Årets...

Kategorierna (de flesta) från Karin (se länklista). Utnämningarna står jag för själv.

Alltså. 2006 års...

nyhet: Allianssegern i september - fast man visste ju att den var på gång...

skvaller: Snällt kyrksvaller

plats: Pershagens Kapell

vardagsmys: Hemma-nachos framför På Spåret

seger: Alliansen igen

flopp: FI (fast det kanske var 2005 egentligen...)

författare: Curtis Sittenfield

bok: "I en klass för sig"

film: INte för att den kom 2006, men jag såg Ninas resa då och jag tyckte den var bäst

skor: Mina slampa-Anka stövlar (höga med snörning)

väska: Min lilla röda tygväska med en katt på

plagg: svart mjukisbasker

modehändelse: Inte en chans, jag vet inget om sånt.

designer: Peder Strandh (smycken, musik, konst)

accessoar: Jag har ju inte ens klocka så jag måste passa

artist: Annika Norlin (Hello Saferide)

låt: The Quiz (och Hips don´t lie)

hatlåt: Sjumilakliv (vilka grötrim, det är ju lika pinsamt varje gång)

love-to-hate-kändis: John Shelby Spong (fast det är klart jag inte hatar honom, jag tycker bara han har fel och får oförtjänt mycket uppmärksamhet och för lite genomtänk kritik)

Irriterande kändis: Sossarnas socialminister, vad han nu heter, som tycker religion är skadligt

tv-program: Filmkrönikan

bästa dokusåpa: Klostret

sämsta dokusåpa: Idol

ögonskugga: Isadora med två färger

mascara: Lóreal Longitude

doft: Oj, det står still...den rosa varianten av den som L har, Calvin Klein nånting....Eternity Moments var det

hårprodukt: Wellagelé på tub. Tack mamma för tipset.

hudcréme: Helosan hudsalva. Går till allt, lukar gott.

Modevision av mig själv inför våren 07: Hel och ren och inte så rufsig i håret

Jullov

Så här ser det inte ut just nu. Men det var fint när det begav sig med snön

Har lyckats få nästan en hel vecka ledigt - från juldagen till på lördag - och ägnar just nu mig åt att göra ingenting hemma hos mamma och pappa.

Julen förlöpte väl. Konstaterade på juldagens kväll att jag firat fem gudstjänster på 48 timmar och det är ju det bästa sättet att fira jul. På julafton hade jag först krubbgudstjänst i Pershagen och sedan åkte jag till makens krubbgudstjänst med dop i Vårdinge. Där iscensattes den apokryfa berättelsen om det stora jordskalvet i Betlehem där stallet rasade samman över den heliga familjen men alla klarade sig oskadda sånär som på en ängel som bröt vingen. På eftermiddagen hade jag julbön i Sankta Ragnhild och på juldagen hade Markus julotta i Vårdinge och sedan firade vi högmässa i Ragnhild innan vi fick besök i form av makens familj och P och L.

Nu är vi som sagt i Kårarp och gör ingenting särskilt. Har jullov.

Granar jag minns

När jag var liten, fast inte jätteliten, jag gick i skolan, bodde vi i Lundby i Örebro, i en mexitegelvilla från 70-talet. Den hade en källare med de för den tiden obligatoriska hobbyrummet och gillestugan och i den senare placerades alltid den ena julgranen. (Den andra stod i hallen och ett år välte den tre gånger över min lillebror). Enligt familjeritualen sattes ljusen på kvällen före julafton och pyntet på julaftons morgon. Eller snarare - pappa satte i ljusen, alla andra tittade på. Så också den minnesvärda julen när pappa fick för sig att ansa granen lite efteråt. Han satte resolut den gamla sekatören i den störande grenen och klippte till. Och hela gillestugan blev becksvart. Julbelysningen slocknade och proppen gick. Ur mörkret hördes pappas sammanbitna: "Tala inte om det här för farmor!" Det gjorde vi inte heller. Istället grävdes fram någon tvivelaktig julgransbelysning från 50-talet som fick göra tjänst istället. Den var jättefin och användes sedan i många år till. Frågan är om den inte kommer sättas i mammas och pappas gran även i år.

