Kalkonminnen

Så här i schlagertider är det lätt att drömma sig tillbaka till svunna, bättre dylika. Men allt var inte bättre förr. Ta till exempel den här låten som jag och min kompis Y ägnade halva våren 1994 åt att på olika sätt raljera över. Här kan man tala om en kluckande kalkon - så det är inte lite pinsamt att jag kan den utantill...

Jag är inte så klantig som alla tror

...jag har bara väldigt mycket otur!

Denna tes bevisas av mina äventyr idag. Det började med att jag hällde ut en tredjedel av mitt morgonte över en kollegas rygg och mina egna fötter. Tre minuter senare hällde jag ut ännu en tredjedel över mina egna ben, stolen och golvet. Efter några timmar spillde jag rödbetsspad på min blåa tunika och sedan glömde jag inte bara almanackan utan båda mina mobiltelefoner på skrivbordet när jag hastade till Vårdinge för att gå på begravning. Och sedan gick det säkert en timma innan jag lyckades göra en maska i strumpbyxorna, mitt på smalbenet. Sedan var det lugnt en stund, jag hann både hämta sakerna jag glömt på jobbet, äta middag och se på TV innan nästa elände uppdagades, nämligen att jag råkat tvätta ett precis nytt häfte rikskuponger i tvättmaskinen. Nu ligger de på tork lite överallt, de som inte förvandlats till fuktig konfetti och sitter fastklibbade på min givetvis svarta tvätt...

Ni kanske tycker det här är roligt och det är det ju också, när man skriver eller berättar om det i underhållningssyfte. Men som upplevelser är det i längden bara tröttsamt, både när det händer och framför allt när folk skrattar åt en. Men det har faktiskt ingen gjort idag, och det tackar jag för. Nu ska jag krypa i säng innan det händer något mer. Man vet aldrig vilka missöden som kan ske när man borstar tänderna...

Predikan på Marie Bebådelsedag

Det här är vad jag sa i Pershagens Kapell på söndagens familjegudstjänst.



En superhjälte tror jag de flesta av er vet vad det är. Det är en person som kan se alldeles vanlig ut på utsidan, men som har speciella gåvor och förmågor som inte alla andra har. I serier och på film är det ofta väldigt häftiga superkrafter det handlar om, som att klättra på väggar, flyga, skjuta laserstrålar med händerna och kunna välta skyskrapor. Det som också är speciellt med superhjältar, är att de allra flesta är goda. De använder sina superkrafter för att hjälpa människor, rädda dem som råkat illa ut och avslöja och fånga in dem som begår brott och gör andra illa. Superhjältar är alltså något bra, massor med god kraft kanaliserad i en enda person. Lite synd bara att de inte finns på riktigt.

Eller gör de kanske det? Jag är inte säker, men jag har några förslag. I dagens bibeltext som vi nyss lyssnade på, möter vi två väldigt olika personer. Vi kan väl ta en titt på dem och se efter om de skulle kunna vara superhjältar?
Här kommer först ängeln Gabriel. Varsågod och ställ dig här så alla kan se dig. Då ska vi se. Kan du flyga?
- Ja.
Kan du bli osynlig?
- Ja
Hur brukar människor reagera när du dyker upp? Blir de rädda?
- Lite.
Ja, du är ju rätt stor. Och visst är det så att det kan stråla ljus från dig också, om det behövs?
- Japp.
Dina arbetsuppgifter verkar vara rätt många, om man läser Bibeln, men mest att tala om för människor att det ska hända bra saker, och varna dem om det ska hända otäcka. En del andra änglar har som uppgift att beskydda och försvara människor, speciellt barn mot farliga och onda saker. Men vem arbetar du för?
- Men hallå, är du präst eller? Gud!!

OK. Och Gud är ju god, det vet vi. Han vill det bästa för oss. Så vad säger ni, är ängeln en superhjälte? Visst är han det? Bra. Och vet ni vad? Även om det här inte är en riktig ängel, utan Wilma, så finns det faktiskt änglar på riktigt. Det är bara det att vi oftast inte ser dem, men ibland dyker de upp. Min andra hjältekandidat, hon har träffat änglar flera gånger. Jungfru Maria, varsågod.

