lördag, augusti 20, 2011

Igenkänning i motståndet


Igår, när jag för en gångs skull lyckades besegra både verkligheten och överjaget och kunde gå från expeditionen redan före tre, och satt i bilen på väg hem till min vän och bonusgudmor E, lyssnade jag av en  ren slump på Allvarligt talat i P1 med Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen. Två ytterligt begåvade författare och gamla vänner som diskuterade lyssnarbrev de fått.

Nånstans mitt i programmet (från 15.10 ungefär, om ni vill lyssna) talar de om sin förmåga att känna sig hemma på platser där det, av olika skäl, samtidigt upplever ett motstånd, eller åtminstone en utmaning, från omgivning. Tikkanen känner den som svenskspråklig i Finland, såväl som i vissa rent privata situationer, Stenberg berättar om upplevelsen att vara en skandalomsusad författare på frireligiösa Åstol. "Vi är hemma i motståndet", säger hon. "I utmaningarna", fyller Tikkanen i.

Kanske är det svårt jämföra mina rent kyrkliga erfarenheter med deras. En del av min hemkänsla i miljöer och fromhetstraditioner och för den delen hos enskilda människor som jag blivit explicit varnad för och som jag förväntat mig uppleva som kalla och ifrågasättande, kommer ju trots allt från den värme och öppenhet jag ändå mött där.  Men ändå. Det är faktiskt inte hela sanningen. Det finns något annat också. Jag känner igen beskrivningen av att trivas på ett särskilt sätt där jag, enligt omvärlden, inte borde kunna göra det, och av att uppleva utmaningen som att "man blir ju friskare, och intensivare, och vaknare av det", som Stenberg säger. Av att se motståndet som, hur destruktivt det än kan låta fast det inte är det, något stimulerande och, faktiskt, lite attraherande.

Jag har skrivit om saken förut, ofta så här års. 
Herre, utgjut din Ande (2009)
Kyrkodagar (2007)

2 kommentarer:

Ulrika Zwaard sa...

Men åh vad jag känner igen mej i det där!! Ska lyssna på det programmet på webben, tusen tack för tipset!
Är själv också präst och känner en dragning just till dem som tycker och lägger fram saker annorlunda än jag själv (ja, de där man blir varnad för ; ))
Dels är det så gött när man upptäcker att man ändå tänker lika om en hel del, dels är det bra att kunna se igenom all den där annorlundaheten och se en människa.

Tack för en bra och intressant blogg.

Miriam W Klefbeck sa...

Men precis. Jag gick länge och funderade på om det var någon typ av teologiskt (och lindrigt, förvisso) självskadebeteende, men med åldern och erfarenheten så inser jag att det är raka motsatsen. Eller åtminstone helt ofarligt...