Igenkänning i motståndet

Igår, när jag för en gångs skull lyckades besegra både verkligheten och överjaget och kunde gå från expeditionen redan före tre, och satt i bilen på väg hem till min vän och bonusgudmor E, lyssnade jag av en  ren slump på Allvarligt talat i P1 med Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen. Två ytterligt begåvade författare och gamla vänner som diskuterade lyssnarbrev de fått.

Nånstans mitt i programmet (från 15.10 ungefär, om ni vill lyssna) talar de om sin förmåga att känna sig hemma på platser där det, av olika skäl, samtidigt upplever ett motstånd, eller åtminstone en utmaning, från omgivning. Tikkanen känner den som svenskspråklig i Finland, såväl som i vissa rent privata situationer, Stenberg berättar om upplevelsen att vara en skandalomsusad författare på frireligiösa Åstol. "Vi är hemma i motståndet", säger hon. "I utmaningarna", fyller Tikkanen i.

Kanske är det svårt jämföra mina rent kyrkliga erfarenheter med deras. En del av min hemkänsla i miljöer och fromhetstraditioner och för den delen hos enskilda människor som jag blivit explicit varnad för och som jag förväntat mig uppleva som kalla och ifrågasättande, kommer ju trots allt från den värme och öppenhet jag ändå mött där.  Men ändå. Det är faktiskt inte hela sanningen. Det finns något annat också. Jag känner igen beskrivningen av att trivas på ett särskilt sätt där jag, enligt omvärlden, inte borde kunna göra det, och av att uppleva utmaningen som att "man blir ju friskare, och intensivare, och vaknare av det", som Stenberg säger. Av att se motståndet som, hur destruktivt det än kan låta fast det inte är det, något stimulerande och, faktiskt, lite attraherande.

Jag har skrivit om saken förut, ofta så här års. 
Herre, utgjut din Ande (2009)
Kyrkodagar (2007)