...har kommit till beslut i fallet Ulla Karlsson. Det mycket välformulerade och tydliga beslutet går att läsa här. Det är glädjande att domkapitlet så tydligt sätter fingret på det tydliga exempel på "privatiseringen av prästämbetet" som detta fall utgör. Det är också betryggande att se vilken omsorg domkapitlet lagt ned på att få till stånd ordentliga, klargörande samtal mellan Karlsson, biskop och domkapitel, för att kunna ta ett rättvist, och välgrundat beslut om eventuell påföljd. Samtidigt är det beklagligt att ingen ordentlig prövning av huruvida Karlsson avvikit från Svenska Kyrkans tro, bekännelse och lära har kunnat göras - för kanske hade en sådan prövning, alldeles oavsett utgång, fått igång det samtal som Karlsson efterlyste i sina artiklar. Dels om försoningsläran i synnerhet, men också om Svenska Kyrkans förhållande till sin bekännelse och lära, och inte minst vårt förhållande till det faktum att präster och diakoner vid sin vigning lovar att hålla sig till den. Jag citerar en klok formulering ur beslutet:
"Den prästvigde går in i ett sammanhang, där förmånen att kunna tänka och reflektera ställs i kyrkans tjänst. Det innebär att som präst inse att kyrkans tro är något gemensamt."
Just detta, att man som präst, (eller diakon, eller förtroendevald eller körsångare eller vad man nu har för funktion/kallelse/uppdrag i sin kyrka) ställer sin person, sitt liv, i kyrkans (förstått som de troende gemenskap på den plats jag befinner mig, inte organisationen Svenska Kyrkan) tjänst, är något vi sällan talar så mycket om. Vi talar desto mer om våra egna frågor, våra ambitioner, drömmar och behov. Vi talar om att komma till sin rätt, att få brinna, att få utvecklas, att få förmånen att möta människor - men vi talar sällan om att tjäna, och stå till tjänst, också när det innebär att vi måste vara, och göra saker vi inte alls tycker är roligt, eller är bra på, eller har lust med. Vi måste ha friluftsgudstjänster fast vi nyser kalken full med snor. Vi måste sjunga körsånger som vi inte gillar. Vi måste läsa texter som skaver. Vi måste fatta obehagliga beslut. Vi måste krama tanter som luktar kiss och prata vänligt med folk vi tycker är jättejobbiga. Vi måste sjunga Blott en dag och Tryggaräkan om och om igen, vi måste spela populärmusikaliska stycken på orgel fast det låter helt konstigt. För vi har, direkt eller indirekt, lovat att vara tjänare, eftersom vi dels valt att följa Jesus, dels valt att ställa oss i församlingens tjänst. Vi är kallade att älska som Han har älskat oss, och att tjäna precis som han är mitt ibland oss, som en tjänare. Vilket innebär att vi måste om inte överge, så i alla fall våga ifrågasätta våra magkänslor och Det Som Känns Rätt För Mig.
Sofia skriver grundligt och sakligt om alltsammans.
Kyrkans Tidning både rapporterar och kommenterar.
Dagen rapporterar, liksom Dalademokraten, båda något svajigt, när man jämför med protokollet.
6 kommentarer:
Jag uppfattar inte domkapitlets beslut som att ärendet är avslutat, utan att domen är ett sätt att få Ulla K att förstå att hon faktiskt måste komma när domkapitlet kallar. Jag förmodar därför att domkapitlet kommer att fortsätta kalla henne så att de kan få ett fullständigt underlag för att kunna döma i sakfrågan.
Eller så är det bara önsketänkande från min sida.
Erik T
Jag hoppas detsamma som du!!
Du tycker så bra, storasyster!
Jag instämmer. Domkapitlet synes gå grundligt och formalistiskt till väga. Ulla K kan inte fortsätta och gömma sig (gör hon det är det ett skäl att avkragas), men när hon sedermera kommer ha dessa samtal med biskopen och hon inte ångrar synder och gör avbön så kan jag inte se något annat slut än en avkragning.
Bra!
Bra reflektioner!
Skicka en kommentar