...blir det som omväxling idag. Jag har fortfarande viktiga saker om Bjästa, prestationsprinsessor och därtill den stundande påsken att blogga om, men inte idag.
För idag har jag påskstädat mitt hem (vilket jag lär få göra om lite snabbt på skärtorsdagens kväll), handlat påskmat och påskgodis (vilket jag lär ha vissa problem att samexistera med, passionstiden till trots), skurit ett påskris och lyckades slutligen krossa en full flaska Sweet Chili-sås på köksgolvet. Detta fick mig att ta en liten paus i husligheterna, men så snart jag fått upp ångan igen ska jag baka After Eight-tårtor som ska ätas i Sigtuna och Strängnäs, där påskaftonen kommer att tillbringas.
Allt detta för att Stilla Veckan ska få vara stilla i alla fall på hemmaplan. Vi får se hur det blir med den saken.
måndag, mars 29, 2010
söndag, mars 28, 2010
Word!
"Problemet är inte ambition och prestation. Problemet är att kvinnor i alla åldrar inte får lön, makt, befogenheter eller positiv feedback för sin duktighet. Den leder liksom ingen vart. "
Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren skriver i Aftonbladet om varför unga, högpresterande kvinnor så ofta mår dåligt. Samt gör en lysande analys av ordet prestationsprinsessa. Läs hela artikeln här.
En av de klokaste kvinnorna just nu...
heter Katarina Wennstam. Läs gärna igenom hennes debattartiklar.
lördag, mars 27, 2010
Om åttonde budet
Hur mycket funderar en genomsnittlig kristen egentligen på åttonde budet? Hur mycket reflekterar den "normalsekulariserade" svensken egentligen på frågan om sanning och lögn, skitsnack och rykten?
Efter veckans händelser i Bjästa - och på hela Internet för den delen - så är min teori att detta sker alldeles för lite. Halvsanningar, vita lögner, teorier, spekulationer - det är sånt vi människor ägnar oss åt. Vi gissar, vi analyserar, vi funderar. Om varandra, om helt andra. Och så för vi vidare. Ibland med ont uppsåt, fött ur ilska eller frustration. Ibland av misstag. Ibland av välvilja. Men likväl, vi för vidare information som vi inte är säkra på att den stämmer. För det är spännande, roligt och lite mysigt. Skvallret och skitsnacket skapar gemenskap, ger en känsla av intimitet och utvaldhet. Det sker överallt (tro mig, kyrkan är INTE någon frizon, tvärtom) och hela tiden, och den som försöker låta bli hamnar lätt utanför.
Så, om man nu ska använda sig av så vulgära begrepp som "folkkära skötesynder" så torde brott mot just åttonde budet passa utmärkt in där. För det är en behaglig, accepterad vana att snacka skit. Dessutom är det lätt hänt och gränserna mellan vad som är falsk vittnesbörd och vad som bara är välvilligt utbyte av information är mycket vaga.
Men, hur oskyldigt och ofarligt det än känns för utföraren, så är kan det vara fullkomligt förgörande för den som drabbas. För rykten sprids fort, ändras efter vägen och kan vara nästan omöjliga att spåra - med följden att den som är drabbad inte kan försvara sig. Och rykten lever länge, och de lever hos många. Även i de fall där sanningen faktiskt kommer fram. Rykten slår sönder relationer, förstör karriärer och kan faktiskt, särskilt för den som är ung, förstöra och hota livet. För vem orkar i längden med att vara den som alla "vet" är en hora som ljuger, till exempel?
Så, den falska vittnesbörden mot nästan hamnade knappast på stentavlan av en slump. När vi medverkar till ryktesspridning och ljuger om varandra, förgår vi oss mot vår nästa. Det kan inte ursäktas och bortförklaras, hur gärna vi än vill det för att få fortsätta. Det är synd, det är fel och det är farligt. Kraften och frekvensen av rykten och skitsnack måste erkännas, uppmärksammas, fördömas och motarbetas. Av alla lärdomar som kan dras av tragedin i Bjästa, så kanske denna är en av de viktigaste.
Hanne Kjöller på DN tar upp liknande tankegångar i sin ledarkrönika
Katarina Wennstam lyfter ämnet i SVTs Debatt, ungefär mitt i programmet.
Efter veckans händelser i Bjästa - och på hela Internet för den delen - så är min teori att detta sker alldeles för lite. Halvsanningar, vita lögner, teorier, spekulationer - det är sånt vi människor ägnar oss åt. Vi gissar, vi analyserar, vi funderar. Om varandra, om helt andra. Och så för vi vidare. Ibland med ont uppsåt, fött ur ilska eller frustration. Ibland av misstag. Ibland av välvilja. Men likväl, vi för vidare information som vi inte är säkra på att den stämmer. För det är spännande, roligt och lite mysigt. Skvallret och skitsnacket skapar gemenskap, ger en känsla av intimitet och utvaldhet. Det sker överallt (tro mig, kyrkan är INTE någon frizon, tvärtom) och hela tiden, och den som försöker låta bli hamnar lätt utanför.
Så, om man nu ska använda sig av så vulgära begrepp som "folkkära skötesynder" så torde brott mot just åttonde budet passa utmärkt in där. För det är en behaglig, accepterad vana att snacka skit. Dessutom är det lätt hänt och gränserna mellan vad som är falsk vittnesbörd och vad som bara är välvilligt utbyte av information är mycket vaga.
