lördag, december 18, 2010

Jag har #pratat om det...

...och jag skulle på ett sätt vilja prata ännu lite mer. Jag skulle nämligen önska att vi tordes prata om de här sakerna också i kyrkans värld. För det händer även hos oss. Det händer på läger, det händer i församlingshem, det händer mellan människor som morgonen därpå sitter på sin vanliga plats i kyrkan.

Att tro på Jesus betyder inte att man automatiskt får en okomplicerat, glasklart förhållande till sex. Att man menar att något är värt att vänta på, betyder inte att man alltid är överens om hur vägen dit ska se ut, och bara att man ser sex som en gåva från Gud, betyder inte alltid att man kan hantera gåvan ifråga. Det betyder heller inte att man kan hantera vare sig alkohol, hormoner eller förvirring och det betyder sannerligen inte att man alltid behandlar sin nästa som sig själv.

Men det kan dessvärre betyda att vi pratar om det ännu mindre än i samhället i stort. Vi som är kristna är lysande på att så att säga fördöma varandras fördömanden i alla möjliga riktningar och ännu bättre på att använda samtalsämnet sex för att positionera oss själva i en önskvärd åsiktsfålla. Sånt kan vi. När vi hamnar i skarpt läge, är det svårare - hur många av oss vet hur just vår församling skulle rett ut en sådan situation som uppstod i Bjästa? Hur många av oss som är ansvariga för kyrkligt ungdomsarbete skulle klara av att lyfta sådana frågeställningar som finns på #prata om det på en ungdomskväll? Hur skulle vi hantera en sådan berättelse, om huvudpersonerna, unga eller äldre, fanns i vår församling, mitt ibland oss, och ville prata om det? Jag är inte så säker på att jag skulle göra någon lysande insats. Inte för att jag inte vill - utan för att jag är så ovan, så full av mer eller mindre medvetna fördomar, rädslor och konventioner.

I bebådelseberättelsen som är temat för morgondagen, finns en kort mening, som landat i min hjärna flera gånger när jag följt #prata om det. Det är Marias svar till ängeln Gabriel - "...må det ske med mig som du har sagt". Inte förrän hon fått svar på sina frågor, och inte förrän hon själv bekräftat sitt samtycke, lämnar ängeln henne och inkarnationen tar sin början. Bebådelsen handlar förvisso inte om sex, men den handlar faktiskt om en kropp som ställs till någon annans förfogande. Och här har vi ett gudomligt prejudikat - inte ens Gud själv, allsmäktig och allt, rör vid en människas kropp utan en ömsesidig överenskommelse. Vill vi vara Hans barn, så är det vår plikt och skyldighet att göra likadant.

7 kommentarer:

Monica O Kolkman sa...

Känner igen mig i det där om att vara ovan.
Jag vet inte hur jag skulle tackla om något hände tex i en ungdomsgrupp.

Och så undrar man om man är ovan därför att man lever i en skyddad värld, eller för att ingen har pratat-om-det?

Miriam W Klefbeck sa...

Förmodligen både och. Och för att, hur mycket vi än låtsas som om det inte är så längre, sex är ganska känsligt i kyrkvärlden.

Cecilia N sa...

Viktiga synpunkter. Som vanligt när det gäller dig.

Så. Hur blir man trygg i att våga prata om det? För det är inte jag heller.

Miriam W Klefbeck sa...

Jag vet inte. Men jag tror att det handlar om övning, och att våga ta steget. Man måste inte vara personlig, man måste inte använda runda ord. Man kan prata klarspråk ändå, och signalera att det är OK att prata om det.

Och så måste vi frigöra oss både från vår moralism och prydhet, men kanske ännu mer från vår rädsla för att uppfattas som pryda moralister.

marta sa...

Mycket bra. Jag har skrivit ledare i Tro och politik till på måndag på delvis det här temat. När den publicerats tänkte jag blogga lite längre också.

Jag tror faktiskt att vi pratat betydlgit mindre i kyrkan än på andra ställen om sånt här trots att det borde vara tvärtom. Och det tror jag delvis beror på att människor i kyrkan tycker (inte utan orsak) att det traditionella kristna språket och sexualmoral inte är användbar för att prata om människors erfarenheter. Men då pratar man inte alls istället. Tror att det här är en jättefråga.

Miriam W Klefbeck sa...

Jag delar din bedömning, men tror att språket är ett större problem än moralen - så länge man inser att kartan och verkligheten inte alltid stämmer och att man så att säga måste hantera livet som det är och inte som det borde vara.

Anonym sa...

Viktiga tankar du tar upp, tack! Tänker på det här med att vi är så "bra" på att fördöma varandra i kyrkan och det är en stor sorg. Har tänkt mycket på Bjästaprästen och tänkt som du skriver här...hur hade jag gjort? Kanske inte alls som jag "borde"...och är det då inte tragiskt att vi sviker varandra istället för att bära varandra när vi brister. Vi är människor och just därför har vi inte alla svar...