Predikan

Inför i söndags (Alla Själars Dag) fick jag i mitt predikoskrivande användning för tankegångar som jag haft många gånger i samband med begravningar och sörjande människor. Döden, Livet, Hoppet och Himlen är teologiska frågor som fascinerat mig sedan jag var liten och därför är denna tid på kyrkoåret en favorittid. Här är predikan i alla fall. Jag höll den som sagt 5 november i Sankta Ragnhilds kyrka.

På fyra ställen i Bibeln står det uttryckligen att läsa om Livets Träd. Två stycken alldeles i början, i Första Mosebok och två stycken alldeles på slutet, i Uppenbarelseboken. Livets träd växte och växer i Guds rike, i paradiset. Mosebokens 3 kapitel berättar hur Guds tanke var att människan skulle äta av livets träd, det som ger evigt liv. Men de åt istället av kunskapens träd, i en strävan att sätta sig själv i Guds ställe som ondskan i ormens gestalt förde in i deras liv och som allt sedan dess har präglat all mänsklig existens. Människorna drevs ut ur paradiset, ut i en värld där döden var och är en realitet för alla, oavsett vilka vi är.

I Uppenbarelseboken, den bok som vill berätta för oss vad som ska ske efter tidens slut, och som Maggie läste ur nyss, dyker Livets Träd upp igen. I Johannes uppenbarelse av livet efter Jesu återkomst står det mitt bland människorna som har fri tillgång till dess frukt och dess läkedom. Friskt vatten porlar runt om det och ljuset från Herrens ansikte gör all övrig belysning överflödig.

Från allra första början, från det tillfälle då hela skapelsen ännu bara var en tanke hos Gud, till den dag då Gud blir allt i alla, har det varit och kommer alltid att vara Hans mål och mening att skapelsen ska ha liv, och liv i överflöd. Guds vilja är livet, det kan vi vara alldeles, alldeles säkra på. Livsträdet fanns från början och det blommar i evigheten. Men här hos oss, här på jorden, här i världen – här finns istället döden mitt ibland oss hela tiden. Här är döden något vi inte kommer undan, vare sig kroppsligt eller själsligt, eftersom synd, ondska och smärta hör tätt samman med döden. Livets träd kan, särskilt när vi befinner oss i dödens närhet, tyckas oändligt långt borta, eller till och med ruttet, nedhugget eller dött. Rädslan för att dö finns, stark eller svag, inom varje människa. Sorgen och saknaden vi känner när någon vi älskar dör är likaså en oundviklig del av livet. Och paradoxalt nog är det ett tecken på att Livets Träd fortfarande växer i paradiset. Vår ovilja och rädsla för döden, hör samman med att vi från början inte vara skapade till att dö. Det hör samman med att vi med vårt förnuft och vår känsla i viss utsträckning kan skilja mellan gott och ont – vi känner igen dödens ondska när vi ser den. Och Guds tanke med oss var att vi skulle leva. Ondskan förvände Guds vilja, vred till den så att den stundtals är oigenkännlig – men förstörde den inte helt. Vår mänskliga strävan efter liv, vår vrede och vårt motstånd inför döden är inte bara plågsam påminnelse om att vi lever i en värld som inte är som den borde, utan också en god påminnelse om att vi är skapade till att leva med Gud.

Hur ska det då gå till, i en värld där Livets Träd inte växer? Hur ska vi få del av det liv vi är skapta till och ämnade för? Hur möter Gud den längtan och den strävan efter liv som Han själv lagt ned i oss?

