Nytt år, nya konfirmander, nya frågor

För nästan precis ett år sedan, innan jag for iväg på höstlovsläger med konfirmanderna, besvarade jag detta frågeformulär. Idag, när jag precis kommit hem från motsvarande läger, låg formuläret i min inbox. Så, här är 2007 års svar. Intresserade får gärna jämföra med förra årets, leta i Historiken under oktober 2006.

1. VAD HETER DU?
Miriam Henrietta Klefbeck

2. VAD ÄR DET FÖR FÄRG PÅ BYXORNA DU HAR PÅ DIG?
Gråsvarta, vida Gudrunbyxor. Mina "hemmabraxar".

3.VAD LYSSNAR DU PÅ JUST NU?
Datorn som susar, Nyheterna som hörs från vardagsrummet.


4.VAD GJORDE DU IGÅR KVÄLL?
Hade ljusspår, lägermys och kvällsandakt med mina konfirmander, konfirmandassistenter och ledarkollegor på Alphyddans Lägergård.


5. VAD VAR DET SISTA DU ÅT?
Lösgodis som maken köpt för att vara beredd på Bus-eller-Godis-barn.

6. HUR ÄR VÄDRET HOS DIG JUST NU?
LIte regnigt

7. DEN SISTA PERSONEN DU TALAT I TELEFONEN MED?
Martin

8. DET FÖRSTA DU LÄGGER MÄRKE TILL HOS DET MOTSATTA KÖNET?
Om han ser snäll ut

9. GILLAR DU PERSONEN SOM SKICKADE DETTA TILL DIG?
Ja!!

10. HUR MÅR DU IDAG?
Trött, ont i halsen, nöjd med lägret, harmonisk inför resten av veckan = helt OK

11. VILKEN ÄR DIN FAVORITDRYCK?
Apelsinjuice

12. ALKOHOLBASERAD FAVORITDRYCK?
Glögg

13. FAVORITSPORT?
Jag tycker inte om sport av princip.

14. HÅRFÄRG?
Mellanbrunaktigt nånting

15. ÖGONFÄRG?
Blå

16. SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG?
"Dagen ska åter ny, stiga ur rosig sky...." soluppgång om vintern

17. SYSKON Å DERAS ÅLDER?
Eric, 24 (milde Moses, så stor han har blivit)

18. FAVORITMÅNAD?
December

19. SENASTE FILMEN DU SÅG?
The Wicker Man

20. FAVORITDAG PÅ VECKAN?
Söndag

21.FAVORITHOBBY
Läsa

22.ÄR DU FÖR BLYG FÖR ATT BJUDA UT NÅGON?
Det var länge sedan jag hade anledning att göra det, men på den tiden var jag nog för blyg.

23. FAVORITLÅT(ar)?
O Gud all sannings källa (Adolf Fredriks Bachkör), Två Tungor (Sofia Karlsson), Friday Night (Lily Allen)

24. SOMMAR ELLER VINTER? Vinter

25. KRAMAR ELLER KYSSAR?Kramar

26. VILL DU ATT DINA VÄNNER SKA SVARA?
Jag blir glad för alla som antar utmaningen.

27. VEM ÄR DET STÖRST CHANS ATT HON/HAN SVARAR?Ingen aning.

28. VEM ÄR DET MINST CHANS ATT HON/HAN SVARAR?
Martin

29. HUR BOR DU?
Hyrd villa i litet samhälle på landet. Två rum uppe, två rum nere, kök, badrum och massor av hallar.

3o: VAD LÄSER DU FÖR BÖCKER?
Deckare, romaner, postillor, bibelkommentarer, biografier

31 HUR SER DIN MUSMATTA UT?
Prickig

32 FAVORITSPEL?
Alfapet och Boggle.

33 KAN DU NUDDA DIN NÄSA MED TUNGAN?
Nej. Men jag lever ett gott och rikt liv ändå.

34 KAN DU KORSA ETT ÖGA ÅT GÅNGEN?
Jag fattar fortfarande inte vad som menas med korsa. Jag kan blinka med ett öga i taget, jag kan korsteckna mina och andras ögon med fingrarna men jag kan inte skela.

35 ÄR DU ROMANTISK?
Ja.