Men, hur oskyldigt och ofarligt det än känns för utföraren, så är kan det vara fullkomligt förgörande för den som drabbas. För rykten sprids fort, ändras efter vägen och kan vara nästan omöjliga att spåra - med följden att den som är drabbad inte kan försvara sig. Och rykten lever länge, och de lever hos många. Även i de fall där sanningen faktiskt kommer fram. Rykten slår sönder relationer, förstör karriärer och kan faktiskt, särskilt för den som är ung, förstöra och hota livet. För vem orkar i längden med att vara den som alla "vet" är en hora som ljuger, till exempel?
Så, den falska vittnesbörden mot nästan hamnade knappast på stentavlan av en slump. När vi medverkar till ryktesspridning och ljuger om varandra, förgår vi oss mot vår nästa. Det kan inte ursäktas och bortförklaras, hur gärna vi än vill det för att få fortsätta. Det är synd, det är fel och det är farligt. Kraften och frekvensen av rykten och skitsnack måste erkännas, uppmärksammas, fördömas och motarbetas. Av alla lärdomar som kan dras av tragedin i Bjästa, så kanske denna är en av de viktigaste.
Hanne Kjöller på DN tar upp liknande tankegångar i sin ledarkrönika
Katarina Wennstam lyfter ämnet i SVTs Debatt, ungefär mitt i programmet.
torsdag, mars 25, 2010
Modet i Bjästa
Även om gårdagens Uppdrag Granskning beskrev en nästintill ofattbar mänsklig feghet, så berättade programmet också om tre mycket modiga flickor:
"Linnea", som anmälde våldtäkten och trots de massiva påtryckningarna stod fast vid sin anmälan och som dessutom vågade och orkade prata med journalisterna.
Amanda Ögren, som vågade träda fram med namn och bild, berätta om förföljelserna av Linnea och ställa sig på hennes sida.
Och, faktiskt, den anonyma tjejen som berättade om de grova saker hon skrivit och sagt om och till de båda våldtagna tjejerna, men som hade ändrat och ångrat sig. Att inse, medge och stå för att man behandlat en annan människa så illa, det kräver både självinsikt, mognad och mod.
Vad beträffar min kollegas uttalande om den dömde pojkens agerande på skolavslutningen, så har de nu blivit ett domkapitelsärende. Det ska bli intressant att se vilket utfallet blir.
"Linnea", som anmälde våldtäkten och trots de massiva påtryckningarna stod fast vid sin anmälan och som dessutom vågade och orkade prata med journalisterna.
Amanda Ögren, som vågade träda fram med namn och bild, berätta om förföljelserna av Linnea och ställa sig på hennes sida.
Och, faktiskt, den anonyma tjejen som berättade om de grova saker hon skrivit och sagt om och till de båda våldtagna tjejerna, men som hade ändrat och ångrat sig. Att inse, medge och stå för att man behandlat en annan människa så illa, det kräver både självinsikt, mognad och mod.
Vad beträffar min kollegas uttalande om den dömde pojkens agerande på skolavslutningen, så har de nu blivit ett domkapitelsärende. Det ska bli intressant att se vilket utfallet blir.
tisdag, mars 23, 2010
Jag läser och gillar...
...Ann Heberlein och Stefan Swärd. Läs ni också, om ni gillar eller ej är upp till er.
måndag, mars 22, 2010
Tjock, ful och äcklig
"Det finns många problem att lösa i världen. Att jag är tjock är inte ett av dem."
Jenny Nordberg lanserar ett strålande mantra i sin krönika i dagens SvD. Mer sånt, och mängder av kraft och energi hos kvinnor (men säkert hos män också) skulle frigöras för lösning av andra, mer pressande världsproblem.
För även om många av oss säger att vi tränar och bantar för att må bra och orka mer, så gör vi det i själva verket minst lika mycket för att vi känner oss feta, fula och äckliga.
Jenny Nordberg lanserar ett strålande mantra i sin krönika i dagens SvD. Mer sånt, och mängder av kraft och energi hos kvinnor (men säkert hos män också) skulle frigöras för lösning av andra, mer pressande världsproblem.
För även om många av oss säger att vi tränar och bantar för att må bra och orka mer, så gör vi det i själva verket minst lika mycket för att vi känner oss feta, fula och äckliga.
söndag, mars 21, 2010
Det här med ämbetsbärare och sociala medier...
..togs upp i Kyrkans Tidning i torsdags och det var väl bra. Att använda sig av sociala medier kräver vishet och ansvar av alla människor - och inte minst av oss som (vare sig vi vill/tänker på det) faktiskt, utöver oss själva, faktiskt representerar Kyrkan. Lars Ove Ljungberg, som är Svenska Kyrkans webbchef tycker riktlinjer ska tas fram för anställdas (och, hoppas jag, även förtroendevaldas) aktivitet på Facebook, Twitter och på bloggar.
Som sagt, jag tycker frågan är värd att lyftas. För det är inte alltid så enkelt, att i ett ämbete och arbete som till sin natur är så tätt sammankopplat med ens hela liv och hela person, veta vad som är passligt för bloggar och Facebook. Det är heller inte så lätt att veta för den som läser om personen ifråga talar som privatperson eller som ämbetsbärare eller som både och om vartannat. Samma sak gäller givetvis andra kyrkoanställda, och inte minst de förtroendevalda.