Genom att själv bli en av oss. Genom att, trots att Han har makt att döda och sedan kasta ned vem det vara månde i helvetet, gör just detta – med sig själv, med sin egen son. Genom att Gud kommer till oss i Jesus Kristus, genom att Han underkastar sig våra villkor trots att Han har makt att upphäva dem, genom att vara precis där vi är samtidigt som Han är helt och hållet sig själv – SÅ möter Gud oss. SÅ kommer Livets Träd in i den värld där vi lever. Det är bara det att det inte ser ut som ett friskt, grönskande träd, med blad och frukter och grenar. Det ser ut som ett kors. Ett kors vars tvärbjälke på en gång sträcker sig tillbaka till skapelsens paradis och flätar sig samman med grenarna på Livets träd, och framåt, till evighetens paradis där det gör samma sak. Det är Guds väg till oss – och får bli vår väg till Gud. Till Gud, som genom profeten Hesekiel lovar oss att öppna våra gravar och hämta upp oss ur dem, till Gud, vars ansikte ska stråla ljus och värme över folket och till Gud, som har makt att döda och kasta i helvetet, men som för att rädda var och en av oss kastat ned sig själv i dess avgrund. Gud som också tagit sig därifrån, och med sig själv alla dem som han gav sitt liv för.

Korsets trä är Livets trä och Korsets väg är Livets väg, den väg som Gud har öppnat för alla som vill vandra den tillsammans med Jesus, i honom och av honom. Jesus säger det ju själv – jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Vägen går genom lidande och död, det kan vi inte komma ifrån i nuläget. Men det är en väg där vi aldrig är ensamma. Jesus vandrar bredvid oss, osynlig men närvarande, inte främmande för något av det som ett mänskligt liv kan innebära. Hans närvaro blir tydlig när vi möter honom i bönen, i lovsången och i bibelordet. Hans närvaro blir uppenbar när vi tillsammans med våra medvandrare får ta emot hans kropp och blod i nattvardens bröd och vin, till kraft och mod att fortsätta vandringen. Korsets väg i Jesus Kristus kan ta olika riktningar här på jorden, men den är en enda, och den leder till en enda plats – dit, där Livets träd ger frukt och blad, till näring och läkedom, nu och för evig tid.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande
Såsom det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet. Amen

Lista, läger, förkylning

Idag ska jag på läger. Och jag är jätteförkyld. På den där "kallsvettas, rossla och vilja dö" - nivån. Och nej, kanske är det inte superansvarigt att åka med då. Men det är ju så roligt...

Hittat en lista som driver runt lite varstans. Kunde jag motstå den? Nej, förstås inte...

1. VAD HETER DU? Miriam Henrietta Klefbeck (född Wredén)

2.VAD ÄR DET FÖR FÄRG PÅ BYXORNA DU HAR PÅ DIG? Jeans, ganska ljusa, lite randigt blå

3.VAD LYSSNAR DU PÅ JUST NU?? Suset från datorn, slamret från Duvan

4.VAD GJORDE DU IGÅR KVÄLL?? Kollade på nyheterna och sov

5. VAD VAR DET SISTA DU ÅT? Yoghurt med plommonmos

6. HUR ÄR VÄDRET HOS DIG JUST NU? Regn och äckel

7. DEN SISTA PERSONEN DU TALAT I TELEFON MED? Vännen och kollegan Lisa L

8. DET FÖRSTA DU LÄGGER MÄRKE TILL HOS DET MOTSATTA KÖNET? Om han ser snäll
ut.

9. GILLAR DU PERSONEN SOM SKICKADE DETTA TILL DIG?? Flera stycken, men ja!

10. HUR MÅR DU IDAG?? Förkyld, kallsvettig, snorig, lägerpirrig

11. VILKEN ÄR DIN FAVORITDRYCK? Apelsinjuice

12. FAVORITALKOHOLBASERAD DRYCK? Glögg

13. FAVORITSPORT? Step-Up.

14. HÅRFÄRG Rödbrun med rester av knallröda slingor som blivit blonda

15. ÖGONFÄRG? Blå.

16. SOLUPPGÅNG ELLER SOLNEDGÅNG?? Soluppgång.

17. SYSKON Å DERAS ÅLDER? Eric, 23.

18. FAVORITMÅNAD? December.

19. FAVORITMAT ? Sushi

20. SISTA FILMEN DU SÅG? Out of Reach. Se den INTE, den sög.

21. FAVORITDAG PÅ VECKAN?? Söndag.

22. FAVORITHOBBIES? Läsa, step-upa, laga mat

23. ÄR DU FÖR BLYG FÖR ATT BJUDA UT NÅGON? Ja, men varför skulle jag?

