Kyrkodagar

För åttonde året i rad deltar jag i aKFs kyrkodagar i Uppsala, i år på temat För att världen ska tro. Jag har hört en hel del bra föredrag, träffat många goda vänner och framför allt firat många fantastiska gudstjänster. Jag sjunger i kören, vilket tillfredsställer en massa körlustar som jag har svårt att få till på hemmaplan - de körer jag skulle kunna vara med i sjunger a) inte vackra, fyrstämmiga psaltarpsalmer b) i gudstjänster på söndagar då jag alltsomoftast bör befinna mig i en annan kyrka eller i en annan del av kyrkan. Därför är kyrkodagskören perfekt. Och så är Domkyrkans kåpor så vackra också.

Redan förra året reflekterade jag över det här med kombinationen kvinna+präst+aKFare. Min slutsats från då, nämligen att det är lättare att vara kvinna och präst bland högkyrkliga än högkyrklig bland kvinnor som är präster, den står sig. Och i de goda stunderna (som är flest) är kyrkodagarna som att vara hemma hos en riktigt god vän, där man får vara sig själv men inte alltid blir struken medhårs - utmanande, roligt, avslappnande. I de sämre (sällsyntare) stunderna är det som att vara bästa kompis med den man är kär i - samtalet, vänskapen, respekten och gemenskapen är där, men det är något som saknas och den vetskapen gör lite ont i båda parter, samtidigt som man inte kan se det som ett alternativ att inte vara vänner.