Av den oroliga sorten

"Du ser verkligen katastrofscenarion överallt" säger min kollega Y med jämna mellanrum, något roat och alltid kärleksfullt. Första gången hon sa det, satt vi i en buss och betraktade en söt liten ö med i Bråviken. Y:s första reflektion var att det verkade mysigt med en egen sommarö. Min första reflektion var att det är otäckt att vara på en ö om någon som vill våldta och mörda en dyker upp.

Typ så är det med allting. Jag tänker ut ett "värsta-tänkbara scenarion" lika fort som en gris blinkar. Faktiskt så jag nästan blir lite imponerad av mig själv ibland. Innan jag blir rädd, alltså. Jag försöker ta min oroliga konstitution med jämnmod och humor men ibland är det faktiskt rätt tröttsamt. Men, tänker jag då, det är jag och Ola Salo. Och i sämre sällskap kan man verkligen vara!