24. FAVORITLÅT(ar)?Vad som helst med Triakel

25. SOMMAR ELLER VINTER ?? Båda och.

26. KRAMAR ELLER KYSSAR?? Kramar, sådana får man av fler.

27. FÖRHÅLLANDE ELLER ONE-NIGHT STANDS? Förhållande.

28. CHOKLAD ELLER VANILJ?? Vanilj!

29. VILL DU ATT DINA VÄNNER SVARAR? Ja, det är klart

30. VEM ÄR DET STÖRST CHANS ATT HON/HAN SVARAR?? Vet inte

31. VEM ÄR DET MINST CHANS ATT HON/HAN SVARAR?? Martin

32. HUR BOR DU OCH MED VEM/VILKA? Numera rött hus med vita knutar med man och misse.

33. VAD LÄSER DU FÖR BÖCKER? Deckare, romaner, Bibeln, teologi.

34. HUR SER DIN MUSMATTA UT?? Jag har ingen, använder mitt bruna skrivbordsunderlägg

35. FAVORITSPEL? Alfapet.

36. KAN DU NUDDA DIN NÄSA MED TUNGAN? Inte en chans

37. KAN DU KORSA ETT ÖGA ÅT GÅNGEN? Vaddå korsa?

38. ÄR DU ROMANTISK? Skamlöst så.

39. SKULLE DU SÄGA SJÄLV ATT DU ÄR LYCKLIG?? När jag inte är snuvig, ja.

40.VILKA HAR DU SÄNT DETTA MAIL TILL? Ingen, jag gör så här.

41. HIMMEL ELLER HELVETE? Båda finns, men himlen regerar

42: VAD SÄGER DINA VÄNNER OM DIG? Att jag är för snäll och för ängslig.

Nu har jag läst igen

Eftersom jag kommer tillbringa större delen av nästa vecka på läger, har jag i ovanligt god tid börjat med nästa söndags predikan. Har kopierat och skrivit ut en hel hög med goda tankar inför detta projekt och måste dela med mig lite.

www.predika.nu - samlade uppslag, predikningar och psalmförslag.

http://kalin.nu - Klicka dig vidare till Predikobiblioteket och ta del av massor med predikningar över alla söndagar och nästan alla årgångar också.

SPT - exeges, förslag till upplägg, psalmförslag, halleluja-versar, alternativ kollektbön.

SKT- mer personlig reflektion över texten, psalmförslag

Ett år med Jesus - min favorit just nu. Uppbyggelse, fördjupning och inspiration i ett.
Ger er en bild så ni ska veta vilken bok ni ska köpa. Den kommer från www.bokus.com, men där är den tyvärr slut just nu.

Mormor och Marian Keyes

Min mormor lärde mig tre viktiga saker.

1: Att be aftonbön ordentligt.

2: Att man kan ha väldigt mycket roligt även om man är lite för tjock.

3: Att man måste läsa det som är dåligt ibland för att veta vad som är bra.

Kom att tänka på det när jag idag surfade in på www.mariankeyes.com och blev överlycklig över att den fanns.

Jag läser - precis som mormor gjorde - ungefär en roman i veckan när jag har mycket att göra, minst tre när det är lugnt och minst fem när jag har semester. Ganska mycket av det kommer jag inte ihåg en vecka efteråt. Ganska mycket av det tycker jag ibland nästan det är pinsamt att jag faktiskt läst på riktigt. Och ganska mycket är riktigt, riktigt bra. Som till exempel det mesta av Marian Keyes. Och nej, det är ingen högklassig litteratur. Men det är välskrivet, insiktsfullt och väldigt roligt. Och det är ju bra, eller hur?

Med anledning av detta - en lista!

Marian Keyes Bästa Böcker

1. Sista Chansen

2. Å andra sidan

3. När Lucy Sullivan skulle gifta sig

Smärtornas boning...