Vilka principer jag själv har för min blogg har vi talat om förut. Dels använder jag mig av mim så kallade pendeltågsregel. Alltså - kan jag tänka mig att prata om något på pendeltåget, där alla som sitter omkring kan höra mig, då kan jag också tänka mig att blogga om det. Dels försöker jag undvika att nämna namnen på kollegor och andra människor jag träffar i min tjänst, och jag ligger över huvud taget ganska lågt när det gäller sånt som rör min tjänstgöringsförsamling även om jag ibland talar om vad jag gjort under dagen. När det gäller mina vänner och min familj, så är det lite olika. De som jag vet inte har något emot att bli bloggade om, de blir också bloggade om. De som inte vill, de slipper. Min man brukar få läsa inlägg som berör honom själv innan jag trycker på publicera.
När det handlar om Svenska Kyrkan i stort, däremot, eller om små och stora tros- eller samhällsfrågor, så är jag frimodigare. Och då hoppas jag att det är tydligt att jag främst skriver som Miriam, som är präst, även om jag också råkar vara anställd som komminister i Södertälje församling. Och skulle jag någon gång gå över mina läsares gränser, så hoppas jag att ni gör mig uppmärksam på det!
Som sagt, jag tycker frågan är värd att lyftas. För det är inte alltid så enkelt, att i ett ämbete och arbete som till sin natur är så tätt sammankopplat med ens hela liv och hela person, veta vad som är passligt för bloggar och Facebook. Det är heller inte så lätt att veta för den som läser om personen ifråga talar som privatperson eller som ämbetsbärare eller som både och om vartannat. Samma sak gäller givetvis andra kyrkoanställda, och inte minst de förtroendevalda.
Vilka principer jag själv har för min blogg har vi talat om förut. Dels använder jag mig av mim så kallade pendeltågsregel. Alltså - kan jag tänka mig att prata om något på pendeltåget, där alla som sitter omkring kan höra mig, då kan jag också tänka mig att blogga om det. Dels försöker jag undvika att nämna namnen på kollegor och andra människor jag träffar i min tjänst, och jag ligger över huvud taget ganska lågt när det gäller sånt som rör min tjänstgöringsförsamling även om jag ibland talar om vad jag gjort under dagen. När det gäller mina vänner och min familj, så är det lite olika. De som jag vet inte har något emot att bli bloggade om, de blir också bloggade om. De som inte vill, de slipper. Min man brukar få läsa inlägg som berör honom själv innan jag trycker på publicera.
När det handlar om Svenska Kyrkan i stort, däremot, eller om små och stora tros- eller samhällsfrågor, så är jag frimodigare. Och då hoppas jag att det är tydligt att jag främst skriver som Miriam, som är präst, även om jag också råkar vara anställd som komminister i Södertälje församling. Och skulle jag någon gång gå över mina läsares gränser, så hoppas jag att ni gör mig uppmärksam på det!
torsdag, mars 18, 2010
Lite mycket just nu...
...är det faktiskt. Av allt möjligt. Så jag trycker på paus en stund. Men misströsta inte, jag är snart tillbaka. Tills dess, tycker jag ni ska lyssna på Emma Härdelin och till exempel diskutera om det stämmer att kvinnor och män älskar på olika vis.
söndag, mars 14, 2010
Nu är det söndagsmys...
Sånt kan man ha när man är ledig på måndagar. I afton bestod myset av pizza från Abbes samt en Austen-DVD, Persuasion. Den är min favorit bland Austens romaner, och filmen var helt OK, bortsett från slutet. Ingen Austen-hjältinna pussas någonsin på öppen gata.
Eftersom jag visste om mina stämbands dåliga förutsättningar redan när predikan skrevs, blev den kortare än vanligt idag. Ytligare än vanligt också, är jag rädd, men här är den i alla fall.
Jag är livets bröd, säger Jesus. Det är en enkel mening, som rymmer flera dimensioner. Bröd är det bibliska, såväl som det allmänna samlingsnamnet för föda, alltså för det som vi människor behöver för att leva. Äter man inte, så dör man, helt enkelt. Kända fakta, och faktiskt helt överförbara på denna söndags tema. Äter vi inte livets bröd – så dör vi.
Detta gäller på flera plan. För det första så gäller det rent inomvärldsligt, vid våra matbord. Den föda vi faktiskt äter, vår mat alltså, är en gåva från Gud, ett led i Hans fortlöpande skapelse. Vi är skapade för att leva, vårt liv är en gåva som vi lever helt omgivna av Guds gåvor. Allt runt om oss är Guds gåvor, skapade och givna av Gud. På det sättet är också det rent jordiska brödet ett gudomligt livets bröd – trots att det gäller vår rent jordiska liv.
Detta kan låta enkelt och självklart – vi får livet och allt som behövs för att hålla livet igång – av Gud, som är god och vill att vi ska leva och må bra. Inga konstigheter – så länge vi lever, och mår bra vill säga. Men detta är sannerligen ingenting som är självklart för alla, eller överallt. Liv släcks i förtid, människor svälter. Och med synen på Gud som alla goda gåvors givare i bakhuvudet, kan detta bli oerhört svårt att förstå. Det verkar så godtyckligt, vem som får leva och inte. Och vill verkligen Gud att vissa människor bokstavligen ska vältra sig i Hans gåvor, medan andra dör i brist på det allra mest basala – vatten och föda?
Självklart är det inte så. Svält, orättvisor och ond bråd död är inte Guds verk och inte Hans vilja heller, utan ondskans. De är ofrånkomliga inslag i en fallen värld, där människor om och om igen väljer att vända sig bort från Gud, och där naturens krafter både kan ge liv och döda.
Men varför gör Gud ingenting åt det då, kan man då fråga sig. Sitter han bara där och ser hur människorna som han skapat svälter, lider och dör? Hur kommer livets bröd in i den ekvationen?
