Enhet i en sargad kropp

Fjortonde söndagen efter trefaldighet är en av mina favoritsöndagar. Den och Sexagesima. Flera av evangeliebokens texter är riktiga guldkorn, såsom Jesu översteprästerliga förbön och "har Kristus blivit delad"-passagen från 1 Kor 1:10.

Samtidigt känns det alltid på en gång ironiskt och sorgligt att tala om enhet när både kristenheten i allmänhet, och Svenska Kyrkan i synnerhet, är så splittrad. När olikheter och konflikter hela tiden tillåts - eller till och med uppmanas - att bli större än Jesus, som för övrigt ber för att vi ska vara ett. När vi väljer att lämna, eller köra ut, istället för att se smärtan i vitögat och försöka förstå, kompromissa eller åtminstone respektera, en gång till. När vi gör anspråk på att veta vad som är rätt, gott och sant - men inte låter vår nästa göra samma anspråk. Då är det inte så lätt att tala om enheten i Kristus direkt.

Samtidigt, slog det mig i morse när jag tittade ned på krucifixet som ligger på altaret i Mariakoret, så är vi lemmar i en kropp som inte bara är gudomlig och helig - utan också sargad och sönderslagen. Det är i den korstfäste likaväl som i den uppståndne vi är ett. Vi kan vara ett i Kristus också när vi är osams med varandra - för det var därför han lät sig plågas. Vi kan vara ett i Kristus och samtidigt lida av våra olikheter - för kärleken som uttrycktes på korset är större än den kärlekslöshet som gör vår splittring möjlig. I korset har vi en möjlighet att mötas - i vår egen smärta, men framför allt i Guds smärta över att vi gör varandra så illa. I korset finns enheten - men inte förrän vi lyfter blicken från vår egen ståndpunkt och vågar se att det blöder, och att det, i dubbel bemärkelse, är för vår skull.