Frågan om enskilda prästers möjlighet att avsäga sig vigselrätten är en viktig fråga. Ingen frälsningsfråga direkt, men ändå viktig. Den handlar om teologisk mångfald inom Svenska Kyrkan, den handlar om kollegialitet och den handlar dessutom om Svenska Kyrkans förhållande till staten. Dessutom är den pastoralt viktig, eftersom den berör människors liv på djupet.
Därför blir jag så beklämd när jag ser hur frågan hanteras i Aktuellt. Först en intervju med två nygifta som berättar om sin vigsel, men vars (helt naturliga) begreppsförvirring kring stift och församling inte förklaras eller klipps bort, och därmed får det att framstå som om det finns stift i Svenska Kyrkan där bara en enda präst (av flera hundra) som kan tänka sig att viga samkönade. Och sedan en debatt där debattörerna ägnar sig åt lika delar personangrepp och undvikande, utan minsta tillstymmelse till att ens vilja förstå varandra, utan att själva sakfrågan någonsin kommer fram ordentligt, detta medan programledaren ler med roat överseende.
Det hade gått att göra inslaget så annorlunda. Aktuelltredaktionen hade kunnat rapportera om vad som står i motionerna till kyrkomötet, för det första. De kunde beskrivit hur såväl äktenskapsbalken som vigselrätten ändrades under 2010, för det andra. Och för det tredje hade de kunnat berätta hur det faktiskt funkar just nu i Svenska Kyrkan - nämligen att alla som har en giltig hindersprövning har rätt att bli vigda enligt Svenska Kyrkans ordning, det är församlingen skyldig att se till, samtidigt som ingen präst har absolut vigselplikt.
Helle Klein hade kunnat låta bli att börja med att i hånfull ton be Håkan Sunnliden och "hans polare" att konvertera, hon kunde låtit bli att förtiga att möjligheten att avstå sin vigselrätt bara funnits ett år och hon kunde ha använt sin verbala såväl som intellektuella kapacitet till att tala FÖR sakfrågan, istället för att bara tala MOT Sunnliden med polare.
Håkan Sunnliden kunde, trots att han hamnade i underläge av Kleins aggressiva inledning och dessutom inte visste i förväg vad det inledande reportaget skulle handla om, i sin tur ha varit tydligare med att det faktiskt är den nya äktenskapslagen som fått honom att ta steget att avsäga sig sin vigselrätt och han kunde ha svarat tydligare på Kleins definition av vad det innebär att vara en luthersk kyrka.
Visst, jag vet hur svårt det är att behålla fokus i intervjuer och debatter. Hur lätt det är att gå i försvar och glömma alla sansade argumentskedjor man tänkt ut i förväg. Jag vet. Men jag blev ändå så ledsen. För det som syntes i Aktuellt igår, det för ingen människa närmare Kristus och inga människor närmare varandra. Det gör bara ont värre. För alla.
9 kommentarer:
Och med tanke på att rubriken denna vecka är "Enheten i Kristus" så blir det hela nästan parodiskt.
Och sorgligt. Ont i hjärtat.
Jag såg klippet idag på webben. Jag slås spontatn av två saker.
1. Det mediala fullblodsproffset manglar ner den medialt otränade feltänkaren. Håkan kanske inte gjorde allt rätt. Men vad kan man vänta sig? Han hade det mesta emot sig och de kritiska frågorna ställdes antingen till de båda gemensamt eller till enbart till HS. Framförallt blev det en tydlig demonstration av SvK förhållningssätt till feltänkarna. De som inte ens är värda att göra sig av med på ett hederligt sätt.
2. HK är fast i den form där vi accepterar att Kristus är delad. Hon vill inget annat. Hon vill att olika kyrkor tar hand om olika människor och hon vill varken Ekumenik eller Enhet. Möjligtvis säger hon vissa söndagar att hon strävar mot enheten. Men det gör hon förmodligen mest för att låta lite fin.
Jag tänkte när jag läste din text att du kunde skicka den till SvD Brännpunkt, eftersom den kommenterar dels kyrkomötet som är aktuellt och en debatt i Sveriges största nyhetsprogram. I så fall kunde jag föreslå en eller två mindre förändringar, om du vill.
Men å andra sidan behövs det kanske inte, du har din publik och det räcker långt. Meningen med att skicka debattartiklar vidare är inte så stor längre nu när bloggstigarna är upptrampade.
Om sakfrågan så såg jag inte inslaget, men tänker av din beskrivning (och erfarenhet från alla de här polariserade debatterna) att det är så långt ifrån den innersta relation vi har till Kristus. Jag säger inte att människor inte är människor, och vi kan inte framleva våra liv i upphöjd fromhet precis hela tiden. Men visst är det frapperande hur långt ifrån kärleken vi går när vi bråkar om just kyrkan.
Det verkar vara Helle Kleins natur att vara på de sättet; är inte första gången. Vidare så kan hon inte skilja på de lege lata och de lege feranda; de lege ferenda vill hon kasta ut alla som inte tror på samma sätt, de lege lata finns ingen skyldighet för en präst att förätta vigselakt för personer av samma kön.