Faktiskt – för det andra – just precis där. För rakt in i lidandet och bristen, kommer Gud själv i Jesus Kristus. Han kliver rakt in i verkligheten för att ge oss en väg ut ur den. Jesus både delar svälten, och låter straffet för all världens orättvisor hamna på honom själv. På det viset öppnar han en väg ut ur det liv vi känner till, det liv som levs i skuggan av döden och som så ofta präglas av svält och brist. Och den vägen, den går till ett liv där svält, nöd och orättfärdighet inte längre finns, till ett liv som aldrig tar slut. Jesus är det enda födoämne vi behöver för att få leva på det sättet, han är den rena andliga mjölken som vi hörde om i epistelläsningen – det är genom honom och i honom som vi kan växa för det eviga livet och bli räddade härifrån och dit.
Man kan alltså på sätt och vis tala om en jordisk och en himmelsk dimension av det här med livets bröd. Å ena sidan handlar det om att Gud ger oss det som vi behöver för våra jordiska liv, här och nu – även om vi själva och naturen allt som oftast förstör hans gåvor. Å andra sidan – eller snarare samtidigt – handlar det om att Jesus, i sig själv, är det vi behöver för vårt eviga liv.
Och detta jordiska och himmelska, det förenas för det tredje i det bröd som vi tar emot i nattvarden. Det jordiska, alldeles vanliga brödet, inrymmer det eviga livet i Jesus Kristus, precis som Jesus själv är både sann Gud och sann människa. När vi äter, på alldeles vanligt sätt, tuggar och sväljer, så är det både Guds jordiska goda gåvor, och hans himmelska, överflödande nåd vi tar emot. Jesus Kristus är livets bröd. På riktigt. Vi får ta emot honom. På riktigt. Och när vi gör detta, i tro på honom som Gud har sänt– då blir det tydligt att Gud verkar. Han låter oss tro på honom som han sänt. Han ger oss det vi behöver för att leva. På riktigt. Amen.
Jag är livets bröd, säger Jesus. Det är en enkel mening, som rymmer flera dimensioner. Bröd är det bibliska, såväl som det allmänna samlingsnamnet för föda, alltså för det som vi människor behöver för att leva. Äter man inte, så dör man, helt enkelt. Kända fakta, och faktiskt helt överförbara på denna söndags tema. Äter vi inte livets bröd – så dör vi.
Detta gäller på flera plan. För det första så gäller det rent inomvärldsligt, vid våra matbord. Den föda vi faktiskt äter, vår mat alltså, är en gåva från Gud, ett led i Hans fortlöpande skapelse. Vi är skapade för att leva, vårt liv är en gåva som vi lever helt omgivna av Guds gåvor. Allt runt om oss är Guds gåvor, skapade och givna av Gud. På det sättet är också det rent jordiska brödet ett gudomligt livets bröd – trots att det gäller vår rent jordiska liv.
Detta kan låta enkelt och självklart – vi får livet och allt som behövs för att hålla livet igång – av Gud, som är god och vill att vi ska leva och må bra. Inga konstigheter – så länge vi lever, och mår bra vill säga. Men detta är sannerligen ingenting som är självklart för alla, eller överallt. Liv släcks i förtid, människor svälter. Och med synen på Gud som alla goda gåvors givare i bakhuvudet, kan detta bli oerhört svårt att förstå. Det verkar så godtyckligt, vem som får leva och inte. Och vill verkligen Gud att vissa människor bokstavligen ska vältra sig i Hans gåvor, medan andra dör i brist på det allra mest basala – vatten och föda?
Självklart är det inte så. Svält, orättvisor och ond bråd död är inte Guds verk och inte Hans vilja heller, utan ondskans. De är ofrånkomliga inslag i en fallen värld, där människor om och om igen väljer att vända sig bort från Gud, och där naturens krafter både kan ge liv och döda.
Men varför gör Gud ingenting åt det då, kan man då fråga sig. Sitter han bara där och ser hur människorna som han skapat svälter, lider och dör? Hur kommer livets bröd in i den ekvationen?
Faktiskt – för det andra – just precis där. För rakt in i lidandet och bristen, kommer Gud själv i Jesus Kristus. Han kliver rakt in i verkligheten för att ge oss en väg ut ur den. Jesus både delar svälten, och låter straffet för all världens orättvisor hamna på honom själv. På det viset öppnar han en väg ut ur det liv vi känner till, det liv som levs i skuggan av döden och som så ofta präglas av svält och brist. Och den vägen, den går till ett liv där svält, nöd och orättfärdighet inte längre finns, till ett liv som aldrig tar slut. Jesus är det enda födoämne vi behöver för att få leva på det sättet, han är den rena andliga mjölken som vi hörde om i epistelläsningen – det är genom honom och i honom som vi kan växa för det eviga livet och bli räddade härifrån och dit.
Man kan alltså på sätt och vis tala om en jordisk och en himmelsk dimension av det här med livets bröd. Å ena sidan handlar det om att Gud ger oss det som vi behöver för våra jordiska liv, här och nu – även om vi själva och naturen allt som oftast förstör hans gåvor. Å andra sidan – eller snarare samtidigt – handlar det om att Jesus, i sig själv, är det vi behöver för vårt eviga liv.