36 SKULLE DU SÄGA SJÄLV ATT DU ÄR LYCKLIG?
Ja, fast det är mer eller mindre påtagligt beroende på dagsformen.

37. VAD SKA DU GÖRA IMORGON?
Gå på kontraktskonvent i Hölö, packa upp efter lägret, träffa min svägerska och se Luther på Mölnbo Bio.

38. VAD ÄR KLOCKAN JUST NU?
22.25

Lägerdags!

Imorgon är det dags för konfirmandläger igen. Mitt arbetsrum är fullt med saker som ska packas in i tjänstemoppen, alla konfirmander ska ha nåtts av påminnelse-sms, jag ska definitivt packa ned gummistövlarna och måtte alla element på Alphyddan fungera!

Av alla sorters adrenalin, är pre-läger-adrenalin bland de bästa!

Ljudspaning från insidan

Även om jag förstår om er önskan att läsa om mina kroppsvätskors rörelser är något begränsad...så måste jag skriva om detta:

När bihålorna är svullna och fulla med äckel, vilket är fallet med mina just nu, händer det ibland att äcklet rör lite på sig och svullnaden släpper efter lite. Och då klickar och knorrar det i kinden, strax nedanför ögat. Ett helt unikt ljud och en rätt lustig känsla.

För övrigt mår jag bättre. Smärtan är så att säga ersatt med ljudeffekter.

Sunk-sjuk

När den här bilden togs var jag inte heller på topp...

Jag är precis lagom sjuk för att livet ska bli jobbigt - men samtidigt inte sjukare än att det ska bli riktigt rastlöst att ligga i sängen. Tillräckligt sjuk för att bli riktigt grinig, men inte tillräckligt sjuk för att det ska kännas legitimt synd om mig. Sniff. Idag är jag riktigt ynklig.

Ont i huvudet, ont i kroppen, ont i bihålorna, lite snuva, munblåsor, varm i ögonen - men ingen feber, inget halsont, ingen hosta. Förvisso skönt att det går att kontrollera med Panodil Zapp (världens bästa grej, fungerar på en gång) och att det inte är värre, men samtidigt frustrerande att det inte kan bryta ut ordentligt så det går över. Har varit hemma under eftermiddagen och funderar på att stanna hemma även imorgon även om det ger mig Dålig-Flicka-Ångest. Ska på konfirmandläger på tisdag och då måste jag vara mer i form annars blir det inte kul - vare sig för mig eller för konfirmanderna eller för mina medledare Å och A .

Sådana här dagar är det gott att minnas att Gud är barmhärtig och nådig.

Men kom igen RFSL!

Att vilja bevara äktenskapet för en man och en kvinna må anses reaktionärt, högerkristet, homofobiskt och heteronormativt - men det är inte olagligt. Tvärtom, det betyder att man bejakar nuvarande lagstiftning och tycker den håller även för framtiden. Det får man tycka. Och det får man säga offentligt att man tycker. Man får till och med försöka påverka andra att tycka samma sak. Det fungerar så med politik och lobbyism - intresseorganisationer försöker - givetvis inom lagens råmärken - att skapa opinion. Föredrar man ett annat förslag får man säga emot. Och försöka förmå andra att också säga emot. Det kallas demokrati och yttrandefrihet. Det är en väldigt bra grej faktiskt.

Uppenbarligen tycker inte RFSL det. Trots att de är en av landets mest framgångsrika lobbygrupper som fört fram sitt budskap och givit det ett enormt genomslag, vill de inte ta propagandafajten utan springer till HomO och piper om att de som tycker annorlunda ska tystas.

Varför inte acceptera att det inte bara finns fler än en familjepolitisk ståndpunkt utan även att de som tycker annorlunda faktiskt har rätt till sin åsikt? Och utifrån det forma en egen kampanj så folk som åker tunnelbana får reda på vilka alternativ det finns till Mamma-Pappa-Barn och varför det är bra?

Kom igen RFSL - bätte kan ni!

Utmanad igen...

