”Vi fick lägga synderna i en låda, och så puttade de ut dem i sjön. Och sedan var de borta, sa prästen. Och jag tänkte att näe, så enkelt är det inte, tänk om jag har mördat någon och sen blir det förlåtet bara så där...”
Orden - ett återberättande av en kurs vederbörande varit på - sades med uppgivenhet och uppbragdhet i ett offentligt sammanhang.
För mig var det en brutalt nyttig tankeställare. För det är så lätt att göra som prästen som hon beskrev, och kanske också andra präster och lärare hon mött, uppenbarligen hade gjort – förlåtit synder utan att vara tydlig med vad förlåtelsen en gång har kostat. Så lätt att hoppa över halva historien, liksom, och bara berätta om resultatet. Då slipper man blodet och brutaliteten, och man slipper det övernaturliga och mystika. Man slipper tala om det och man slipper få frågor om det som man inte kan svara på. Så man hoppar över, eller låter det vara underförstått, eller låtsas som att det där, det vet vi ju redan... Det är lätt hänt. Jag har gjort det själv, av rädsla för att skrämmas eller råka vara för ”teologisk” eller, (milde tid) för ”religiös”
Men att hoppa över talet om korset är inte bara ett tecken på lättja och feghet. Det är ett djupt svek. Ett svek mot honom som hängde där, men också mot dem som han dog för att rädda.
Det är ett svek mot frälsaren att bortse från, eller skymma hans offer. Det lidande och den död som det kostade honom att ge oss förlåtelse får inte vara något vi som är satta att förkunna hans evangelium skäms för. Det är ett svek och ett förringande av hans kärlek. Ett svek som gör nåden värdelös istället för gratis.
Att berätta halva sanningen, är också att ljuga, till hälften. Det är det man gör, om man utdelar förlåtelsen utan att på något sätt, i beredelseord, predikan, undervisning eller psalmer förklara, påminna, förkunna om hur förlåtelsen blev möjlig - genom att Jesus Kristus led och dog och uppstod för oss. Dels för att det är varje prästs uppgift att förkunna evangelium rent och klart, men också för att vår välmenande censur ibland är en täckmantel för något annat, nämligen för ett grovt underskattande och förminskande av våra medmänniskor. "Vanligt folk förstår inte", är det lätt att tänka. Men det gör vanligt folk visst - liv, död, kärlek, skuld, förlåtelse, sånt förstår man faktiskt bara genom att vara människa. Och de kyrkliga kodorden, är relativt lätta för en teolog att så att säga avkoda, bara man vill och bryr sig tillräckligt mycket om deras innebörd för att idas ta itu med det.
Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, skriver aposteln Paulus. Det ordet blir en uppmaning till alla som förvaltar om förlåtelsen, att inte behandla korset som om det vore en pinsam, otidsenlig, kladdig dårskap – utan som den avgörande punkt, den Guds kraft det faktiskt är. Nådet är gratis för oss, synderna försvinner i förlåtelsen, det är sant, men det beror på en sak - på Kristi Kors. Utan korset – ingen förlåtelse, inget nåd, ingenting. Utan korsdöden, inget evigt liv. Utan korset – inget alls. Noll.
Maken glömde mössan!
Jag blinkar i snålblåsten...
Färdkost. Den gröna bananen är min. Mums. 
