Ibland kan det, även om det inte något jag är stolt över, kännas rätt tröstlöst att vara präst i Svenska Kyrkan. För det är så mycket sammanträde och lite verkstad ibland, liksom. För att inte tala om hur mycket trix och fix och tjafs och elakhet och felfokus. Sånt som man skulle kunna räkna ut med hälarna att det inte ingår i missionsbefallningen, men som ändå hela tiden listar sig in i ens hjärta, hjärna och arbetsrum. Som får en att säga och tänka och göra saker som man egentligen borde inse är ovärdigt både en kristen människa och en kristen gemenskap. Fast man gör dem ändå, av lika delar illvilja och missriktad välvilja.
Men så kommer de, halleluja-ögonblicken. Som får mig att minnas inte bara varför jag är präst, utan varför jag överhuvudtaget är kristen. De kommer inte på sammanträden och i princip aldrig framför skrivbordet och sannerligen inte i animerade teologiska diskussioner där allt som hindrar en från att skrika "du är ju dum i hela huvudet" är ens goda uppfostran. Nej, de kommer enbart när man gör det man ska.
Som idag. När en rätt disparat samling människor samlas i en rätt rörig kyrka, trots att det är 18 minusgrader och säkert en massa sport på TV. När människor av minst sju nationaliteter, i åldern sex månader till 80+, sjunger och klappar och ber och sedan delar på brödet och vinet som faktiskt är Jesus själv utan en massa självmedvetet markerande, utan med självklarhet eller nyfikenhet. Då känns alla debatter, teorier och konflikter rätt fjärran. Och rätt dumma.
4 kommentarer:
Tack! Underbar läsning.
Ja, så är det. Jag känner igen din beskrivning, trots att jag inte är präst.
Karin
Visst är det underbart! Räknade oxå någon söndag till minst sju nationaliteter och nästan lika många kyrkor - både lutherska, reformerta, katolska och ortodoxa kyrkor - och alla kan vi mötas i lovsång och tillbedjan, och i de flesta fall oxå i måltiden (Det är bara de eritriansk-ortodoxa som inte kommunicerar här).
Ekumenik är sannerligen enklare i praktiken än i teorin, vilket jag tycker är ett fantastiskt vittnesmål om kyrkans katolicitet och enheten i Kristus :-)
Visst är det! När det verkligen gäller, så är det inte så kinkigt. "Ingen fara, samma Jesus", som vår irakiske vaktmästare påpekar med jämna mellanrum.
Skicka en kommentar