...jag har ändå inget viktigt att skriva om, så:

7 sanningar om mig:

1. Jag kan inte, och har aldrig kunnat, slå en kullerbytta.

2. Jag tycker om krigsfilmer.

3. Jag har lampan tänd om jag sover ensam hemma.

4. Jag hatar fantasy (med undantag för Harry Potter)

5. Jag hatar sport. Framför allt på TV och när den stjäl mina konfirmander

6. Jag får massor med tandsten jämt men slarvar ändå med tandtråden

7. Varje gång jag leder en gudstjänst tänker jag "Tänk om jag får hicka".


Utmaningen kom från http://antinomi86.blogspot.com/

Jag utmanar Ebbas Mamma, Ebbas Pappa i Kaplansgården (när den vidbrända datorn i Husby hämtat sig), Hosanna, De fundersamma Prästfruarna, Falstaff (som t.ex. kan avslöja sitt hat mot kedjebrev) Blyger och Per Hökpers.

Nytt smaskens

Köpte just en påse rostade kikärtor med chili-och-tomatsmak på Hemköp. Vilken grej. Har snart ätit upp hela påsen!

...om någon undrade...

Lite reklam

Måste bara puffa lite för makens senaste tilltag: En kristen filmfestival på Mölnbo Bio under Höstlovsveckan! Här är programmet - alla filmer börjar 18.30 och inträdet är fritt för alla:

Måndag - Prinsen av Egypten

Tisdag - Vägen till Betlehem

Onsdag - Häxan och Lejonet

Torsdag - Luther

Fredag - Stengrunden - Herrens Hammare

Så, alla som befinner sig i Mölnbo med omnejd, kom och gå på bio! Det tänker jag göra!

Utmanad!

Det var länge sedan jag antog en utmaning nu, så det var roligt att få en från Heléne. Här är den - något omgjord:

Fem saker som jag har provat på men aldrig mer tänker ge en chans:

1. Snus. Visst, det var bara inne i kanske 20 sekunder men det brände och sved alldeles tillräckligt.


2. Aloe Vera Heat Lotion.
Detta har jag bloggat om tidigare. Men för att göra en lång historia kort detta är en kräm enbart för människor som uppskattar smärta av brännskadetyp. Och det gör inte jag.


3.Gå på två gympapass i rad.
Kändes inledningsvis väldigt hurtigt och duktigt. Avslutningsvis som en nära-döden-upplevelse, speciellt när jag skulle köra bilen hem.

4. Helig dans
Jag menar verkligen inte att uttala mig nedsättande om andras andliga liv - men trots att jag i min radikala ungdom verkligen försökte tillägna mig det så känns det bara SÅ fånigt.

5. Tvätta håret lutad över badkarskanten och äta Turkisk Peppar samtidigt.
Om en söndertuggad Turkisk Peppar rinner via svaljet ut genom näsan så gör det ONT. Och ser väldigt äckligt ut. Fråga min mamma.

Fler tankar om kyrklig människosyn

Handen på hjärtat - är det inte så ibland att vi som är kyrkans tjänare värderar det faktum att kyrkans medlemmar:

a)betalar kyrkoavgift

b)ger fina statisksiffor högre än att vi värderar deras (och vårt eget för den delen) behov av Jesus Kristus?

Vill vi att människor ska gå i gudstjänst för att det bekräftar oss själva om många människor gå i gudstjänst eller för att vi vill att många människor ska ha en levande relation med Kristus?

Vill vi ha höga siffror i verksamheten för att kunna visa att människan behöver Kyrkan, eller vill vi ha en verksamhet som visar att människan behöver Kristus?

Åtminstone jag behöver justera mina värderingar ibland. Eller aktualisera dem, i alla fall.

Att något är meningslöst är inte det samma som att det är tråkigt

Jag har börjat med Facebook. Plötsligt är mitt största problem att jag inte kan krama min bästis virtuellt. Fast jag kramade henne på riktigt igår. Ur led är världen.

Visa mig din barnbibel, och jag ska säga vem du är...

Har åkt bil med maken i kväll. Vi lyssnade på filmmusiken till Prinsen av Egypten (det engelskspråkiga originalet) för full volym och enades om att den bästa låten är "The Plagues", alltså den om Egyptens plågor. I alla fall jag får gåshud på armarna av en manskör som tillsammans med många dova trummor och hysteriska stråkar frenetiskt räknar upp plågor medan Mose och Farao (Ralph Fiennes) bedriver nervkrig. Och även om det är en hemsk berättelse så är jag helt såld på "Thus saith the Lord" som refräng.

