Jag läser Marcus Birro och känner hur jag nästan fysiskt drar mig tillbaka. Inte för att det är något fel på hans text, inte för att jag egentligen tycker att han borde låta bli att skriva om sina erfarenher, sina tankar och sina åsikter, utan för att det liksom blir för...mycket. Jag ser hans små döda barn framför mig och inombords säger jag "nej, nej, nej, berätta inte mer, det här är ditt, ditt och din hustrus, folk kommer ta dina sköra, vackra plågsamma minnen och spotta på dem och kasta dem i ansiktet på dig, var lite försiktig med ditt hjärta för farao".
Det vore mycket enklare att hålla abortfrågan, och debatten om livets början (och slut också för den delen) fri från känslor och personliga erfarenheter. Om man kunde hålla den på ett medicinskt och etiskt plan, rent från allt det där andra. Det som ohjälpligt får oss att göra varandra illa. För den enes berättelse om sina barns död, blir för den andra ett skuldbeläggande av livets svåraste beslut. Det som är den enes frihet till liv, kan bli den andras ofrihet, eller död. Och när det som är den enes sköraste, vackraste minnen, blir till ett slag i magen, så slår vi tillbaka, på samma ställe. Så visst, det vore enklare om Marcus Birro och alla vi andra höll oss till fakta. Och i övrigt höll käften.
Men det säger sig ju självt, att det inte funkar så. Det finns inte en chans att felbara människor ska kunna förhålla sig sakliga i en fråga som den här. Vi vill berätta. Vi vill veta. Om egna och andras upplevelser från gränslandet mellan liv och död, gråzonerna mellan rätt och fel och varken eller. Vi som inte varit där själva, kan inte förstå - men ska vi utöva vår rätt att ha en åsikt med någon form av ansvar, så måste vi i alla fall försöka. Att lyssna, och läsa berättelserna både utifrån de ståndpunkter vi kan känna med, och känna för, men också dem som som har ett annat budskap än det vi vill höra. Annars blir en fråga som ofrånkomligen alltid kommer rymma ett visst mått av sårighet, bli ännu mer infekterad. Vilket knappast gynnar någon. Vare sig de pappor som håller sina 24-veckors barn i händerna och ser en människa, eller den våldtagna, skräckslagna tonåringen eller den alldeles vanliga kvinnan som bara inte kan/vill/klarar/förmår...ja, ni fattar. Vi måste låta varandra berätta. Även när det gör oss obekväma, ledsna eller helt enkelt förbannade. Hjärtat måste få slå och blöda utanpå också. Annars blir det som faktiskt handlar om livet självt, en fråga om döda principer där hjärtat ska sitta still och hålla käften.
4 kommentarer:
Min barndomsbästis som ju naturligtvis idag är lika medelålders som jag har aldrig fött ett levande barn.
Otaliga missfall... otaliga kränkande undersökningar... Hoppet om att ett embryo ändå skulle fastna och därmed villigheten att ligga till sängs resten av graviditeten.
Det blev aldrig så. Till sist lämnade hennes man henne.
Men det hon minns med mest avsmak var när hon efter ett av alla missfall fick dela rum med en kvinna som förberedes för abort...
Hon dömde inte kvinnan... men led av personalens totala känslolöshet.
När jag förlorat ett barn placerades jag i samma sal som de som gjort abort. Där fanns bl.a. en kvinna som jämförde hur det var att göra abort i Malmö och i Stockholm. En annan pratade varmt om sin åtta månader gamla flicka men förklarade samtidigt att hon nu gjort abort för annars skulle barnen komma för tätt.
I den heliga Gudsmodern ser vi Jesus Kristus, likaså ska vi sträva att andra människor i oss ser Jesus Kristus. Detta kan även manifesteras i det svåra som Marcus Birro berättar om. Han tar upp livets helighet och skörhet, därför bör vi inte, som en del vill, helt avhålla oss från att ta upp personliga exempel, att alienera frågan om livet och aborter.
Likaså bör vi inte heller avhålla oss från att i ett sakligt sammanhang visa bilder på aborterade foster, utan att för det för den sakens skull blir en vulgärdebatt.
Kyrkan bör inte vara tyst utan ropa ut är att Gud vill att alla barn ska födas till liv och inte hymla med att man kan ställa kvinnas rätt till att bestämma över sin kropp i relation till det ofödda barnets rätt att leva. Att det sedan finns många svåra situationer som beskrivs i blogginlägget är en annan sak. Vidare bör kyrkan gå ut med uttryckliga erbjudanden om samtal och hjälp till kvinnor och män som står i en svår situation i samband med graviditet.
Tragiskt för övrigt med den kvinnan som Elisabeth nämner som gjorde abort för att barnen kom för tätt. Herre förbarma dig över henne och barnet. I sådana fall finns det ju inga som helst förmildrande omständigheter. Detsamma gäller säkerligen också den som uppenbarligen gjort mer än en sväng till doktorn.
Skicka en kommentar