Jag tror många av oss har varit med om det. Den något äldre kollegan, eller chefen, eller släktingen, som betraktar dig, uppifrån och ned, lägger huvudet på sned och säger att "du måste vara rädd om dig" eller att "oj, vad du ser trött ut, är det myyycket nu, du bränner väl inte ut dig?" Samma personer som du vet, även om det kanske inte sägs direkt till dig, bekymrar sig om att "hon är ju duktigt men det är ju det att hon har så svårt att säga nej."
Och fast man inte känner sig fullt så trött, eller i alla fall inte lider av det och för övrigt inte har nån lust att säga nej just då, så kommer ändå tankarna där. Kanske jobbar jag för mycket? Kanske är det farligt? Kanske borde jag varva ned lite? Jag är säkert en sån där jagsvag typ som förlägger mitt värde till min prestation? Shit, när jag ska hinna bli mera mindful?
Inte sällan är det dessutom sant - vi är många som jobbar lite för mycket, om man med mycket menar 40 timmar i veckan. Vi är många som hellre säger ja än nej och vi är många som faktiskt äter Omeprazol mer än en gång i veckan och har bettskena och sånt. För att vi råkar älska våra jobb, trivas med tempo och helt enkelt vilja att vad det nu är vi gör, ska bli så bra som möjligt. Men visst, det kan bli för mycket. Men kruxet är att det ofta beror på att samma personer som bekymrar sig så dant om oss, sällan tvekar att dra nytta av våra ansträngningar. Det är lättare att lägga huvudet på sned, än manken till, så att säga. Det är lättare att ironisera över någon annans ambitioner och duktighet, än att arbeta för goda arbetsstrukturer och framför allt är det väldigt mycket lättare att sätta sina egna gränser snävt, om någon annan inte har några.
Jag generaliserar - men bara lite. För det här är ett mönster jag ser hela tiden. Hur omgivningen, och inte sällan arbetsledningen, villigt och glatt drar nytta av ens tjänstvillighet, arbetsglädje och kompetens, men samtidigt oreflekterat mer eller mindre dömer ut den som en personlig skörhet, för att slutligen lägga hela ansvaret för eventuellt överarbete, övertid och överansträngning hos den där duktiga, om eller när hon får för sig att sätta lite gränser, eller helt enkelt inte orkar mer. För, hon haaar ju så svårt att säga nej.
Det måste alltså vara väldigt tacksamt att ha duktiga flickor (eller pojkar det förekommer men anses av någon anledning inte lika problematiskt) omkring sig. Man får förmana och klema med dem och känna sig lite livsvis, sedan gör det en massa jobb som annars inte skulle bli gjort och sedan, som grädde på moset, så kan man förklara eventuella kraschar med deras bristande självkänsla. Rena Kinderägget liksom.
Så jag fortsätter säga ja, bara för att retas.
Och, som alltid, detta gäller inte min arbetsplats mer än någon annan. Inte vad jag märkt, i alla fall.
4 kommentarer:
Om man vill ha en reglerad arbetstid ska man väl inte bli präst egentligen, det ämbetet har man alltid..men samtidigt är det väl så mycket administration och möten som tar tid i förhållande till konkret själavård, gudtjänster och förrättningar, samt direkta förberedelser för sådana. Och kanske är de just sånt som är extra stressande?
Det är inte riktigt det som är problemet - du kan ha reglerad arbetstid, schema och hela baletten som präst och ändå kunna praktisera en så att säga "gränslös" ämbetssyn. Faktum är att arbetsstrukturer är den bästa hjälpen till att kunna vara en tillgänglig präst i ordets bästa bemärkelse.
Kruxet sitter i hur omgivningen hanterar ens syn på arbete och ens sätt att arbeta, och det tror jag gäller alldeles oavsett om du är präst, lärare, läkare, bibliotekarie eller ingengör. Den som gör, får göra mera, förmanas nedlåtande och därefter skylla sig själv.
Det här påminner mig om en chef jag hade som oroade sig över att jag arbetade för mycket (vilket jag verkligen gjorde just då) för att i nästa andetag fråga om jag kunde göra det och det. :-(
Jag känner inte alls igen mig. Och det är väl bra det. Jag är noga med schemalagd tid, med raster och fritid och lediga dagar. Samtidigt måste jag lita på mina medarbetare; att de gör sitt jobb och att de inte arbetar "ihjäl" sig. Inom vissa branscher är det viktigt att man gör "sitt" jobb och dessutom för karriärens skull undviker att dela med sig av sin kunskap. S k "rövslickare" är alltid ett problem eftersom de utnyttjar dina kunskaper för att skaffa sig själva bättre villkor och det blir obehaglig konkurrens...
Där jag arbetar nu är bakdanteri ett problem. När man börjar nysta i trådarna så blir man köttfärs direkt. Det är viktigt att kunna arbeta utan att ta åt sig negativa trender - vilka de än är - och att kunna byta jobb ifall det brakar åt skigen.
Skicka en kommentar