Detta fick mig att minnas min barndom, när den Bibel jag läste var röd och orange med en kantig bild av Den Barmhärtige Samariten på framsidan och korniga blå och svarta illustrationer på insidan. Med andra ord är jag som många andra 70-talister uppvuxen med Anne de Vries Barnens Bibel i översättning av Britt G Hallqvist, När jag läser den nu måste jag hålla med min svärfar som en gång kallat den "moralistisk och kalvinistisk" och dessutom är den språkligt rätt töntig. Men då - jag älskade den! Och tyckte den var jätteläskig. Jag minns egentligen inte att jag läste den så mycket, men jag känner igen varenda bild. En del är fortfarande nästan synonyma med den berättelse de illustrerar; hör jag till exempel berättelsen om uttåget ur Egypten (som av någon anledning jag inte vill forska djupare i var min favoritberättelse i fem-sexårsåldern) så SER jag verkligen den vackra ängeln med det blodiga svärdet och barnet som står och skriker i dörröppningen, och hästarna och vagnarna och alla soldaterna som drunknar i Röda Havet.

I dag läser jag ofta "Bibel för Barn" av bl.a. min kontraktsprost Karin Andersson för barnen jag jobbar med. Den har vackra bilder som inte alls är korniga och otäcka, och ett språk som är enkelt utan att vara patroniserande och pekpinnigt. Det skulle faktiskt vara trevligare att se de bilderna (jag tror de är av Ulf Nilsson) för min inre syn när jag läser GT, men det får jag kanske bidra till att det uppväxande släktet gör istället...

Kom det nån?

Någonstans under sekulariseringsprocessen, har Svenska Kyrkan fått siffernoja. Vi räknar och vi räknar våra själar, medlemmar, besökare, gudstjänstfirare. Vi räknar dem och vi räknar ut saker med dem. Och så tittar vi på vår statistik och ser att det var bättre förr, konstaterar att något måste göras, tar nya tag - och räknar en gång till. Allt medan den gudstjänst som faktiskt firas, mötet med den Helige som faktiskt sker, inte riktigt räknas - för det var ju nästan ingen som kom. Och de som kom var så gamla. Eller så galna. Eller släkt med de tjänstgörande. Och så suckar vi och räknar en gång till för att se om vi inte glömde någon.

Jag ska inte vara självgod. Jag är själv en närmast tvångsmässig räknare. Och samtidigt tror jag på allvar att räknandet inte bara är överdrivet, utan också på sikt skadligt. Det gör oss som firar gudstjänst för fixerade vid dem som inte kom, vid känslan av att det vi valt att göra inte är attraktivt för majoriteten. Och så känner vi oss övergivna och misslyckade för att inte fler gör som vi och så går vi kanske i en annan kyrka nästa söndag. Eller så går vi inte alls.

Iställert borde vi se på varandra i glädje och tacksamhet, vi som är där. Se och höra och känna att här, just här, just nu, är Guds folk samlat till gudstjänst. Vi får ta emot Honom i Ord och sakrament, vi får lovsjunga tillsammans, vi får förenas i bön för och med varandra. Och vi får fråga varandra - vad är det som gör att vi ändå är här? Vilken längtan och vilken tro fick oss att gå hit idag? Och sedan får vi fördjupa det, ta fasta på det vi faktiskt har - en riktig gudstjänst, ett gudsmöte här och nu. Liten eller stor är en gudstjänst en gudstjänst. Och statistik må vara ett gott verktyg - men samtidigt inget mer än siffror på ett papper.

