Fira gudstjänst - för vems skull?

Igår var det roligt att fira högmässa. Vi var 88 personer, kyrkan kändes fullsatt, psalmsången var stark, gemenskapen vid altarringen och inte minst på väg dit och tillbaka, var varm och lite trång. Mässan var förstås precis densamma, och lika omistlig, som den hade varit om vi hade varit 28, eller 18, eller åtta personer där. En mässa är en mässa är en mässa liksom, den blir inte mindre värd och byter inte funktion, beroende på antalet som firar den.

Men man kan ändå inte sticka under stol med att det är roligt att vara många i gudstjänsten. Och det tror jag inte beror bara på statistikångest eller popularitetssträvan, utan på kraften och vilan i gemenskapen. När många röster sjunger lovsång, bärs också min stämma fram och jag kan sjunga utan att vara rädd för hur det ska låta. När många olika människor samlas med samma mål, blir mångfalden och rikedomen i att Kristi kropp har olika lemmar påtaglig och glädjande. I en tid då många kristna är ganska ensamma om sin tro på arbetet, i skolan eller i familjen, är också gudstjänsten en trygg plats där man kan vila i att inte vara annorlunda, utan en i mängden. En plats där jag inte behöver försvara eller förklara min tro utan får ägna mig helt åt den i en timme eller två. När många firar gudstjänst, blir det lätt för den sökande och prövande att gömma sig i mängden för att känna efter om detta är något för mig. När många ber tillsammans, kan min bön få vila i de andras de dagar då det känns svårt att be, och jag kan få bära någon annans bön de dagar då det går av sig självt.

Allt detta ger vi till varandra, när vi firar gudstjänst. Att gå i kyrkan är alltså ingenting som enbart handlar om att underhålla vår egen Gudsrelation, om vårt eget välbefinnande eller vår egen påfyllnad. Det handlar om att ge varandra möjlighet till gemenskapens välsignelser, om att ge varandra det vi själva söker.

Och att fira gudstjänst handlar också om att ge något till Gud. Inte för att Han är beroende av vår lovsång eller tillbedjan eller gemenskap för att överleva, utan för att Hans sätt att söka oss och älska oss, bygger på ömsesidighet. Han kommer till oss i Jesus Kristus för att möta oss i ögonhöjd, dela vårt liv och bygga bo i våra hjärtan. Han är en Gud som är och vill ha relation och dialog, lärde sig min generation på KU-läger på 90-talet. Att fira gudstjänst är därför ett sätt - ett bra sätt - att upprätthålla vår del av ömsesidigheten.

Detta är perspektiv jag tror vi måste påminna oss om ganska ofta. Att färre och färre människor firar gudstjänst idag är givetvis en utmaning för oss som på olika sätt har ansvar för gudstjänstlivet - men det beror nog inte bara på gudstjänsternas ålderdomlighet eller bristande verklighetskontakt. Den individualistiska gudstjänstsynen - jag går bara om jag får ut något/känner mig bekräftad/tycker det är kul - är utbredd också bland de mest aktiva kyrkotjänarna och har en förödande effekt på gudstjänstlivet, särskilt i små och sårbara församlingar. Liksom det faktum att kyrkan som helhet blivit sämre och sämre på att informera, undervisa och berätta om Honom som vi får möta i gudstjänsten och om gudstjänsten som sådan. Man går inte hem till någon man inte känner om man inte vet vad som händer i hans hus. Särskilt inte om de som kallar sig hans vänner inte själva går dit. Och framför allt, vill man inte gå dit ensam.

Så, gå i kyrkan på söndag. För Guds skull, för din egen skull, och för din nästas skull!!