Bättre kan vi

Annika Borg skriver, på Kristen Opinion, bland annat så här:


"Ärkebiskop Anders Wejryd skriver i sin bön i kondoleansbrevet att respekten för människors "av Gud givna bestämmelse" må bestå. Här skulle det ha kunnat bränna till ordentligt, teologiskt. Och det är detta vi efterlyser och saknar: en teologisk bearbetning. [...]

Var fanns Gud när en ung flicka blev skjuten i kinden och genom halsen? Hur ska vi möta den frågan? Det är väl detta det handlar om? [...]"

Jag kan inte annat än hålla med - dock utan att kasta någon skugga över mina norska ämbetssyskon, allt jag sett från det hållet har varit enastående. Mina funderingar rör sig på ett svenskt, generellt plan.

I kriser och katastrofer har vi som tror på Jesus som det eviga livets hopp ett ansvar. Det handlar om bön, för och med dem som drabbas av det som är ont och svårt,  och det handlar om nästankärlek omsatt i omtanke, tröst och närvaro. Men det handlar också, som Annika Borg skriver, om något mer. Framför allt när den akuta krisen är över, och tankar och frågor hamnar så att säga i nästa fas. Här måste kyrkan, företrädd av både teologer och lekmän, våga stå kvar, också när adrenalinet sjunkit undan, när de mest skriande behoven är uppfyllda så gott det nu går, och ett sorgset lugn lägger sig. Vi måste finnas kvar för att möta de stora frågor som en till synes förlorad närkamp med död och ondska väcker i människor. Frågor om mening, om Guds vilja och närvaro, om de yttersta tingen, om dom och straff, frälsning och himmel. Frågor som vi inte i det här läget kan fly undan med att säga att vi inte vet, eller att "det är okej att vara arg på Gud", utan som vi av respekt för de drabbade, oss själva och Gud måste ta på allvar nog att ge ett genomreflekterat och ärligt svar.

För vad svarar vi egentligen på frågan om var Gud var, när alla dessa barn dödades? Vad svarar vi på frågan om Gud verkligen älskar alla lika mycket, mördaren så väl som offret? Vad svarar vi på frågorna om ondskans existens? Om människovärdets, meningens och rättvisans? Var finns ett hopp som bär, i situationer som denna? Och hur kan vi förklara det på ett sätt som vare sig blir ytligt, eller byråkratiskt? Har vi ens funderat över sånt, på sistone, liksom?

Vi har kanske inte svaren så där rakt upp och ned - men vi vet faktiskt var vi ska leta. Vår Bibel såväl som vår kyrkas tradition och historia är full av berättelser, uppenbarelser och erfarenheter från stunder som denna, såväl som vittnesbörd om Guds kärlek, nitälskan och handlande i vår värld.  Vibehöver så att säga inte tänka ut svaren helt på egen hand. Det vi behöver arbeta med, är att sätta relevanta ord på dem, redan innan katastrofen är ett faktum, för att inte stå där, svarslösa, när någon verkligen, verkligen vill ha ett svar. Eller i alla fall en tanke från någon som tänkt på detta förr.