torsdag, augusti 25, 2011

Trevlig, trevlig, trevlig...

En av mina homiletiska käpphästar är att kärlek såsom teologiskt/biblisk begrepp sällan avser (enbart) känslor, utan snarare ett förhållningssätt, eller ett beteende. Att på Jesu befallning älska varandra betyder inte varma känslor, utan rättfärdigt bemötande i handling och sanning. Ni vet.

Nåväl, häromdagen kläckte jag ur mig något i stil med:

- Jag skulle kunna bli servitris. Det är lite som att vara präst, man måste trevlig mot folk man inte känner.

Det kändes rätt plumpt och drygt när jag sa det, och jag bad om ursäkt till de omkringsittande, men sedan tänkte jag efter. Både servitriser och präster har tjänande yrken. Och att vara trevlig mot folk bara för att de är människor är ju faktiskt ett sätt att praktisera kärlek i handling och sanning. Trevlighet behöver inte vara motsatsen till tydlighet, så att säga. För de flesta  dagar möter man inga slagna män i diket, eller ges tillfälle att stå upp för evangeliet i skarpt läge. Men sin alldeles vanliga nästa möter man hela tiden. Och vänlighet, som sådan, måste väl sägas vara mer evangelisk än motsatsen?

7 kommentarer:

Sofia sa...

Du har rätt, det är verkligen stora likheter mellan en präst och en servitris egentligen, serviceyrken. Men status och därmed lön utgör en avgörande skillnad. Som servitris blir man behandlad som skit, det blir präster sällan. Tvärtom är ju präst fortfarande en av få yrkeskategorier som folk känner sig underdåniga inför. Och att vara servitris är fysiskt utmattande. Präster är nog sällan fysiskt utmattade. Men kanske andligt, socialt. Och bägge jobben är känslomässigt utmattande men alltså på olika sätt. Slutligen brukar man ju inte säga att servitriser har ett kall, men det kan de nog säkert ha iockförsig. Lika gärna som det verkar finnas en del präster utan.

Miriam sa...

På spiken som alltid. Skillnaderna yrkesgrupperna emellan är (minst) lika uppenbara som likheterna. Och vänlighet och tjänstvillighet hos en servitris kan vara lika evangeliskt som hos en präst. Om inte mer.

Johanna sa...

Det är ju en viss skillnad på att man måste vara trevlig mot människor man inte känner och att man får vara trevlig mot människor man inte känner. För mig är du mer det andra alternativet, systern.

Sofia sa...

Egentligen är kanske en jämförelse mellan servitriser och kyrkvaktmästare mer riktig, eller kyrkogårdspersonal om det är någon skillnad. De får också vara många människors lyssnande öra, tror jag, och ta mycket skit på sätt och vis.

Inte minst inom arbetsgruppens hierarki. I församlingen jag gjorde praktik var det till exempel vaktmästarna som fick ställa iordning allt inför jullunchen för personalen. Som att bara kontorspersonalen var bjuden, liksom. Jag hjälpte självklart till, jag blir helt vansinnig av sån där medelklassblindhet. Och den vaktmästare som var lägst i rang, en man på lönebidrag, han råkade heta samma sak som kyrkoherden - så han fick byta namn på jobbet. Alla kallade honom någonting annat. När jag frågade honom var han jätteledsen för det. För man skulle ju aldrig tänka sig att byta namn på kyrkoherden, eller hur?

Nu jagar jag upp mig igen! Men det är bra att du jämför dig med en servitris, då har du kanske en förståelse för det perspektivet. Och hjälp till med att duka inför julluncher!

Miriam sa...

Tack, Johanna! Fast jag ser det nog som att jag måste vara trevlig faktiskt - skit samma om jag är trött eller har ont eller tycker dopfamiljen är skitjobbig - jag ska vara nån sorts imitatio Christi i alla fall. Sedan går det ju mer eller mindre bra, men det är en annan historia...

Min egen hangup är att jag kopierar mina egna papper, klistrar mina egna kuvert och fyller i mina egna blanketter. Jag har så svårt synen på kanslipersonal som alla andras sekreterare - deras arbetsuppgifter är faktiskt helt andra.

Sofia sa...

Det är otroligt viktigt. Sluta aldrig tänka och göra så.

Sen kan man be om hjälp någon gång men det är en annan sak.

Hans Odeberg sa...

Visst har väl servitrisen ett kall. Kallskänka heter det ju.

Känner sig verkligen någon underdånig för prästen idag? I så fall är vi inte så sekulariserade som jag trodde.