Då ska vi se. Kan du flyga?
- Nej.
Bli osynlig?
- Nej?
Gå på väggar?
- Nej?
Flytta skyskrapor?
- Nej.
Men du har gjort något helt annat, eller hur? Fått ett speciellt uppdrag från Gud? Att bli mamma till hans son, till Jesus, eller hur? Fast du inte hade någon man och fast det var risk för att en massa folk, din mamma och pappa och Josef som du var förlovad med skulle bli arga på dig? Och fast du inte alls visste hur det skulle gå för bebisen?
- Ja
Men varför gjorde du det? Vem var det som ville det?
- Gud.
Och du litade på honom?
- Ja.

Jag tror jag tycker att Maria är en superhjälte också. Hon fick ju också ett väldigt speciellt uppdrag, som ingen annan hade fått, fast hon var alldeles vanlig. Man kan vara väldigt modig även om man inte kan flyga och klättra på väggar, eller hur? Och man kan vara väldigt modig även om man är en alldeles vanlig människa, som du eller jag eller jungfru Maria. Gud gör oss till superhjältar för att vi ska kunna hjälpa Honom. Maria fick vara mamma till Jesus, som räddade hela världen. Du eller jag kanske får som uppdrag att visa vem Gud är för någon annan på ett sätt som passar just oss. Och när vi får uppdrag av Gud, då kan vi våga vara lika modiga som Maria, för Gud är med oss precis som Han var med henne. Och dessutom så skickar Han ju sina ängla-superhjältar om det blir riktigt besvärligt! För precis som ängeln sa – Ingenting är omöjligt för Gud!

Dumma Youtube

Lyssnar igenom flera varianter av Pachebels Kanon och hittar efter hand en riktigt, riktigt bra inspelning. Och då är den givetvis försedd med en "musikvideo" bestående av unga damer i bikini. Aldrig får man vara riktigt glad...

Denna version är också helt OK och dessutom garanterat fri från sexistisk rekvisita. Håll till godo!

Tillbakablickar

Det är måndag morgon, regnet öser ned (idag också) gästerna har åkt hem och inget särskilt händer än på flera timmar. Då är det bra att det finns utmaningar, den här kommer närmast från en annan Mölnbobo:

Vad gjorde du för 5, 10, 15 respektive 20 år sedan?

20 år sedan: 1988 gick jag på lågstadiet (2:an och 3:an) på hemska Lundbyskolan i Örebro, hade en bästa kompis som hette Anders, älskade söndagsskolan och så dog min farfar Tor.

15 år - 1993 hade jag äntligen lämnat Lundbyskolan och gick i 7:an-8:an på Vivallaskolan. Åkte på sportlovsläger till Nyskoga med KU och var olyckligt kär i bästa kompisens storebror. Det var mycket körsång också, och så slogs rekord i hårlängd - flätorna nådde i höjd med njurarna.

10 år - 1998 var ett blandat år. Våren var hemsk, sista terminen på gymnasiet var späckad med ångest över betyg, framtid och allt sånt. Men efter sommaren (då jag faktiskt inte gjorde någonting, tack för maten mamma och pappa) flyttade jag till Uppsala och hade en härlig termin på Engelska instutitionen som visade sig full av nya vänner!

5 år - 2003 bodde maken och jag (vi gifte oss året innan) i vår första lägenhet, en tvåa i Triangeln i Uppsala. Han pendlade till sin första tjänst i Södertälje, jag skrev examensarbete på våren och fick ut min teol. kand, jobbade på vårdhem på sommaren och började på Pastoralinstitutet på hösten. I december flyttade vi till Mölnbo, vilket visade sig vara en större lyckträff än jag trodde just då...

VIKTIGT!!

Läs detta!

Det skulle vara viktigt och läsvärt även om det inte var min pappa som var artikelförfattare. Och alldeles oavsett det är det märkligt hur sådana saker bara kan fortgå utan att svenska medier reagerar. Jag har inte sett eller hört ett knyst om dessa händelser någon annanstans - har ni?

Mera av samma sort...