Senare, när mor och far flyttat ut i prästgård på landet och jag själv till mikroskopisk studentrum i Uppsala, hände det sig vid jultid att det blåste och regnade en massa. Alla granar vid Medins livs i Stora Mellösa låg i en isig hög på marken och var inte till försäljning. Samma sak vid macken i Odensbacken, vid ICA Odenhallen och på Österplan. Lillebror och jag blev alltmer desperata där vi körde runt i vinterkvällen i den skruttiga Ford vi hade delad vårdnad om - fast då var det bara jag som hade körkort. I alla fall, när Lotta-på-Bråkmakargatan-paniken nästan var ett faktum, mindes plötsligt lillebror att "det ligger ju en sån där gårdsbutik i kröken efter Torsborg". Sagt och gjort. Vi svängde av och inhandlade familjehistoriens vackraste granar - höga, täta och mörkgröna, till den facila summan av 75:- styck. Vi fick åka två gånger med öppen baklucka (Ford Escort är inte konsturerad för trädtransporter) och det var barr i bilen i säkert ett år efteråt. Men det var det värt.

En liknande episod utspelade sig julen 2004. Min första jul som präst, vår första jul som vi firade i Mölnbo, vår första julafton helt utan släktingar. Lite läskigt, men istället skulle vi fira med grannarna och bästa vännerna P och L. Maken och jag köpte fin gran i god tid, grannarna hann inte med. P arbetade sent och mycket på kvällen den 23. Alltså gav L och jag oss iväg i gamla Skodan, inte heller den konstruerad för trädtransporter. Till Blomstergården, där granarna var slut. Till Lantmännen, där de aldrig ens funnits, till Statoil där de såg ut som flaskborstar. Till OK i Järna där de var slut och så slutligen, efter febrigt tänkande (jag var egentligen sjuk vid tillfället och L var desperat) och en hel del Lotta-panik, styrde vi bilen mot Vagnhärad, där vi i strilande snöslask köpte en liten gran, tryckte in den i bagaget och körde hem, med öppen baklucka. Men varje gång det året som jag tittade på granngranen, blev jag alldeles varm i hjärtat. Nummer 7 hade inte varit detsamma utan den. Fakum är att den julen, trots feber och snuva och en mardrömslik julotta när jag hela tiden var sekunder från att tappa rösten, var en av de bästa hittills.

I år hade vi tänkt ta in den söta granen som växer vid tvättlinan. Men när vi skärskådade den i går, insåg vi att även om den är tät och fin, är grenarna för små. Hela granen kommer sloka om vi hänger så mycket som en halmängeln i den. Alltså ska vi ut på jakt i eftermiddag. Kanske återkommer jag med rapport...

En bra låt

Tack Sankta Ragnhildsgymnasiets esteter för tipset!

Gå in, lyssna på The Quiz och njut!
http://www.myspace.com/saferide

Juliga filmer

Är Love Actually den bästa julfilmen?



eller är det Unga Kvinnor?


Jag kan inte bestämma mig.

Sviter efter pepparkaksbak

Igår bakade jag, maken och svågern säkert tusen pepparkakor. Två timmar av oavbrutet kavlande och tryckande, samt en sats lussebullar före, har gett smärtsamt resultat i axlar och nacke. När man får ont av att baka pepparkakor, då vet man att man är otränad...Men gott blev det, givetvis enligt Pappa Mickes (svärfar) specialrecept.

Har precis haft två julspel tillsammans med sexåringar och ska nu ge mig i kast med alla julen predikningar och betraktelser och sånt. Ibland är det självklara det svåraste.

Dömt att misslyckas...