Än mindre tro som hon tror eftersom vi i Svenska kyrkan får tro på precis vad som helst utan att bli utesluten. Vilket ju på ett sätt är rätt.
Ja Stockholms stift är väl sannolikt det stift där flest präster vill förrätta vigselakt för homosexuella par, men man kunde ju önska att det bara var en präs i hela stiftet som hade den uppfattningen.
Slutligen; varför ska TV alltid lyfta fram personer som Helle Klein eller Lars Gårdfeldt när det finns mer "moderata" och ödmjuka präster att ge tv-tid.
Att intervjua en kvinnlig präst som är mer klassiskt lagd är väl otänkbart..
Det verkar vara Helle Kleins natur att vara på de sättet; är inte första gången. Vidare så kan hon inte skilja på de lege lata och de lege feranda; de lege ferenda vill hon kasta ut alla som inte tror på samma sätt, de lege lata finns ingen skyldighet för en präst att förätta vigselakt för personer av samma kön.
Än mindre tro som hon tror eftersom vi i Svenska kyrkan får tro på precis vad som helst utan att bli utesluten. Vilket ju på ett sätt är rätt.
Ja Stockholms stift är väl sannolikt det stift där flest präster vill förrätta vigselakt för homosexuella par, men man kunde ju önska att det bara var en präs i hela stiftet som hade den uppfattningen.
Slutligen; varför ska TV alltid lyfta fram personer som Helle Klein eller Lars Gårdfeldt när det finns mer "moderata" och ödmjuka präster att ge tv-tid.
Att intervjua en kvinnlig präst som är mer klassiskt lagd är väl otänkbart..
Om man får använda Kishti Tomithas beprövade uttryck: Halleluja moment. Jag är inte överraskad Miriam, inte alls men jag blir lika glad varje gång jag ser dig skriva, så insiktsfullt, så intelligent. Tack.
Om man vill ha ut kvinnoprästmotståndarna och de som är emot samkönat äktenskap ur Svenska kyrkan så kan man alltså inte tänka ekumeniskt eller kyrkan som en enhet??? Jag tänkte mig väl att det här med kyrka var större än enskilda samfund och att vi kunde, med våra olikheter, vara kyrka för alla människor med Kristus som gemensam hörnsten. Problemet är att Svenska kyrkan, som det ser ut nu, tappar trovärdighet och medlemmar på grund av att vi inte kan vara överrens om vissa sakfrågor. Istället för att spendera ytterligare 50 år med att tjafsa kanske vi borde börja inse att det är dags att släppa taget och istället skapa två kyrkor som står nära varandra och som kan samarbeta för Kristus och för evangeliet. Splittringen finns inte där på grund av brist på respekt, även om det också är ett stort problem. Splittringen finns där eftersom några inte vill följa beslut och ordningar som nu gäller i Svenska kyrkan. Ibland undrar jag om vi är så stolta över vår byråkrati att vi omedvetet eftersträvar och idealiserar den... Jag tycker att frågan som vi egentligen bör ställa oss är om vi verkligen är kyrka på bästa sätt genom att spendera tid och energi på att vara osams och osäkra? Homosexuella borde kunna fråga sin "favoritpräst" om den personen kan viga dem utan att behöva vara rädd för att den personen tycker att det är fel, eller må dåligt när de upptäcker att så är fallet. Präster som är emot samkönad vigsel kan vara fantastiskt bra präster, det är inte frågan om det. Men ovissheten och osämjan bryter ner kyrkan. Svenska kyrkan kan inte vara hur bred som helst, då tappar vi vår identitet. De stora besluten är faktiskt redan tagna så det är ganska tydligt var vi är på väg. Jag önskar att man antingen kunde släppa taget och bryta sig ur, eller njuta av färden. Inte sitta där och hålla fast tills man får kramp och blir illamående, det tjänar ingen på.
Ibland är jag böjd att hålla med. Men sen tänker jag på alla tidigare kyrkosplittringar och/eller -delningar, och inser att det alltid handlat om andra saker - livochdöd-saker, så att säga.
För vare sig äktenskapet eller ämbetet är direkta frälsningsfrågor. Vi kan tro olika om vem som Gud kallar till präst och om vad ett äktenskap är, och fortfarande tro fortfarande samma sak om vem Jesus är och om vad han gjort för oss, om hur han möter oss i dopet och nattvarden och hur vi kan komma till honom. Och så länge vi faktiskt delar tro om de sakerna, känns det liksom inte rimligt att dela på sig.
Och vad gäller ämbetsfrågan tänker jag att den faktiskt är ett bevis på att det går. I 50 har båda åsikterna funnits, parallellt. Ibland har det gjort ont och det gör det fortfarande - men Svenska Kyrkan är vare sig död eller delad. Det finns sätt att samexistera - om man fokuserar på rätt saker. Nämligen på Jesus, och på att han älskar oss. Och på att alla människor kan ha fel - också de gånger då vi tror, att vi har alldeles rätt.
Skicka en kommentar