I anslutning till mina tidigare inlägg om diskriminering och ämbetsfrågan, kan man om man vill läsa denna artikel från dagens SvD. Tänkvärd alldeles oavsett om man håller med upphovskvinnan eller ej - själv ser jag samma tendenser som hon, men skulle vara lite försiktigare med ordet fötryck. Det finns så mycket verkligt förtryck i världen - förtryck som handlar om att inte ha rätt att arbeta, rösta, utöva sin tro eller uttrycka sin politiska övertygelse. Och i relation till sådant, känns det lite förmätet att tala om det i svenskkyrkliga sammanhang.

Fint och viktigt

Jag är med och tävlar om något fint.

Klicka här så får ni se om vad!

Fortfarande besatt

Jag har inte bloggat om det på ett tag, men det har inte gått över. Tvärtom. Nu har jag dessutom en trogen bundsförvant i pastorsadjunkt Å, som är lika förtjust i den japanska missen som jag, om inte ännu mer. Tillsammans har vi införskaffat varsin Hello Kitty-klocka som till modell och färg ser mycket ordenligt vuxen ut men som vid närmare anblick har en Hello Kitty på urtavlan och ett hjärta på sekundvisaren. Damen i butiken försökte uppträda neutralt men det märktes att hon aldrig sålt Hello Kitty-klockor till präster förr...

Nåväl, min materiella lust står så här i fastetider till örhängena nedan, som också är ett bevis på att det finns männsikor med svårare besatthet än jag. De går att beställa till det facila priset av 450 dollar, något jag inte ens vill försöka räkna om i kronor. Men titta på dem kostar ju inget.

Jag förstår inte.

Mera apropå detta.

Följande reflektion är ingen partsinlaga. Den är inte skriven för att förringa någon annan, eller ens för att reta upp någon. Den är bara skriven utifrån min egen upplevelse. Men jag kan givetvis inte hindra eller förbjuda någon att uppröras eller kränkas av den, eller heller någon att anse att jag är korkad, lurad eller tagen som gisslan.

Nåväl. Jag förstår inte det kränkande i att en medkristen inte vill ta emot nattvarden av mig på grund av sin ämbetssyn. Det händer med jämna mellanrum att jag får välsigna gudstjänstfirare vid nattvardsbordet av den anledningen, och minst lika ofta att folk blir kvar i bänken. Och fast jag verkligen känt efter, så gör det mig ingenting. Faktiskt inte alls. Tvärtom, jag tycker om att de är där, att vi är tillsammans så långt vi förmår och delar allting vi kan. Kränkt är det sista jag känner mig i sådana lägen.

För det första därför att det inte är min förlust. För jag själv tror ju att det jag delar är Kristi kropp och blod och om någon annan inte vill ha eller inte anser att det är just det, så är det faktiskt inte mitt problem. Min prästidentitet eller värdet av mitt ämbete är ju inte beroende av antalet kommunikanter som godkänner min sakramentsförvaltning, så att säga. Dessutom skulle jag ju inte vilja att någon tog emot nattvarden mot sitt samvete för att undvika att såra mina känslor.

För det andra är det ju inte personligt - det handlar om mitt kön, något som jag delar med hälften av befolkningen och inte kan påverka. Det vore värre om någon inte ville ta emot nattvarden av mig därför att de tycker att jag är dum i huvudet, en dålig teolog eller en dålig kristen.

För det tredje därför att jag inte sätter andra tro om min vigning i relation till min egen tro om den. Jag tror att den är giltig, jag tror att Gud vill att jag ska vara präst och för detta har jag hittat argument i bibelordet och detta har kyrkan bejakat. Så om någon annan inte tror det, är det inte mitt problem så länge denne/a någon annan inte behandlar mig illa genom att t.ex. säga elaka saker eller obstruera mitt arbete. Och dit räknar jag inte utebliven kommunion.

Sorglig läsning

Kyrkans Tidning idag bjuder ingen rolig läsning. Att kvinnor diskrimineras i arbetslivet är ju ingen nyhet, och inte heller att det förekommer i kyrkan lika väl som någon annanstans. Men att det var så illa som KTs undersökning visar, det hade jag (naivt?) faktiskt inte trott.