Jag för ett ojämt krig mot en julsång. Och inte vilken julsång som helst heller - Jul, jul, strålande jul. Jag inser att det är kulturfientligt och mer eller mindre lönlöst - ingen kommer sluta sjunga den bara för att jag inte tycker om den. Men jag är lätt besatt. Just nu är mitt delmål att lyckas manövrera ut den från julbönen. Det kommer heller inte att gå.

Varför? För att den framställer julen inte som en samling av dagar då vi firar Jesu födelse, utan som en självständig person, som kan skänka människor frid och fred och harmoni i sig själv. Jul, jul strålande jul tillber inte Kristus, den tillber julen i sig. Som om det faktum att just jultiden kunde förändra något i människors suckande barmar eller i stridernas blod och larm. Jesus kan -och han är ju här varje dag.

Mitt andra argument är att den är sliskig, sentimental och svårsjungen. Men det är helt sekundärt.

För att inte framstå som alltför negativ, vill jag här lyfta fram 10 jul- och adventssånger jag tycker om.

1. Dagen är kommen

2. Välkommen, O Jesu du himlamonark

3. Se, natten flyr för dagens fröjd

4. Det är en ros utsprungen

5. O kom, o, kom Immanuel

6. Vid Betlehem en vinternatt

7. Lagd på strå i ett stall

8. Ett litet barn av Davids hus

9. Tänd ljus, ett ljus ska brinna

10. Bereden väg för Herran

Likadan fast min är blå

Bilden kommer från www.gudrunsjoden.se

En sådan här fin julblus (fast min är blå) har jag investerat i för några dagar sedan. Idag har jag haft den över min svarta prästtop till svarta strecthjeans på jobbet och inom bara några timmar fått två förfrågningar om det är så att jag kanske möjligtvis väntar barn....svaret är nej, det gör jag inte. Men blusen är fin ändå tycker jag.

Nu ska jag skriva tre julkort till och sedan skriva predikan. Årets sista Familjemässa på söndag. Någon som vet var man kan köpa gräshoppor i stort format, gärna av tyg?

Luciatrauman

S:t Lucia

Idag serveras risgrynsgröt i alla Sveriges skolor - nästan. Några lyckliga får julbord, det har jag läst i lokaltidningen. Men väldigt många får gröt. Vilket är grunden till mitt något kluvna förhållanden till luciadagen.

Som tonåring var jag en flitig körsångare - skolkören, gospelkören, kyrkokören, musikskolans flickkör, fast inte alla samtidigt. Och under luciatiden innebar detta ett väldigt tågande på skolor, företag och konserthus. Man vaknade vid femtiden, bad en bön att linnet inte skulle skrynkla sig alltför mycket i plastpåsen, tog sin kattkiss-doftande krans och sprang. Utan frukost, för hur många 16-åringar är sugna på frukost vid fem? Jag var det inte i alla fall. Sedan gick man där med sitt ljus och andades in dess ångor, varv efter varv efter varv, medan man gradvis blev vaknare, hesare och hungrigare. Och så var det äntligen lunchdags. Och så får man gröt. Och inget alternativ. Den enda dagen på hela året som Karolinska skolan i Örebro inte erbjöd två rätter, var när det var risgrynsgröts-dag. Alltså åt man knäckebröd och clementin, svalde hårt och lussade vidare. Framåt aftonen, mellan det sista eftermiddags-skol-tåget och det första kyrkliga, kunde man äntligen placera sin darriga kropp, svårt skadad av både syrebrist och näringsbrist, på en platsstol på McDonalds och börja leva igen.

Så, alla gröthatande tärnor i tonåren som just nu fnattar runt på stan - jag hoppas innerligt ni hinner med ett McDonaldsbesök idag. Om inte - ta en banan.

Jag tycker inte heller om tomtar

...så därför håller jag med F. Jonatan. Och Torbjörn Stille. Även om jag kanske inte skulle tagit striden själv.