Och detta jordiska och himmelska, det förenas för det tredje i det bröd som vi tar emot i nattvarden. Det jordiska, alldeles vanliga brödet, inrymmer det eviga livet i Jesus Kristus, precis som Jesus själv är både sann Gud och sann människa. När vi äter, på alldeles vanligt sätt, tuggar och sväljer, så är det både Guds jordiska goda gåvor, och hans himmelska, överflödande nåd vi tar emot. Jesus Kristus är livets bröd. På riktigt. Vi får ta emot honom. På riktigt. Och när vi gör detta, i tro på honom som Gud har sänt– då blir det tydligt att Gud verkar. Han låter oss tro på honom som han sänt. Han ger oss det vi behöver för att leva. På riktigt. Amen.
Stämbandsuppdatering
John är döpt, predikningarna är hållna och jag kan fortfarande prata. Men det känns inte så skönt när jag gör det, så resten av dagen tänker jag låta bli.
torsdag, mars 11, 2010
Dålig timing
På lördag ska jag döpa mitt kusinbarn. På söndag ska jag predika två gånger.
I ljuset av detta känns det inte helt stabilt att jag tror att jag håller på att tappa rösten.
I ljuset av detta känns det inte helt stabilt att jag tror att jag håller på att tappa rösten.
måndag, mars 08, 2010
Godtemplarunge som jag är...
...länkar jag med viss emfas vidare till Karin som påminner om enkla fakta som ibland verkar vara svåra att komma ihåg eller kanske snarare jobbiga att kännas vid.
Kvinnodagsblogg?
Det finns så mycket så det är svårt att välja. Men jag väljer en lite luddig, lätt konspiratorisk tanke som inte lämnar mig ifred. Notera dock att det är något som kan förekomma - allt jämställdhetsarbete där män är delaktiga är givetvis inte ett uttryck för nedanstående.
En diskriminerad, förtryckt och osynliggjord kvinna kan sägas vara ett offer. Offer är svaga och behöver räddas. Män är starka och är därför bäst på att räddningsaktioner. Alltså kan ett synliggörande av diskriminering, och arbetet mot den, också vara ett sätt att (oftast omedvetet) bibehålla det som ibland kallas könsmaktsordning. De starka, goda männen får skydda och rädda de svaga kvinnorna från de onda männens, och de onda strukturernas förtryck. Och, tjolahopp tjolahej, plötsligt kan man visst både äta kakan och ha den kvar! Kvinnan är passiv, mannen är aktiv, kvinnan är svag, mannen är stark - men samtidigt är vi SÅ jämställda och kämpar tillsammans mot De Onda Strukturerna och förenas i sötman av att Tänka Rätt.
Men om kvinnan inte tycker hon behöver räddas, eller helt enkelt vill rädda sig själv eller i alla fall själv diktera villkoren för sin enleverering då? Ja, då blir det lite jobbigt förstås. Men då kan man ju, utifrån sin stora (manliga?) insikt och visdom, konstatera att hon nog inte har fattat sitt eget bästa. Det är ju inte så lätt, för den som är liten, svag och förtryckt...
En diskriminerad, förtryckt och osynliggjord kvinna kan sägas vara ett offer. Offer är svaga och behöver räddas. Män är starka och är därför bäst på att räddningsaktioner. Alltså kan ett synliggörande av diskriminering, och arbetet mot den, också vara ett sätt att (oftast omedvetet) bibehålla det som ibland kallas könsmaktsordning. De starka, goda männen får skydda och rädda de svaga kvinnorna från de onda männens, och de onda strukturernas förtryck. Och, tjolahopp tjolahej, plötsligt kan man visst både äta kakan och ha den kvar! Kvinnan är passiv, mannen är aktiv, kvinnan är svag, mannen är stark - men samtidigt är vi SÅ jämställda och kämpar tillsammans mot De Onda Strukturerna och förenas i sötman av att Tänka Rätt.
Men om kvinnan inte tycker hon behöver räddas, eller helt enkelt vill rädda sig själv eller i alla fall själv diktera villkoren för sin enleverering då? Ja, då blir det lite jobbigt förstås. Men då kan man ju, utifrån sin stora (manliga?) insikt och visdom, konstatera att hon nog inte har fattat sitt eget bästa. Det är ju inte så lätt, för den som är liten, svag och förtryckt...
söndag, mars 07, 2010
Om treenigheten, kön och bekräftelse
Jag fick en kommentar i ett av Gardelliana-inläggen, som jag lovade att besvara i ett separat inlägg. Så här kommer det just ett sånt. Maja skriver så här:
Antalet snoppar i treenigheten spelar kanske ingen roll trosmässigt (no pun intented) men det har fått väldiga konsekvenser för människors liv. Det är förmodligen också resultatet av en snäv historieskrivning som helt fräckt har skalat bort kvinnors historiska bidrag till religionen. Jag tycker gott att man ska ifrågasätta det (jag missade dock Gardells program så jag vet inte hur han gjorde det). Och det är inget historiskt, avklarat problem! Varje gång en man öppnar bibeln och blir bekräftad som lärjunge, varje gång en kvinna öppnar bibeln och sätter i halsen ett antal hårda potatisar (ööh, hur säger man). För mig var det ett STORT hinder när jag började ta till mig kristendomen att den var så patriarkalisk. Det hjälpte verkligen då att höra andra kristna diskutera det. Det bekräftade min rätt att känna mig tveksam, så att jag kunde öppna mig för berättelsen och lägga det mänskliga bristfälliga sexistiska i religionen lite mer åt sidan och inte ge det så stor makt.