Dessutom misstänker jag, om jag känner mitt samfund och dess omgivning rätt, att en av följderna kommer bli att ämbetsfrågeproblematiken får oförtjänt stor uppmärksamhet när undersökningsresultaten behandlas. För även om det förekommer diskriminering och olämplig behandling på grund av ämbetsteologiska övertygelser, tror jag inte för en sekund att det är lika frekvent som alldeles vanlig, vardaglig, oreflekterad misogyni.

För det första därför att de manliga kollegor som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster helt enkelt inte har råd att bete sig illa. De har svårt att få nya tjänster, de kan inte bli kyrkoherdar och de har hela tiden ett vakande öga på sig - även om deras enda "brott" är att inte gå i sin tjänstgöringsförsamling när de är lediga. Detta vakanade öga gör dem dessutom ofta måna om ett korrekt bemötande i alla frågor - alltså mindre risk för vardagsdiskriminering härifrån. Alltså ligger det i deras eget intresse att bete sig hederligt mot sina kollegor. Och dessutom är min egen erfarenhet att de flesta med den trosuppfattningen är vanliga, vänliga, hårt arbetande präster som vill sköta sitt jobb och inte har vare sig tid eller lust eller hjärta att bråka. Inte är de särskilt många heller, förmodligen finns det fler prästvigda kvinnor än prästvigda kvinnoprästmotståndare (om vi nu ska använda det fula ordet) och de blir knappast fler. Men det är klart, det finns rötägg i alla läger, jag ska inte påstå annat.

För det andra därför att den "vanliga" könsdiskrimineringen å sin sida är oerhört vanlig. Och då menar jag "Lilla-gumman-inte-kan-väl-du"-snacket, löneskillnaderna som ingen erkänner men som ändå finns, sexuella anspelningar. Sedan tillkommer det förment omtänksamma resonemanget vid tillsättningar - klarar verkligen en ung kvinna/mamma/medelålders dam den här tjänstens prövningar? Är inte manliga kyrkoherdar rakare och mindre konflikträdda? Och MÅSTE hon verkligen bli gravid hela tiden? Och det här, det kommer ofta från manliga kollegor/kyrkopolitiker som berömmer sig av att absolut inte ha något emot kvinnliga präster, inte alls. Tvärtom vill de gärna beskydda en från de otäcka svartrockarna, för det betror de ju en inte om att kunna göra själv.

Kruxet är bara att vardagsdiskrimineringen är svår att komma åt. Dels för att den utövas av dem som har makt och inflytande och som dessutom använder sin attityd till att behålla den. Dessutom går vardagsdiskrimineringenr inte att ringa in, man kan inte kontrollera genom tvivelaktig användning av sakramentet om någon tycker att kvinnor egentligen är lite klenare, lite skvallrigare eller lite dummare. Det är svårt att komma åt problemet som kan uppstå om den äldre manlige prästen gärna påtalar att den kvinnliga kollegan är så söt och duktig, precis som min lilla dotter, svårt att göra något åt snedrekryteringen som gör att kyrkoherdar oftast är män över 50 och barn-och-familjepräster oftast är kvinnor under 35. Men att tala om att kvinnoprästmotståndare är hemska, förtryckande och riktigt usla, det är lätt och kostar ingenting, tvärtom, det ger höga PK-poäng och gör att man sitter säkrare på sin plats utan att behöva konfronteras med den diskriminering som bidragit till att man sitter just där.

Uppdatering: Dagen i samma ämne.

Inhostad predikan

Eftersom jag inte var i skick att kliva ur sängen och ännu mindre upp i en predikstol, har denna predikan aldrig hållits live. Fast det förstås, om tre år är den användbar igen...



Sannerligen, jag säger er: om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, äger ni inte livet. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv och jag ska låta honom uppstå på den sista dagen. Ty mitt kött är verklig föda och mitt blod är verklig dryck.

