Inte bara ofattbart

Ofattbart. Det är ett ord som återkommer, ständigt, i de svenska reaktionerna på terrorattentaten i Norge, i intervjuer, analyser och kommentarer.

Och på ett sätt, så beskriver det något verkligt. Så mycket ondska, så mycket lidande, skräck och fasa som de drabbade i Norge upplevt, är inte möjligt att rent känslomässigt ta in, när man står bredvid. Vår självbevarelsedrift slår liksom på censuren, och hindrar inlevelseförmågan och fantasin att följa med. Så på så sätt, i meningen att vi som inte var där, i Oslo och på Utöya, inte känslomässigt kan ta in att det som hände där i fredags faktiskt är på riktigt, är det ofattbart. När det kommer till fakta däremot, så är det det inte.

För ondskan är verklig. Vi har sett dess ansikte och uttryck så många gånger genom historien, vi har sett vilka vägar den väljer när det gäller att skapa skräck, fasa, smärta och död. Just det uttryck för ondska som lett fram till det som skett i Norge, är en av de allra mest kända formerna av mänsklig ondska som finns, med Förintelsen som sin tydligaste och mest avskyvärda konsekvens. Och vi har också sett den leva kvar, få ny luft och ny kraft att förkunna den diaboliska lära som går ut på att vissa människor inte borde finnas, och att de som borde finnas är förföljda av de andra. Den lära som ser våld, hat och dödande inte bara som medel, utan också som mål. Den lära som måhända påstår sig komma ur en vilja till något högre gott, eller åtminstone rätt, eller sant - men som egentligen bara vill en sak - död, och att döda.

Dessa tankar finns, de uttrycks och sprids och lärs ut i mer eller mindre maskerad form och de är inte ofattbara. Tvärtom är de förhållandevis enkla att förstå med intellektet, hur motbjudande och horribla de än kan te sig för ens hjärta, förnuft och samvete. Men de finns, och de är på riktigt. De finns, och de är ett tecken på ondskans makter i himlarymderna såväl sin i människors hjärtan och hjärnor. De finns och därför måste vi som vill kämpa trons goda kamp emot dem, erkänna att de finns. Vi måste erkänna inte bara existensen, utan också allvaret och omfattningen av den ondska som Gud själv blev människa för att rädda oss ifrån. För den är inte ofattbar för den som vågar se den för vad den är, kalla den vid namn och ta upp kampen mot den - oavsett hur och när vi möter den.

Det är en kamp som utkämpas med kärlek, som så många klokt har uttryckt de senaste dagarna. Men det är också en kamp som utkämpas med sanning och rättfärdighet, där vi vågar erkänna vem och vad vår fiende är och kallar saker vid dess rätta namn. En kamp där vi inte kan laborera med gråzoner och bortförklaringar, utan måste våga se det vi ser och säga som det är. En kamp där vi vågar fatta det ofattbara i ondskan, men också vågar tro på att kärleken, rätten och sanningen en dag ska bli allt över allt, att Guds eviga seger över den verkliga ondskan en dag ska bli en evig verklighet.