Konfirmationspresenten

Både Maken och jag går i konfirmationstider. Han konfirmerar, och jag upptaktar. Fina 14-15-åringar vart man vänder sig, alltså. Innan konfirmationen i Ytterjärna satte igång igår, spelades Galenskaparnas underbara Konfirmationspresenten för att alla skulle komma i stämning.  För presenter, det tycker jag absolut man ska få när man konfirmeras. Som belöning för den tid och tankeverksamhet och det engagemang man faktiskt lägger ner, och som markering av att detta att säga sitt eget ja till de löften man fick i dopet, faktiskt är något stort. Något som påminner om konfirmationstiden och den dagen, helt enkelt. Oavsett om det är en synth, ett guldkors, en moped eller en bok.  Eller, som i mitt fall, ett badlakan.

Jag torkar nämligen håret varje morgon (nästan, ibland måste man ju tvätta) med det blåa badlakan som jag fick av min farbror, hans fru och mina kusiner i konfirmationspresent. Det är den konfirmationspresent jag använt absolut mest av alla (silverkorset kommer som god tvåa) och som, likt dopets löften, följt mig genom livet sedan dess. Från badutflykten till Gustavsvik måndagen efter konfirmationshelgen, genom omklädningsrum på skolgymnastiken, på diverse SKU-läger, till studentrummet i Uppsala, till bröllopsresan till Grekland, till lägenheten i Uppsala och slutligen till Mölnbo. Nu är den för tunn för att funka till något annat än håret - men den är fortfarande bäst!