Detta är ord som provocerar rejält när de sägs första gången, strax efter bespisningsundret i synagogan i Kafernaum i Galiléen. I några få meningar går Jesus rakt in i ett teologiskt minfält, både i sina tydliga anspråk på att vara sänd av Fadern och den enda vägen till livet, och i talet om att äta människokött och dricka blod, något som bryter mot varenda renhetsföreskrift som finns. Dessutom använder han påtagliga och kroppsliga ord, verbet som här är översatt med äta betyder ordagrant ”tugga i sig” så det är inget tvivel om vilken sorts ätande som avses. Detta är så oerhört att det faktiskt inte alls är bara fariséer och skriftlärda som blir upprörda, utan också Jesu egna lärjungar. Om man fortsätter läsa hela kapitel 6 i Johannesevangeliet beskrivs det hur flera av lärjungarna tar så illa vid sig, tycker att det han säger är outhärdligt, att det inte går att stå ut med att lyssna på honom. Och så drar de sig tillbaka och vill inte följa honom längre. Skaran av efterföljare decimeras rejält och stämningen blir spänd. Här blir det tydligt hur rätt Symeons ord till Maria i templet var – detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid. Splittringen går inte bara mellan Jesus och det religiösa etablissemangen, utan också rakt igenom den krets som ditintills varit hans egen. Och det som splittrar djupast är faktiskt inte olika syn på renhetslagarna eller obehagskänslor inför något som ohjälpligt låter som kannibalism. Nej, det som splittrar är Jesus själv, den han är i sig själv och det han vill vara för oss. Jesus som bokstavligen och verkligen kan ge liv, och som det bokstavligen och verkligen inte finns något evigt liv utan. Jesus som dör för att världen ska leva, Jesus som den enda föda i hela världen som kan ge evigt liv. Jesus som vägen, sanningen och livet. Jesus som den ende, levande Gudens son, som vår Herre och frälsare.

Det provocerade då och det provocerar idag. De yttre skillnaderna och konfliktpunkterna är utbytta, men kärnan är densamma. Jesus är den som ger oss liv. Han är, verkligen och kroppsligen, livet, den enda vägen till Fadern, som det inte finns några genvägar kring. Och det är ganska mycket för en människa att stå ut med. Trots att det egentligen är alldeles underbart, kan mycket i oss slå bakut inför hans ord. Dels finns de praktiska invändningarna – inte kan man väl äta en annan människa? Inte ens i nattvarden kan det väl verkligen vara han på riktigt? Det är ju ologiskt, ovetenskapligt och faktiskt lite barbariskt. Dels finns de känslomässiga invändningarna – vem tror han att han är? Förstår inte Jesus att en fri människa av idag inte kan vara så totalt beroende av någon annan, att det faktiskt är skadligt att ge upp sig själv och sitt eget så där? Och måste det vara så där exklusivt, bokstavligt och blodigt, måste han tala om helvetet, om att det finns en risk att inte äga livet för alltid? När det finns så mycket annat hos Jesus som är lättare att ta till sig, leva med och stå för, måste han gå på så där?

Ingen människa som lever efter syndafallet kan undgå att provoceras. Men det finns olika sätt att hantera provokationen. Ett är att göra som lärjungarna som lämnade Jesus – att helt enkelt ge upp inför det de upplevde som outhärdligt. Ska det vara så här fixerat vid honom och ska han göra sig så stora anspråk, och får jag inte bestämma själv, då får det vara. Och så lämnar man Jesus, med mer eller mindre sorg och smärta inombords.

Ett annat sätt är att stanna kvar – men försöka ändra premisserna. Istället för att stå ut med det outhärdliga koncentrerar man sig på något annat, på det med Jesus som är lätthanterligt, som är accepterat och enkelt att stå för och stå ut med här och nu. Som hans totala förakt för klass- och könsskillnader, hans kärleksfulla sätt gentemot människor, den gyllene regeln…allt med Jesus är faktiskt inte outhärdligt, så då kan man hålla fast vid det som känns bra och säga att det andra aldrig hänt, eller i alla fall inte är relevant i dagsläget.

Och ett tredje sätt är att göra som Petrus, som på frågan om han inte också vill gå sin väg svarade: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och vi förstår att du är Guds helige. Att inte förneka att det Jesus säger och gör ibland känns outhärdligt, obegripligt och provocerande, men att ändå stanna kvar. Att äta och dricka av det eviga livets mat och dryck även när det smakar lite beskt och man egentligen är sugen på något helt annat.