Antalet snoppar i treenigheten spelar kanske ingen roll trosmässigt (no pun intented) men det har fått väldiga konsekvenser för människors liv. Det är förmodligen också resultatet av en snäv historieskrivning som helt fräckt har skalat bort kvinnors historiska bidrag till religionen. Jag tycker gott att man ska ifrågasätta det (jag missade dock Gardells program så jag vet inte hur han gjorde det). Och det är inget historiskt, avklarat problem! Varje gång en man öppnar bibeln och blir bekräftad som lärjunge, varje gång en kvinna öppnar bibeln och sätter i halsen ett antal hårda potatisar (ööh, hur säger man). För mig var det ett STORT hinder när jag började ta till mig kristendomen att den var så patriarkalisk. Det hjälpte verkligen då att höra andra kristna diskutera det. Det bekräftade min rätt att känna mig tveksam, så att jag kunde öppna mig för berättelsen och lägga det mänskliga bristfälliga sexistiska i religionen lite mer åt sidan och inte ge det så stor makt.
Det handlar, som jag ser det om tre olika saker. Dels om Guds och treenighetens grammatiska genus, dels om identifikation och så slutligen om hur kristendomens patriarkalitet påverkar oss som vill vara kristna.
För det första - Gud är ingen människa och det är inte den helige Ande heller. De har inget kön alls bortsett från det rent grammatiska. Jesus har - men han använder det inte. Därför reagerade jag på kommentaren i "Åh Herregud" om att "det är många snoppar i treenigheten". Visserligen var citatet förmodligen klippt ur sitt sammanhang och ursprungligen inte hälften så ytligt och fånigt som det lät, men i alla fall. Man behöver inte underblåsa vanföreställningar och fördomar genom att raljera på det sättet. Gud är Gud. Punkt.
För det andra så ÄR Bibeln full av män. Det går inte att komma ifrån att man måste leta fram kvinnorna och när man väl hittat dem, så får man inte fram så mycket fakta. När det kommer till identifikation, så har man som kvinna ett rätt begränsat urval av kvinnliga förebilder. Man kan se det som orättvist och förtryckande och visst, det kanske ställer lite högre krav på fantasin. Men samtidigt - det är ju de inre erfarenheterna vi söker religiös identifikation med, snarare än det yttre. Och när det kommer till tro, tvivel, efterföljelse och helgelse, spelar verkligen könet så stor roll? Är Petrus kön verkligen intressant när jag ser speglar mitt andliga lärjungaskap i hans? Spelar det någon roll att Johannes var man när han stod kvar vid korset in i det sista? Kan inte en man känna igen sin egen längtan efter upprättelse och förlåtelse i kvinnan med balsamflaskan? Framför allt så här 2000 år efteråt, när alla andra förutsättningar är ändrade? Jag tror att det egentligen är ganska självklart. Men att vi har blivit så vana att se hinder, motsättningar och fel, att vi inte alltid kan ta till oss det.
Att kristendomen är en patriarkal religion behöver inte ifrågasättas. Så är det. Min teori är att det beror på arvssynden. Människan vill ha makt, och använder sin makt åt att trampa på den svagare. Otaliga kvinnor (och män) har förnedrats och hållits tillbaka i kristendomens namn. Men det är människors verk - fallna människor i en fallen värld.
Självklart ska vi tala om detta. Självklart måste man få problematisera också Bibelns berättelser och inte minst kyrkans tro, tradition och historia. Precis som Maja skriver, kan det ibland behövas för att man ska kunna komma vidare, till det avgörande. Och där är kön helt ovidkommande. Gud är Gud. Vi är skapade till Hans avbild, till man och till kvinna. Jesus dog för att rädda oss från allt som är ont och farligt och detta gäller alla, oavsett kön. Det är DET som det handlar om.
Psalmkuriosa
Om man börjar sjunga litanian (Sv.ps.700:1)när man svänger ut på 57:an i Mölnbo, är man klar precis när man svänger upp på Hemköps parkering i Gnesta. I alla fall om man sjunger tillsammans med Bertil Murray på liturgisk-sång-CDn från Verbum.
Man ska inte tro på allt man läser i Expressen för det finns faktiskt ingen psalm i psalmboken som heter "Herre, vi tackar dig". Förmodligen sjöng församlingen på Bagges och Wahlgrens vigsel Måne och Sol, men det är ju inte så lätt att veta om man lyssnar på refrängen. Det är hursomhelst ett bra psalmval. Och hade Kaos-Anna varit där, så hade hon kunnat göra rörelser till och allt.
Om jag får sjunga psalm 237 så är jag glad hela dagen sedan.
Man ska inte tro på allt man läser i Expressen för det finns faktiskt ingen psalm i psalmboken som heter "Herre, vi tackar dig". Förmodligen sjöng församlingen på Bagges och Wahlgrens vigsel Måne och Sol, men det är ju inte så lätt att veta om man lyssnar på refrängen. Det är hursomhelst ett bra psalmval. Och hade Kaos-Anna varit där, så hade hon kunnat göra rörelser till och allt.
Om jag får sjunga psalm 237 så är jag glad hela dagen sedan.
lördag, mars 06, 2010
Bergsklättring
Vi trotsade snödjup och nyckfull skare och klättrade upp på Fornborgen. Där beskådade vi hemförsamlingen, drack kaffe och solade näsorna.
fredag, mars 05, 2010
torsdag, mars 04, 2010
Mera Gardelliana
Efter en genomläsning av kommentarerna från de senaste dagarna, så är ett klargörande på sin plats. Alltså:
Jag tycker inte det är konstigt, i bemärkelsen oväntat eller anmärkningsvärt, att Jonas Gardells populärteologiska böcker finns med på en lästipslista på Svenska Kyrkans hemsida. Detta därför att den teologi och kristendomstolkning som återfinns i dessa böcker just nu, helt eller delvis är mycket omtalad, och också omfamnad, inom Svenska Kyrkan, och då inte minst på s.k. officiell nivå. Det är alltså ungefär vad man (jag) hade förväntat mig.