Läs här: http://faderjonatan.blogspot.com/2006/12/inga-tomtar-i-luciatget.html så förstår ni vad jag syftar på.

Jag har aldrig trott på tomten. På dagis var jag den onda 5-åringen som avslöjade alltihop för oskyldiga jämnåriga. Det kom inte ens någon lättidentifierad granne i mask till oss - och jag fick klappar ändå. Uttdelade av pappa, i helt vanliga kläder. Därför blev jag mycket lycklig när jag som 8-åring eller så läste boken bakom filmen Sound of Music, där verklighetens mycket katolska barnen von Trapp får sina julklappar av ingen mindre än Jesusbarnet!

Nya avsnitt med studierektor Gruber

Jag vet inte vad det beror på, men jag är lite svag för vice principal mr Gruber. Speciellt när han blir riktigt hysterisk. Då är Boston Public som allra bäst!

Ännu en lista...

Tog sen lunch diag och sitter här med mitt kaffe och en sanslöst god hallongrotta som damerna i Duvan bakat. Mums.
Hittade en lista hos Heléne som jag förstås stjäl. Kan inte sluta älska såna.

MIRIAMS FÖRSTA
Riktiga jobb: Kyrkogårdsarbetare
Egenköpta CD: Någon Ace of Bace-singel tror jag det var.
Piercing: Öronen, jag tror de började med vänster
Riktiga kärlek: Markus (vilken tur att det är så!)
Fiende: Det fanns en elak unge på dagis som hette Cecilia.

MIRIAMS SENASTE:
Biltur: Hem från Södertälje i måndags kväll
Kyss: Hej-då från maken vid frukostbordet i morse
Låne-bok: Lånade Scarlet och Feather av mamma. Har läst den förut, helt OK.
Sedda film: Sanningen om katter och hundar
Dryck förtärd: En kopp kaffe
Mat äten: Crepes
Telefonsamtal: Organist Martin, han svarade inte:
Skiva spelad: Bachs juloratorium med Uppsala domkyrkans körer.
Irritation: Mina byxor är för stora:

JAG VILL: vara piggare
JAG HAR: Skorv bakom öronen
JAG ÖNSKAR: att det blir minusgrader snart
JAG HATAR: Att ha min månatliga reglering
JAG ÄR RÄDD FÖR: fåglar och att min bil ska gå sönder
JAG HÖR: Datorns sus
JAG UNDRAR: vad jag ska säga om Hemlighetspärlorna till EMQL
JAG ÅNGRAR att jag inte gick på Johannelund
JAG ÄLSKAR: Jesus, Markus, mamma, pappa, lillebror
JAG SJUNGER: Ständigt, idag mest Bereden Väg
GRÅTER: Lite för sällan. Men ofta när jag blir arg.

JA ELLER NEJ:
Jag har en dagbok: Nej. Om inte bloggen räknas
Jag gillar att laga mat: Ja
Jag har en hemlighet jag inte delat med någon: Jag tror inte det. Eller, jo, det har jag.
FAVORIT-
nummer: 18
-färg: Grön
-dag: söndag
-månad: december
-dryck: apelsinjuice

FÖREDRAR...
Gos eller hångel: Hångel
Te eller kaffe: Kaffe
Mörkt eller ljust öl: Ljust
Rött eller vitt vin: ingen åsikt...

INOM DET SENASTE DYGNET HAR JAG
Gråtit? Nej
Hälpt någon? Japp
Köpt något? En macka
Gått på bio? Nej.
Sagt jag älskar dig? tror det.
Saknat ett ex? Inte en chans
Skrivit i en dagbok? nej, bara bloggat
Haft ett seriöst samtal? Ett gäng
Kramat någon? Ja, Markus

Länkar vidare idag

Först till pappas senaste inlägg i tryckfrihetsdebatten: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=592191&previousRenderType=2

Sedan till en intressant diskussion hos Fader Jonatan. Inte helt otippat håller jag med Falstaff, men det är en fröjd att läsa en debatt mellan ödmjuka och intelligenta människor som håller sig till saken.
http://faderjonatan.blogspot.com/2006/11/nu-har-jag-mtt-biskop-spong.html#comments

Retreat-helg

Jag är på Kårarps-retreat. Jag har aldrig varit så mycket för det där med att vara tyst på en kursgård, så mina retreater går oftast till mor och far. Får ut mycket mer av att prata högt med pappa än tyst för mig själv.