...har idag varit belägen i min mage. Efter lunchen drack jag kaffe med mjölkpulver i. Jag är laktosintolerant. Och dum i huvudet eftersom jag inte tänkte på att mjölkpulver är en laktosbomb nästan enbart överträffad av messmör.
Först kändes ingenting. Sedan knep det lite. Sedan gjorde det så överdjävulusiskt jätteont överallt så jag blev tvungen att ligga under skrivbordet och försöka andas. Det gick sådär. Raglade bort till Arken och snodde en Ipren från damernas förråd. Försökte tänka på något roligt. Och så, till sist, vid Östertäljes gemytliga fikabord, släppte det långsamt, långsamt. Jag satt utspridd i en stol och måste sett helt hög ut av pur lättnad. Nu känns det OK, men jag ska se till att ta mig hem inom Iprenens verkningstid. Känner inte för att ligga på ett pendeltågsgolv och försöka andas, direkt.

Jag är snäll

Jag har gjort ett text på Aftonbladets hemsida (lång och krånglig länk, den finns under Hälsa och Skönhet) idag och fått det svart på vitt på skärmen: Jag är snäll.
Det var ju bra att veta för ibland kan man ju undra...

Två födelsedagar och ett pucko

Dagens jubilar:
Maken blir nu 30 på riktigt. Presenten, en vit och blå båt, levereras i eftermiddag. Jag tror att den stora, väldigt rara födelsedagsintervjun i Länstidningen går att komma åt via www.lt.se.

Dagens jubilar 2:
Svägerskan, makens tvillingsyster blir också 30 idag, inte helt otippat. Vill man läsa mer om henne rekommenderas länken till Filurarverkstan som återfinns till höger.

Dagens morr:
Har lånat om "Vattenmelonen" av Marian Keyes för att ha något lättsamt att försjunka i på tåget och före sängdags. En lagom slaskig, lagom rolig, lagom sorglig bok att rensa hjärnan med.
Dessvärre har någon tidigare läsare ägnat ganska mycket tid åt att med både bläck och blyerts kommentera både boken som helhet och den aktuella handling med föga upplyftande meningar såsom: "Urtrist bok, har plågat mig igenom den" eller "äckligt" eller "Fy fan" eller rätt och slätt "Fy". Kanske en petitess, men jag blev verkligen störd av det. Det var som om denna anonyma, vulgära gnällspik kom in i min "Vattenmelonen-upplevelse" och sa att den var dålig och äcklig. Det var inte alls lika trevligt som vanligt, eftersom jag varje gång jag vände blad undrade vad hon hade skrivit för trams på nästa sida. Om hon (det verkar på handstilen vara en ganska vuxen kvinna som är marodören) tyckte boken var så förfärlig, hade det varit betydligt mindre arbetsamt att sluta läsa och lämna tillbaka den. Synnerligen omoget beteende!

Sushi vid skrivbordet

Som den yrkeskvinna jag är, äter jag just nu middag vid mitt skrivbord mellan sorgehusbesöken. Inte idealiskt vare sig för familjelivet eller matsmältningen, men det är i alla fall nyttigt!

Bikten i populärkulturen

I de högkyrkliga kretsar där jag ofta rör mig och dit jag också i någon mån räknar mig, påtalas ofta vikten av bikten - det vill säga enskild syndabekännelse och förlåtelse med en präst och en konfident närvarande. Bikten åtnjuter någon sorts semi-sakramental ställning i Svenska Kyrkan, den räknas som ett sakrament men praktiseras ganska sällan. Mina högkyrkliga vänner - och jag själv också - skulle gärna se att fler människor upptäckte den biktens själavårdande och på sätt och vis terapeutiska funktion.

Lyssnar man på kommersiell radio, vilket jag gör ganska ofta, kommer man förr eller senare få höra Linda Sundblad med luftläckande, barnslig stämma sjunga O Father. Plötsligt står syndabekännelsen i fokus på topplistan! En hel sång, direkt eller indirekt med adress till Gud, utan en tillstymmelse till teodicéproblem inblandat. Detta skulle ju kunna tänkas vara mumma för de högkyrkliga biktivrarna, men....

...aldrig får man vara riktigt glad. Linda Sundblad deklarerar glatt att "det är ju lite ironiskt, jag är helt otroende själv, religion ställer bara till bråk". Tittar man närmare på texten är den en ganska pekoral och framför allt sexualiserad tillvändning av syndproblematiken, bikten och förlåtelsen, mest en ursäkt för att sångerskan ska få väsa fram sexiga (?) bekännelser. Jag menar, kom igen, hur stor synd är egentligen onani jämfört med allt annat man har för sig under en vanlig dag? Men texten "Oh father, I´ve been selfish and deceitful " hade kanske inte precis hamnat på singellistan...