Däremot är det konstigt, att man trots ovanstående, låtit Gardells böcker vara de enda lästipsen. För även om Gardelliana må vara i ropet nu, så ger de böcker som rekommenderas inte på långa vägar en heltäckande bild av vad kristen tro är. Det finns mängder av böcker som på ett mycket enklare, trovärdigare och bättre sätt förklarar olika sidor av vad det innebär att vara kristen - och det högst anmärkningsvärt att man inte bemödat sig om att ge den sökande och intresserade mer varierad information.
Detta om Svenska Kyrkans hemsida, och vad jag, utifrån dagsläget, tycker om de boktips som ges där. Vad tycker jag då själv?
Ja, om någon som blivit nyfiken på kristen tro och stod helt utan förkunskaper, ville ha ett boktips av mig, skulle jag presentera nybörjarpaketet "Barnbibel, konfirmandbok och katekes". Fanns det förkunskaper, så tycker jag Markus Hagbergs nyutkomna Vad tror Svenska Kyrkan på eller klassikern Kyrkofromhet kan komplettera katekesen på ett bra sätt.
Vad gäller Om Gud och Om Jesus, så skulle jag inte avråda någon från att läsa dem. De ÄR viktiga teologiska texter i vår tid. De präglar både förkunnelse och trosliv hos många människor, och de påverkar också icketroende bild av vad kristen tro är eller kan vara. De är på det viset allmänbildande böcker. De är också ett personligt vittnesbörd från en person som faktiskt uppfattar sig själv som kristen - något som gör att jag vill närma mig dem med respekt, även när jag hävdar en helt annan syn på både Bibeln, Jesus och tron.
Därför är det med just respekt för Jonas Gardells tro, som jag säger att jag inte tycker att den överensstämmer med Svenska Kyrkans tro och lära, så som den finns uttryckt i bekännelseskrifterna. Men detta är inget radikalt egentligen. Det säger ju Jonas Gardell själv.
Jag tycker inte det är konstigt, i bemärkelsen oväntat eller anmärkningsvärt, att Jonas Gardells populärteologiska böcker finns med på en lästipslista på Svenska Kyrkans hemsida. Detta därför att den teologi och kristendomstolkning som återfinns i dessa böcker just nu, helt eller delvis är mycket omtalad, och också omfamnad, inom Svenska Kyrkan, och då inte minst på s.k. officiell nivå. Det är alltså ungefär vad man (jag) hade förväntat mig.
Däremot är det konstigt, att man trots ovanstående, låtit Gardells böcker vara de enda lästipsen. För även om Gardelliana må vara i ropet nu, så ger de böcker som rekommenderas inte på långa vägar en heltäckande bild av vad kristen tro är. Det finns mängder av böcker som på ett mycket enklare, trovärdigare och bättre sätt förklarar olika sidor av vad det innebär att vara kristen - och det högst anmärkningsvärt att man inte bemödat sig om att ge den sökande och intresserade mer varierad information.
Detta om Svenska Kyrkans hemsida, och vad jag, utifrån dagsläget, tycker om de boktips som ges där. Vad tycker jag då själv?
Ja, om någon som blivit nyfiken på kristen tro och stod helt utan förkunskaper, ville ha ett boktips av mig, skulle jag presentera nybörjarpaketet "Barnbibel, konfirmandbok och katekes". Fanns det förkunskaper, så tycker jag Markus Hagbergs nyutkomna Vad tror Svenska Kyrkan på eller klassikern Kyrkofromhet kan komplettera katekesen på ett bra sätt.
Vad gäller Om Gud och Om Jesus, så skulle jag inte avråda någon från att läsa dem. De ÄR viktiga teologiska texter i vår tid. De präglar både förkunnelse och trosliv hos många människor, och de påverkar också icketroende bild av vad kristen tro är eller kan vara. De är på det viset allmänbildande böcker. De är också ett personligt vittnesbörd från en person som faktiskt uppfattar sig själv som kristen - något som gör att jag vill närma mig dem med respekt, även när jag hävdar en helt annan syn på både Bibeln, Jesus och tron.
Därför är det med just respekt för Jonas Gardells tro, som jag säger att jag inte tycker att den överensstämmer med Svenska Kyrkans tro och lära, så som den finns uttryckt i bekännelseskrifterna. Men detta är inget radikalt egentligen. Det säger ju Jonas Gardell själv.
onsdag, mars 03, 2010
Gardelliana i SVT
Det är en grannlaga uppgift (förvisso självpåtagen) att blogga om gårdagens premiäravsnitt av SVT:s "Åh Herregud" med Jonas Gardell. För vem i min kyrknördiga läsekrets har inte åsikter - väldigt bestämda sådana - om både Gud och Gardell i allmänhet, och kombinationen av dem i synnerhet? Nåväl, jag gör det ändå.
För det första är "Åh Herregud" minst lika sönderklippt som Existens. Bilder, rutor, musik, meningslöst småpratande tar upp den tiden som jag gärna skulle ägnat åt att lyssna till vad Jonas Gardell faktiskt har att säga.
