Gästpredikant...

...är idag komminister Markus Klefbeck, även känd som Maken. Han är denna bloggs första mänskliga gästbloggare, vilket är att anse som en stor ynnest. Även om hans hustru är klart partisk.

Predikan nedan kommer hållas i G:a Hjelmseryds Kyrka på söndag, för den som önskar höra den IRL.

 

Nu under sommaren är det många som är ute och reser, och vi får ofta höra om hur berikande det är att möta nya människor och kulturer. Och som en del i ett slags vuxenblivande, eller kanske som en sista rest av ungdomlig frihet, passar många på att åka ut på längre resor i t.ex. Sydostasien innan arbete och barn försvårar det hela. I allt detta så är resandet något gott som ska lära oss mer om världen och ger status, men det är inte så med den resan som sonen gör i dagens evangelium.

När den yngste sonen i Jesu välkända liknelse tar ut sitt arv och ger sig ut till främmande land, då handlar det inte om någon lärorik studieresa utan om ett svek och ett övergivande. Den yngste sonen bryter sönder relationen med sin far och sin familj för ett kortsiktigt nöje. Han tar ut arvet i förskott, vilket nästan kan uppfattas som en arrogant hälsning att ”För mig kunde du lika gärna vara död”. Arvet blir heller inte till några långsiktiga investeringar, utan omvandlas till kontanter som snart förslösas på ett liv i utsvävningar. 

Den yngste sonens resa till det främmande landet följer ingen välplanerad rutt utan rör sig sakta allt längre bort från det goda livet som han sökte. Det som från början måste varit en väl tilltagen reskassa tar slut och med den också vännerna, utan pengar är han inte längre av intresse för dem som tidigare gärna sökte hans sällskap. Friheten han sökte leder till ofrihet. Han får börja arbeta för att kunna försörja sig och för att riktigt beskriva hans elände så sägs det att han är svinaherde. Han som jude får vakta de orena djur som judarna vare sig åt eller på annat sätt ville befatta sig med. Och han sjunker så lågt att till och med svinen tycks ha det bättre än han. Då, när det är som allra mörkast, kommer han till besinning och inser att det kanske finns en utväg ur hans elände. Han kan söka sig en ny arbetsgivare – den man som en gång var hans far men som han skälv frivilligt bröt kontakten med.

Det hela kan ses som illustration av en ganska typisk föreställning om religion. När man inte klarar sig på egen hand vänder man sig till Gud för hjälp, en slags andlig omvändelse under den existentiella galgen. I en mening är detta en god illustration för traditionell kristen tro, en slags upplysning genom lagen. När vi inser att vi inte klarar av att leva upp till Guds krav uppenbaras vårt behov av Kristus. Vi skulle då kunna se det hela som en föraning om lagens andra bruk.

Men i det hela finns det också en fara. Det hela kan också missförstås som att tron på Gud är något endast i motgångar och svårigheter. Och då ligger det nära till hands att Gud är en gud endast för svaga och misslyckade, ungefär som det hette i det gamla talesättet: ”Liten och klen går till Frälsningsarmén. Stor och stark går till Folkets park.” Men Gud är Herre över alla människor, och en Gud för livets alla dagar.

Ett korrektiv till en felaktig förståelse av Gud och hans roll i våra liv får vi också i form av den äldre sonen i liknelsen, till vilken vi strax ska återvända. Först ska vi dock stanna till vid en detalj i berättelsen om den yngre sonen. När denne kommer till besinning och inser vidden av sitt elände gör han upp en plan. Han ska inte bara återvända till fadern utan väl där ska han säga: ”Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.” När sonen sedan återvänder hem då visar det sig att fadern redan på långt håll får sin på honom och springer honom till mötes. Fadern är inte bara en passiv åskådare som väntar på att få säga sitt ”Vad var det jag sa?” utan han har längtat och väntat. Och sonen hinner heller inte avsluta sin i förväg uttänkta vädjan. Han hinner bekänna sitt misslyckande, men fadern avbryter honom innan han hinner komma med sin önskan om att få göra rätt för sig. Sonen avbryts innan han hinner säga: ”Låt mig få gå som en av dina daglönare.”

Det hela kan sägas illustrera hur vi får iklädas Kristi rättfärdighet redan genom tron. De goda gärningarna får komma sedan som en frukt av tron, men de är inte villkoret för att vår himmelske Fader ska ta emot oss. När en syndare vänder om till Gud då är det inte fråga om ett lönesamtal där prestationer och lön ska vägas mot varandra, utan det är väntande Fader som får ta sitt bortgångna barn i famnen.

Men historien slutar inte riktigt där, utan Jesu liknelse innehåller också ytterligare en viktig person: den skötsamme och avundsjuke storebrodern. Han ställer sig utanför glädjen. Hellre än att gå in och festa på gödkalven påminner han fadern om hur han trots sin skötsamhet inte en fått en liten killing att dela på med sina vänner. Det brukar ofta påpekas, om den äldste brodern överhuvudtaget nämns, att han liknar fariséerna som med missnöje såg på Jesu umgänge med diverse syndare. Men det viktigaste är att denna form av andlige Bror Duktig finns mer eller mindre i var och en av oss, också i dig och mig. Hur ofta kan man inte möta attityden att tron måste löna sig? Och försvaras inte tanken med en dubbel utgång rätt ofta med att det annars inte hade varit någon idé med att gå runt och tro på Gud hela livet? I olika former, mer eller mindre väl kamouflerade, finns alltså den andliga rättrådigheten som faktiskt riskerar att stänga oss själva ute från den glädjefest som Gud vill bjuda in oss till.

Nu finns det ingen anledning att lite nyktert konstatera att det inte finns några skötsamma söner och döttrar som förblivit hemma hos Fadern, utan att vi alla är neddragna i syndafallet. Och vi kan vänta med att gå in i detaljerna om det pris som Gud betalt genom sin Sons offerdöd. För fokus i just denna liknelse ligger på Guds sinnelag. Det är minst lika mycket berättelsen om Faderns kärlek och längtan, som den om den förlorade sonen. Vad denna kärlek kostade lämnas just här där hän, även om vi finner svaret också på denna fråga i bibeln. Ära vare Fadern och sonen...