Och så finns ju Sarro här. Inget är så avstressande som en speedad lapphund!

Söndagssexa

Jag gör om vännen Lisas moraliska fredagsfyra till en moralisk söndagssexa, eftersom det är söndag idag och minst tjugo minuter tills vaktis V öppnar kyrkporten så jag kan komma in...

1) Om en hemlös ber dig om pengar, vad gör du då?
Det varierar. Ganska ofta ger jag pengar, eftersom jag inte står ut med tanken att de faktiskt skulle ha dem till mat och så utgick jag i mitt fördomsfulla sinne från att de var till sprit och så fick de ingen mat den dagen...

2) Om du ser någon stå med bilen på motorvägsrenen och viftar med händerna, vad gör du då?Jag har värsta ångesten för motorvägar, så jag törs inte stanna. Sänder en förbön och kör vidare. Fast jag vet hur det är att stå där och vifta själv...

3) Om någon ringer på och ber dig ta hand om en kattunge som annars måste avlivas, vad gör du då?
Ber dem vända sig till Södertälje katthem (bra plats för övrigt) eller tar emot den och tar med den dit nästa dag. Min egen misse-murr skulle aldrig tolerera att den flyttade in, är jag rädd.

4) Om en vän ber att få låna 5.000 kronor av dig, men absolut inte vill säga till vad, vad gör du då?
Jag vet inte riktigt. Beror på vem det är. Fast med största sannolikhet nej, inte om han/hon inte säger vad det är till. Då måste det ju vara något skumt.

5) Om en vän berättar för dig att han/hon är otrogen mot sin make/maka, vad gör du då?
I princip: Uppmanar henne/honom att antingen avsluta affären eller äktenskapet. En sak i taget!
I praktiken: Vet inte. Faktiskt ingen aning. Det beror på vad jag i övrigt vet om deras första relation och omständigheterna.

6) Om du hör en kille/man på bussen tala nedlåtande och otrevligt till sin tjej/kvinna, vad gör du då (alltså inget gräl, utan ensidiga påhopp)
Tänker att det var en riktigt idiot, önskar att jag hade mod att säga ifrån, men gör inget mer än på sin höjd blänga hätskt på honom.


Konstaterar efter en genomläsning att jag är ganska mesig. Men jag jobbar på att kata till mig. Min mentor i civilkurage, A, säger att jag har god potential att bli riktigt kaxig med tiden
Nu ska den här mesiga prästen ta sig samman och gå in och fira tidigare nämnda familjemässa. Jag är rätt nervös faktiskt. Undrar när det går över?

Snäll migrän

Gårdagen fick ett snöpligt slut - istället för att jobba och fira kvällsmässa i kyrkan, tillbringade jag eftermiddagen och kvällen liggande i först ett mörkt vilrum på jobbet och sedan i mitt likaledes mörka vardagsrum. Den första migränattacken på nästan två år slog till, nämligen.

Migrän är ett gemenskapsskapande samtalsämne - vi som är drabbade känner omedelbart en viss själarnas släktskap. Och efter att ha pratat med andra drabbade kollegor och bekanta, måste jag säga att jag har välsignats med en ganska snäll migrän. För det första har jag aura-migrän, det vill säga synstörningar. Och även om flimmer, blixtar och synbortfall inte är så där direkt kul, så blir jag ju förvarnad och hinner ringa och be kollegorna ordna med vikarie till mässan t.ex. För det andra är det oftast en liten paus mellan aura och själva smärtan, då man hinner lägga sig, be några böner, dricka vatten och sedan vänta in eländet med tapper min. Och för det tredje varar attackerna aldrig längre än 5-6 timmar. Så jämfört med dem som har migrän ofta, länge och utan förvarning, har jag det riktigt bra. Men jag hoppas att det dröjer minst två år till innan nästa gång...