Petrus liv är ett exempel på att det faktiskt går. Det var inget exemplariskt lärjungaliv, det rymmer både vredesutbrott, missuppfattningar, åthutningar och svek. Petrus förstod inte allt, han förnekade Jesus och lämnade honom i hans svåraste stund. Men han kom tillbaka och stannade. Hans behov av Jesus, hans hunger och törst efter den verklig föda och verklig dryck övervann med Guds hjälp allt det där andra.

Och med Guds hjälp är det möjligt också för oss. Kanske till och med lite lättare, eftersom vi har generationer av syskon i tron som gått före oss och visat att det går. Att rädslan och upproret vi alla bär inom oss inför Jesu helighet och gudomlighet också den är besegrad på korset. Att vår hunger både kan stillas och få ny näring i det levande bibelordet, i bönen och vid nattvardsbordet, där vi får ta emot den verkliga födan och drycken, Kristi kropp och blod som ges oss för att världen ska leva. Att det som till det yttre tycks så utmanande, så självcentrerat och besvärligt i själva verket rymmer en underbar nåd som vi får ta emot utan egna förtjänster. En nåd som ger oss ett liv tillsammans med Jesus, som gett sig själv till oss för att vi ska leva med och av honom, ett liv som varar i evighet. För han är det levande brödet som kommit ned från himmelen. Den som äter det brödet skall leva i evighet.

Åka pendeltåg...

Karin skrev häromdagen om hur pendling erbjuder egentid. Det håller jag med om. Jag som växlar mellan pendeltågsåkande och bilkörning tycker båda aktiviteterna ger rika möjligheter till att i lugn och ro antingen starta arbetsdagen eller fasa ut den. Åker jag bil kan jag lyssna på musik, öva liturgisk sång och prata för mig själv. Åker jag tåg kan jag läsa, sova eller lyssna på spännande samtal runt omkring mig. Oavsett vilket så är pendlingstiden avkopplande och den känns sällan förspilld, tvärtom.

Med andra ord, när jag väl sitter i mitt färdmedel och vet att jag på väg, är själva åkandet i det närmaste njutningsfullt. Uppstår det problem sker det nästan alltid innan jag kommit iväg, och oftast som det är ett tåg jag tänkt ta mig iväg i. Som idag till exempel: Jag hade bespetsat mig på 17.30-tåget och kom till stationen i Södertälje i mycket god tid. Där meddelade en monitor att 17.30 mot Gnesta var INSTÄLLT. Ingen förklaring och ingen förmildring. Nästa tåg gick 18.00 och det var kallt och ruskigt. En buss gick det däremot, mot Mörkö via Järna. Jag frågade chauffören om det gick att hinna med Gnestabussen i Järna och det det trodde han. Så jag åkte med och hade en riktigt skön busstur. Tills jag kom fram till Järna och först såg det s.k. inställda tåget susa förbi och därefter insåg att det inte alls gick någon Gnestabuss. Så jag tog en liten promenad längs med den storstilade Storgatan där, innan jag slutligen klev på tåget som lämnat Södertälje 18.00 och var hemma i Mölnbo vid 18.30. Bara en timme senare än jag tänkt, men väldigt mycket frusnare...kanske dags för SL att se över sina monitorer?

Ett "yndlingscitat"

Idag har jag sett vid pass fyra avsnitt Matador. En njutning varje minut, trots hosta och snörvlande. Satt och försökte bestämma mig för en karaktär, eller ett avsnitt som är min favorit, men det går inte. Alltsammans är helt enkelt bara bäst. Fast den här lilla ordväxlingen är en av höjdpunkterna i ett väldigt roligt avsnitt när fru Fernando Møghe av misstag lurar hela stan, sin egen dotter samt hans kungliga höghet att hon är tio år äldre än hon egentligen är...

Maude: Og nu græder Misse igen!

Fru Møghe: Hva tuder hun nu for?

Misse: Det er på grund af dig, lille mor!

Fru Møghe: Hvabehar...

Misse: Dig.. Du bliver kun 90!

Fru Møghe: Er det noget at tude for.. varfor kommer kagen ikke!!?

Dagsrapport

Från sanatoriet rapporteras...