För det andra, så är blandningen av det djupt personliga vittnesbördet och de historiska/vetenskapliga påståendena det som gör att programmet flyter på - men det känns samtidigt inte riktigt schysst. För ibland är det tämligen oklart om det som framförs är Jonas Gardells personliga upplevelse av Gud, eller arkeologiska/historiska/exegetiska påståenden. När Gardells speakerröst sedan får sällskap av ödesmättad musik och snabba klipp från den ena dramatiska bilden till den andra, då känns det plötsligt som om någon försöker trigga alla mina sinnen för att jag ska nicka och säga att ja, så är det, Guds utväljande av ett folk leder till krig, död och förintelse.
För det tredje, så är det min erfarenhet, och min exegetiska och dogmatiska uppfattning, att Gud är BÅDE allsmäktig och god, samt att antalet snoppar i treenigheten är fullkomligt ovidkommande och ointressant.
Och, för det fjärde, så hade jag velat att Lotta Gray skulle fått prata dubbelt så länge. Minst.
För det första är "Åh Herregud" minst lika sönderklippt som Existens. Bilder, rutor, musik, meningslöst småpratande tar upp den tiden som jag gärna skulle ägnat åt att lyssna till vad Jonas Gardell faktiskt har att säga.
För det andra, så är blandningen av det djupt personliga vittnesbördet och de historiska/vetenskapliga påståendena det som gör att programmet flyter på - men det känns samtidigt inte riktigt schysst. För ibland är det tämligen oklart om det som framförs är Jonas Gardells personliga upplevelse av Gud, eller arkeologiska/historiska/exegetiska påståenden. När Gardells speakerröst sedan får sällskap av ödesmättad musik och snabba klipp från den ena dramatiska bilden till den andra, då känns det plötsligt som om någon försöker trigga alla mina sinnen för att jag ska nicka och säga att ja, så är det, Guds utväljande av ett folk leder till krig, död och förintelse.
För det tredje, så är det min erfarenhet, och min exegetiska och dogmatiska uppfattning, att Gud är BÅDE allsmäktig och god, samt att antalet snoppar i treenigheten är fullkomligt ovidkommande och ointressant.
Och, för det fjärde, så hade jag velat att Lotta Gray skulle fått prata dubbelt så länge. Minst.
måndag, mars 01, 2010
Det är insidan som räknas.
Det lärde jag mig när jag var liten. Det var så man SKULLE tycka och tänka, även om man innerst inne ville vara smal, söt och fin i håret. Det var ju viktigare hur man var inuti, än hur man såg ut.
Klart att det var värsta klischékakan, med ett tjockt lager dubbelmoralsglasyr på. Men det funkade ju ändå, lite grand i alla fall. Det fanns en motvikt till vikt- och utseendehetsen som obevekligt smög sig på i mellanstadiet. Det var så fröken svarade om frågan kom upp, det var så hjärtespalten i Kamratposten bemötte förpubertal viktångest.
Det där är tjugo år sedan och tiderna är annorlunda. Insidan är kanske viktigast nu med - men även den ska tränas, fixas och maxas. Med meditation, mindfulness och terapi. Man ska vara en HEL människa. Och tjocka människor, de är inte hela. De (vi) är antingen trasiga, eller så är de oupplysta och karaktärslösa. Dessutom svävar de i potentiell livsfara. Men, de hela och upplysta kan gripa in, och uppfostrande rädda tjockisarna till hela och lyckliga liv. Det blir bra TV, på tidig kväll så även de förpubertala tjejerna med viktångest kan titta. Tjockisarna gråter, men det är bara nyttigt.
Jag vet, jag vet, jag generaliserar och överdriver. Riktig fetma kan verkligen vara farligt, man mår inte bra av att inte trivas med sig själv och ibland behöver man hjälp.
Men frågan är ju om vi skulle vantrivas så vansinnigt med oss själva, om vi istället för "Jag bantade-mig-pigg-och-lycklig-reportage" och "'tröstäter du dig farligt fet"-larm, kunde få höra att det faktiskt är insidan som räknas? Om vi slutade tänka på våra kroppar hela tiden, och istället ägnade lite mer tid åt insidan - vår egna såväl som andras?
Klart att det var värsta klischékakan, med ett tjockt lager dubbelmoralsglasyr på. Men det funkade ju ändå, lite grand i alla fall. Det fanns en motvikt till vikt- och utseendehetsen som obevekligt smög sig på i mellanstadiet. Det var så fröken svarade om frågan kom upp, det var så hjärtespalten i Kamratposten bemötte förpubertal viktångest.
Det där är tjugo år sedan och tiderna är annorlunda. Insidan är kanske viktigast nu med - men även den ska tränas, fixas och maxas. Med meditation, mindfulness och terapi. Man ska vara en HEL människa. Och tjocka människor, de är inte hela. De (vi) är antingen trasiga, eller så är de oupplysta och karaktärslösa. Dessutom svävar de i potentiell livsfara. Men, de hela och upplysta kan gripa in, och uppfostrande rädda tjockisarna till hela och lyckliga liv. Det blir bra TV, på tidig kväll så även de förpubertala tjejerna med viktångest kan titta. Tjockisarna gråter, men det är bara nyttigt.
Jag vet, jag vet, jag generaliserar och överdriver. Riktig fetma kan verkligen vara farligt, man mår inte bra av att inte trivas med sig själv och ibland behöver man hjälp.
Men frågan är ju om vi skulle vantrivas så vansinnigt med oss själva, om vi istället för "Jag bantade-mig-pigg-och-lycklig-reportage" och "'tröstäter du dig farligt fet"-larm, kunde få höra att det faktiskt är insidan som räknas? Om vi slutade tänka på våra kroppar hela tiden, och istället ägnade lite mer tid åt insidan - vår egna såväl som andras?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)