Jag vet, jag vet...

Jag vet hur det funkar med närhet och igenkänning. Jag vet att vi tycks förprogrammerade att känna mer för och med människor som är nära och/eller lika oss själva. Och jag tycker sannerligen inte att vare sig lidandet, eller allvaret i det som skedde i Norge, och definitivt inte de politiska strömningar och läror som låg bakom det, ska förringas. Sannerligen inte.

Och samtidigt, i ärlighetens namn, gör all denna sympati och engagemang för demokrati, öppenhet och kärlek som terrorn i Norge väckt hos alldeles vanliga svenskar, (mig själv inkluderad), mig lite beklämd. Inte för att den finns just nu - det är som det ska vara - utan för att den inte funnits, eller varit så mycket mindre, tidigare. Varför är det inte lika självklart för oss att på olika sätt ta ställning mot våld och för demokrati när de som drabbas av motsatsen bor i Irak? Eller Libyen, Syrien, Kina, eller Vitryssland? Länder, system och människor som faktiskt är avsevärt mer illa ute - för Norge är, trots det gräsliga som skedde för en månad sedan, ett demokratiskt, välfungerande land. Ett land där demokratisträvanden är lagligt och dessutom önskvärt, och där infrastruktur såväl som allmän opinion gör kampen för att bevara öppenhet och demokrati förhållandevis enkel.Vårt engagemang för Norge kostar med andra ord inte så mycket, hur riktig och rättfärdig vår medkänsla än är.

Men, det finns ingen anledning att moralisera över detta om man inte är villig att göra något själv. Och det finns massor av saker att göra. Så enkla saker som att lära sig mer om de platser och länder där demokrati bara är ett ord, och börja tala högt om hur det faktiskt är att leva där, och om vad som faktiskt händer där - varje dag. Att lyssna på dem som upplevt det själva, och nu lever mitt ibland oss här i Sverige. Det finns många sätt att ta ställning, många sätt att bidra. Och vill man göra något konkret, som gör skillnad, så är en gåva till de svältdrabbade på Afrikas Horn lika välkommen nu, som för en månad sedan.