1. Vädret utanför mitt fönster: Strålande solsken!

2. Lyssnar på just nu: Tvättmaskinen

3. I går gick jag och lade mig: Vid 23-tiden.

4. I dag vaknade jag: När klockan ringde vid kvart i sju

5. Jag har på mig: Hello Kitty-strumpor, mina slitnaste, trasigaste jeans, P.O.P-tröja och en raggsockskofta.

6. Senaste person som ringde mig: M på makens jobb.

7. Senaste person som jag ringde upp: Maken

8. Senaste person som skickade sms till mig: Adjunkt Å, som meddelade att söndagen avlöpt väl trots min sjukfrånvaro.

9. Senaste person som jag skickade sms till: Minns inte. Någon av konfirmandassistenterna kanske.

10. Senaste vän jag addade på Facebook: CJ

11. Som addade dig: Nicklas tror jag.

12. Senaste person som mejlade mig: Sophie.

13. Sista sajt som jag kollade på: Facebook

14. Ska göra idag: Friskna till, förhoppningsvis. Och titta ännu mer på TV

15. Bra eller dålig dag idag? Ja, för att vara en influensadag i ensamhet är den rätt OK.

Aftonbön

Gode Gud,

gör mig feberfri och smittofri

hostfri och snorfri

så att jag imorgon åter

kan verka praktiskt för ditt rike.

Amen.

TV tröstar den hostande

TV4+ visar Ally McBeal. Och jag kan se det! En liten tröst i mitt sjukläger!

Tramsigt

Få människor som passerat genom teologvärlden i Uppsala har gjort det utan att någon gång komma i kontakt med en Norrbyhusfest. De flesta av oss har någon gång trängts på det lutande golvet på champagnegaloppen, eller dansat i biblioteket av en eller annan anledning. Utan att någonsin ha bott på Norrbyhus själv, har jag några fina festminnen därifrån - min möhippa, mitt alltigenom underbara 21-årskalas, privata balsittningar och lite annat. Och visst, vissa tillställningar både där och annorstädes var ganska vilda. Och blöta, en del både på och över gränsen för vad jag tycker är trevligt. Jag minns till exempel den morgonen min hemitväninna ringde och äcklat och uppgivet meddelade att:
- Det är nån som spytt i skafferiet!

Men samtidigt - studenthemsfester, hur oskyldiga är de? Någonstans, någon gång? Vad man än tycker om saken, det sups. Och det görs bland alla sorter, utom på Arken, och det är inte alls oproblematiskt. Så därför måste jag säga att gårdagens inslag om Norrbyhusfester på P3 var osedvanligt löjligt; femton minuters uppvisning i risig supromantik parat med riktigt gamla fördomar om kristna i allmänhet och teologer i synnerhet. Är det verkligen så häftigt att fråga om Luther knullade runt att man måste fnissa andäktigt när man gör det? Eller att den blivande missionspastorn blandar bål?

Undertecknad utanför Norrbyhus Valborg 2001

Hett te med honung...

...finns det något bättre för en svidande hals och rosslande luftrör? Knappast. Jag har under dagen konsumerat sisådär fyra-fem fulla muggar med omväxlande

Roibos med mango och lime och Guteblandning, givetvis med en stor klick Mölnbo-honung i. Och eftersom mina favoritmuggar (se bilden intill) rymmer exakt och precis 8 dl, har jag med andra ord fått i mig 3,5 liter vätska idag. Inte illa...

Fördelar med influensa

Man ska ju se det från det ljusa sidan. Dessutom är det fastetid. Alltså:

10 fördelar med att ha influensa:

1. Tillfälle att se 6 avsnitt av utmärkta Matador i följd

2. Tillfälle att gynna den förträffliga inrättningen Apoteket - finns det en plats som är mer trygg och rekordelig?

3. Matlusten sjunker och därmed ger stillaliggandet inga effekter på figuren

4. Tillfälle att gå runt i knallrosa Lilla-My-sockar en hel dag

5. Anleding att få äta Strepsils med jordgubbsmak

6. En viss regression inför mor och far anses helt tillåten

7. Eftersom man sällan lämnar huset förleds man inte till att slösa med sina pengar. Eller sin tid.

8. En diet bestående av Piggelin och Roibos kan faktiskt på riktigt anses som nyttig. Typ.

9. Tid att utforska alla TV-kanaler som plötsligt går att få in även här i skogen

10. Tid att tänka över livet, universum och sin frälsares godhet.