Idag känner jag mig lite mosig och stel, men helt OK. Ska strax ge mig i kast med att slå in paket till de 4-årsdopbarn som ska komma och kalasa på söndag. Har köpt fint papper med elefanter på och så 100 ballonger så alla garanterat får med sig en hem!

Ligga på golvet och titta på sin fot

Ibland slås man av livets absurditeter. Som igår kväll, när jag låg på golvet med ena benet tryckt mot magen och stint stirrade på min högra fot. Step-up är visserligen skönt och roligt, men riktigt...normalt känns det inte alltid.

Tre filmer på två dagar

Det har regnat en hel del på sistone. Vilket ger rika tillfällen att t.ex. se på film. Det är bra.

I torsdags såg jag och vännen K Djävulen bär Prada på bio. En lättsmält, snygg komedi där Meryl Streep dominerade totalt vad gäller skådespelarinsats, men där Anne Hathaway fick ha de snyggaste kläderna. Till och med jag som inte är intresserad av mode riktigt på det sättet, tyckte nog nästan kläderna var den största behållningen. Och förstås Streeps rollfigurs fullkomligt skamlösa elakhet.

Så blev det fredag och vännen L och jag satt i vår ensamhet medan våra män var på personalfest (historien tycks upprepa sig, förra gången såg vi Dirty Dancing 2). och tittade på Brokeback Mountain. Det var helt OK, men eftersom både kritiker och andra medmänniskor tyckt det var så fantastisk, blev jag lite besviken. Klart att fotot var vackert, historien gripande och skådespeleriet klockrent - men det kändes liksom som om det var något som saknades, något som skiljer en film från att bara vara välgjord till att bli något extraordinärt. Bäst av alla var i alla fall Michelle Williams som Ennis slitna, försmådda hustru. Rätt långt från Jen i Dawsons Creek...

Lördagen bjöd hällregn och tidig uppstigning eftersom gästerna skulle med en färja över Bråviken. Efter frukost satte maken och jag oss i soffan med våra tekoppar och såg om Miffo. Som faktiskt, trots att vissa kyrkfördomar gjorts till sanning och trots att de inte alltid har stenkoll på kyrkliga detaljer och trots att klassperspektivet är något övertydligt - är en riktigt bra film. Jonas Karlsson är ju inget mindre än ett geni, hans berättarröst är helt underbar, precis som hans föräldrars taffliga akademikersnobberi och Livia Millhagens totala avsaknad av impulskontroll. Det var en god investering att köpa den för 44,50 på ICA Maxi.

Katter som poppar

Inledde dagen med ett riktigt härligt skrivbordsskratt! Titta på den här länken www.bille.nu/cat/ så får ni se själva. Kollegan och kattvännen M har skickat den till mig och tackas härmed ödmjukast.

Morgonstund har guld i mund...

Har lämnat in bilen för att få a) rätt fälg till ett av mina splitternya vinterdäck b) alla fyra däcken påsatta gratis som kompensation för att jag fick ett som var fel och inte kunde sätta på dem förra veckan. Steg sålunda upp 05.45 (hu!) , åkte hemifrån 06.27, var på verkstan 07.02 och på jobbet 07.20. Det tror jag är rekord - sällan är jag här före 8. Skönt är dock att se att huset är igång - vaktisarna är här, det lyser överallt och alla dörrar är upplåsta. Kanske att jag skulle förskjuta min arbetstid och alltid börja så här dags? Eller kanske inte.

Har läst igen. Denna gång är det "De vilseförda" av Kate Atkinson. En deckare som inte bara är en deckare. Läs genast!