lördag, augusti 25, 2007

Kyrkodagar


För åttonde året i rad deltar jag i aKFs kyrkodagar i Uppsala, i år på temat För att världen ska tro. Jag har hört en hel del bra föredrag, träffat många goda vänner och framför allt firat många fantastiska gudstjänster. Jag sjunger i kören, vilket tillfredsställer en massa körlustar som jag har svårt att få till på hemmaplan - de körer jag skulle kunna vara med i sjunger a) inte vackra, fyrstämmiga psaltarpsalmer b) i gudstjänster på söndagar då jag alltsomoftast bör befinna mig i en annan kyrka eller i en annan del av kyrkan. Därför är kyrkodagskören perfekt. Och så är Domkyrkans kåpor så vackra också.



Redan förra året reflekterade jag över det här med kombinationen kvinna+präst+aKFare. Min slutsats från då, nämligen att det är lättare att vara kvinna och präst bland högkyrkliga än högkyrklig bland kvinnor som är präster, den står sig. Och i de goda stunderna (som är flest) är kyrkodagarna som att vara hemma hos en riktigt god vän, där man får vara sig själv men inte alltid blir struken medhårs - utmanande, roligt, avslappnande. I de sämre (sällsyntare) stunderna är det som att vara bästa kompis med den man är kär i - samtalet, vänskapen, respekten och gemenskapen är där, men det är något som saknas och den vetskapen gör lite ont i båda parter, samtidigt som man inte kan se det som ett alternativ att inte vara vänner.


3 kommentarer:

Falstaff sa...

Miriam - du är så bra! Ville bara tala om det..

Charlotte Therese sa...

Miriam,

Jag var också med på kyrkodagarna (har varit med på dem många gånger), men fick delvis ett lite annorlunda intryck än det du skriver om - inte minst i fråga om detta med att vara kvinna och präst.

Det gjorde ont att höra en del av det som sades (inlindat i skämtsamma pikar), och jag undrade just hur en kvinnlig präst kunde tänkas uppfatta det - det måste kännas ganska kluvet att vara där fast man vet att många som är där är emot kvinnor som präster...

Skrev om mina intryck i två blogginlägg i min blogg nyligen. Kommentera gärna där utifrån din syn på det!

Charlotte

P.S. En hel del av det som sades om ekumeniken och det karismatiska tyckte jag däremot var upplyftande, om än inte direkt nytt...

Miriam sa...

Charlotte,

jag har skrivit en del om min upplevelse av kyrkodagarna i allmänhet och av biskop Edvins föredrag i synnerhet i din blogg.

Javisst känns det på ett sätt kluvet. Men många av dem som jag träffar på kyrkodagarna är i första hand mina vänner och traditionssyskon och i den relationen är ämbetsfrågan helt klart underordnad för båda parter. Jag ska inte säga att jag inte tänker på det alls, eller seglar igenom helt oberörd, men samtidigt är den spänningen något jag är så van vid efter sju-åtta år i de sammanhangen, varav tre som prästvigd, att det inte går på djupet. Och det är mycket sällan - nästan aldrig - som något som jag uppfattar kränkande sägs i föredrag eller gudstjänster. Tvärtom får jag ofta uppskattning från äldre aKF-are för att jag är där.