Dessutom för räknandet med sig risken för ytterligare en farlig perspektivförskjutning. Den dåliga statistiken ses som en barometer enbart för hur de kyrkligt anställda gör sina jobb (är gudstjänsten rolig/mysig/lättsam nog) istället för en brutal påminnelse om hur det faktiskt är. De flesta människor i Sverige har ingen sådan relation till Jesus att de ens överväger att gå i gudstjänst. Inte för att de har något emot Svenska Kyrkan, inte alls, men för att de saknar rimlig anledning. Jag menar, ytterst få människor avsätter två timmar av sin lediga dag för att hälsa på någon de inte känner. Jag gör det inte i alla fall. DÄR ligger utmaningen för oss som vill att kyrkan och gudstjänsten ska leva och växa. Vårt uppdrag är och förblir, sedan den första himmelsfärdsdagen, att tala om för de människor vi möter vem Jesus är, att be för att andra människor ska få ta emot det evangelium som bär oss varje dag. Uppenbarligen har vi inte gjort det tillräckligt. Och vi blir inte bättre på av att stirra oss blinda och ledsna på statistiken direkt.

Idag har jag för övrigt firat familjegudstjänst i Pershagens Kapell. Jag tänker inte tala om hur många vi var. Men vi firade i alla fall gudstjänst tillsammans, och åt korv och mockarutor och alltihop var gott och riktigt och välsignat. Och hade vi varit hälften eller dubbelt så många, så hade det ändå varit samma sak. En gudstjänst. På riktigt. Och om vi tiger, kommer stenarna att ropa!

Goodbye Kitty

Jag är inte sämre än att jag faktiskt tycker det här är rätt kul.

Bredband

Efter sju sorger och åtta bedrövelser (nästan) är äntligen vår nya dator och vårt ADSL-modem installerat. Nu ska det blir lite ordning på bloggandet!

Story of my life

Hos Hosanna fanns för några dagar sedan en utmaning: Vem skulle få spela huvudrollen i filmen om ditt liv?

Jag har tänkt en stund. Fram till det tragiska som hände i vintras hade Johanna Sällström varit självskriven. Även om hon var oerhört skicklig på att spela trasiga och plågade flickor och kvinnor, var hon samtidigt perfekt i roller som alldeles vanliga ovanliga människor - jag tänker främst på den kvinnliga huvudrollen i Hans och Hennes. Och i rollen som mig skulle vanlig ovanlighet och vardaglighet vara nyckelord. Dessutom var hon ganska lik mig till utseendet.

Johanna Sällström

Sunt mycket mindre värdighet med åren

Saker jag tyckte var för pinsamma för att göra för tio år sedan

som jag gladeligen gör idag

1. Gå innan gympapasset är slut för att det är för jobbigt

2. Fika på stranden i badkläder

3. Gå och handla i träningskläder

4. Skratta högt när jag läser något roligt på tåget

5. Gå till jobbet osminkad

Det finns ingenting gömt, som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt. Därför skall också det som ni sagt i mörkret bli hört i dagsljuset, och det som ni har viskat i enrum skall ropas ut från taken.
Lukas 12:2-3

Det finns tillfällen då det här bibelordet, liksom tanken på yttersta domen, inte är enbart sunt oroväckande och manar till personlig eftertanke. Det finns tillfällen då de faktiskt är hoppingivande.

Till exempel: Även om det inte kan ställas bortom allt rimligt tvivel att 21-åringen och 25-åringen som står åtalade för att tillsammans ha våldtagit en 19-årig kvinna förstod att hon inte ville ha våldsamt förnedringssex, så kommer det komma en dag då de får svara för vad de gjorde. Det kommer att komma en dag då det som sades och gjordes i den där lägenheten kommer att ropas ut från taken i fullt dagsljus. Det kommer att komma en dag då var och en av oss ställs tills svars inför en lag som handlar om kärlek och sanning och inte om paragrafer, inför en domare som VET vad som hände utan att vara hänvisad till teknisk bevisning och redogörelser för offrets (!) tidigare sexualvanor.

Jesus dog för att försona våra synder – också de som begås med fjärrkontroller och förnedring i mörka lägenheter. Jag säger inte att jag vet att Stureplansprofilerna kommer från att brinna i helvetet och är lika glad för det. Vad jag menar är att det, mitt i vår skam för allt vi själva gjort i lönndom också finns ett hopp och ett lättnadslöfte i att sanningen en dag ska bli uppenbarad, att allt det vi gömt undan ska komma fram. Att det en dag ska handla om vad som är rätt och inte bara om vad som var lagligt eller socialt accepterat. Att det ska finnas himmelsk upprättelse för offer såväl som för förövare.