För ganska så precis 11 år sedan var jag på antagningskonferens. Det är den avgörande delen av lämplighetsprövningen innan blir kan bli antagen som prästkandidat, och i Strängnäs var den då för tiden uppdelad på två tillfällen - en på våren, och en på sensommaren, med en praktikperiod emellan. Ett rätt bra system, kan jag säga så här efteråt. Då var jag mest livrädd.
För det blir en rätt märklig stämning, när ett antal vansinnigt nervösa, tämligen självmedvetna och i vissa fall mycket unga prästkandidater, stängs in på en stiftsgård för att intervjuas och bedömas i fråga om sin (eventuella) kallelse. Alla går runt och försöker verka normala, välfungerande, harmoniska och precis rätt och lagom fromma - samtidigt som man som sagt är helt galet nervös och skräckslagen och minst av allt välfungerande. Framför allt inte i grupp.
Jag minns faktiskt inte särskilt mycket av samtalen med domkapitelsledamöterna - jag tror att en av dem tyckte jag hade goda ledaregenskaper och biskop Jonas och jag pratade om ikoner och åt hårda karameller - men jag minns att jag kände mig som ett stort skämt i princip hela helgen. En pretentiös bluff, helt enkelt. Som aldrig skulle klara av detta stora, heliga ämbetsbärande med allt detta ansvar och...ja, ni fattar. Livrädd 21-åring får framtidsångest deluxe. Och tror följdaktligen att den framtid som ska förnekas är fullständigt enastående helig.
Jag tänkte på det idag, när jag stod och kopierade höstens dagledigprogram och funderade över hur mycket tacos som kan tänkas gå åt på konfirmandåterträffen nästa vecka. Och det slog mig, att jag hade inte behövt vara så där rädd och pretentiös. Prästämbetet är heligt, visst. Men, för det första så kommer heligheten sannerligen inte an på prästens person - den finns i sig själv, i den som kallat oss till tjänst och vi får helt enkelt försöka att undvika att totalt strula bort den. Och för det andra så är ämbetet inte heligare än livet självt, och det lever vi ju hela tiden, oavsett om vi är sociala och välfungerande. Även i kopieringsrummet.
11 kommentarer:
Nej det är ju inte du själv som blivit helig för att du är präst utan det är som sagt ämbetet i sig som är heligt..kan det ha varit något symboliskt med de hårda karamellerna?! Att det inte var skumbananer..
För övrigt är det ju härligt att det är kyrkodag i helgen!
Detta kändes väldigt befriande att läsa för en prästkandidat som (ibland nästan skräckslaget) blickar fram mot vigning om mindre än ett år. Tack! =)
Befriande läsning. Tack!
/jacob
sunnliden.se
Konferenskarameller är oftast hårda med papper på - det blir så äckligt annars. Så det fanns nog ingen symbolik alls där, är jag rädd.
Härligt med kyrkodag! Tyvärr missar jag den (för första gången sedan 2000) till förmån för tre dopgudstjänster.
Bra skrivet!
Ja nåt så fullt av skräck vet jag inte.
"Vad gör jag om jag får nej?!"
Men så småningom gick det vägen och så småningom lär det bli vigning. Men somliga delar av utbildningen låter sig inte charmas utan står i vägen och kräver väldans mycket svett.
Eller är det bara jag som fortfarande är rädd nånstans utan att veta om det?
C
"Alla går runt och försöker verka normala, välfungerande, harmoniska och precis rätt och lagom fromma - samtidigt som man som sagt är helt galet nervös och skräckslagen och minst av allt välfungerande. Framför allt inte i grupp."
Precis så föreställer jag mig den där cirkusen. Känns ju bra om föreställningen ligger hyfsat nära verkligheten. :)
Åh, vad jag blev glad när jag läste det här! Tack!
Kristina
Ja du saknades Miriam! Det var en riktig bra dag, dock att sista föredraget var på en något hög nivå, blir nog lättare att ta till sig när det kommer ut i bokform.
Det märktes sannerligen inte att duvar nervös. Du var bland de mest självklara på den antagningskonferensen.
Gudmund Danielson
prövande domprost
Haha, ett säkert uppträdande kan dölja veritabla oceaner av osäkerhet...
Efter första omgången (den i mars) så kräktes jag när det var klart. Av ren lättnad...
Skicka en kommentar