Prästfruplikter

Jag innehar, som trogna läsare kanske vet, två ämbeten. Både prästämbetet och prästfru-ditot.
Livet på landet har lärt mig att båda två är källor till mycken glädje.

Igår var en dag för det senares åtaganden; maken firade sin 30-årsdag i församlingshemmet. Det var mycket lyckat, trots att sorgligt många av våra vänner var sjuka, arbetande eller annorstädes uppbokade. De som kom gladde oss i alla fall mycket, och nästan allra bäst var att syföreningen damgrant slöt upp med sång, paket och ett egenhändigt tillverkat metspö som kortet satt fast i. Markus fick många tant-kramar och jag fick många lovord för den italienska buffén, även om den generationen (20- och 30-talister) inte tycks uppskatta pastasallad...

Festen pågick i timmarna tre - drygt, och sedan skickade jag hem jubliaren tillsammans med den ena övernattande gästen, och satte den andra i arbete med att diska och städa tillsammans med mig. Vår vanliga hushållsliga jämlikhet fick vila eftersom det var födelsedag.

Nu har jag firat en charmerande stökig familjemässa och väntar på att det ska bli dags för dop. Sedan tänkte jag krascha i soffan med en bok, lite rester från gårdagen och förhoppningsvis en kissekatt på magen också. Fast inte förrän jag ätit upp...

Igår undersökte jag möjligheterna till minisemester i jultid i Estland tillsammans med bästisarna Pär och Lisa. De visade sig vara goda och prisvärda, så jag hoppas allt går i lås så att vi kan komma iväg. Ser oss redan framför mig där vi sitter och mular julmat medan m/s Victoria stävar ut i decemberkvällen....

Senare var jag i Gnesta på Step-Up med grannen och vännen Sussi. Det var roligt, men jag blev så svettig att håret var alldeles dyngsurt. Är det någon som vet varför man blir trött på så olika vis av olika sorters gympa? När jag går på ett vanligt medel-gympa-pass blir jag trött så jag vill sluta, får lite mjölksyra och blir andfådd. På Step blir jag mest svettig och andfådd, men inte så där trött i kroppen. Mysko. Roligt var det i alla fall men tjejen som leder det kunde ju gärna få bränna en hel CD till passet så hon slipper byta skiva var femte minut. Uppmanade jag till lagbrott nu förresten? Inte meningen...

Idag har jag haft kyrklektion med 27 av mina inalles 27 konfirmander. De var duktiga. Men de är så många och så lika, speciellt tjejerna. Cheap Monday-jeans, långa tröjor, ballerinaskor, plattångade luggar, stora örhängen, basketskor. Jag vet inte hur jag nånsin kommer kunna se skillnad mellan dem. Men de är väldigt lugna och verkar rätt snälla med varandra, det är ju skönt.

När kyrkångesten slår till...

...och med kyrkångest menar jag inte ångest över kyrkan som Guds folk eller Kristi Kropp, utan över Svenska Kyrkan som organisation och arbetsplats.

Nåväl, slagit till har den. Och jag är inte så där alldeles nöjd med att jag har givit efter för den - för vad hade jag väntat mig, som präst i ett av världens mest sekulariserade länders mest sekulariserade områden (Södertörn) och därtill i en bitvis sekulariserad kyrka. Jag har ju vetat om det hela tiden. Problemet är bara, tror jag, att jag blandar ihop begreppen och tror att kontorskyrkan är detsamma som församlingskyrkan, att organisationskyrkan är detsamma som gudsfolket. För detta får jag skylla mig själv.

Åtgärdspaket:

1. Minnas att jag först och främst tjänar Evangeliet och människorna - inte kyrkan som organisation och inte heller mitt eget klerikala ego.

2. Minnas att det är Gud som hjälper mig mer än jag som hjälper Honom.

3. Göra roliga saker

4. Läsa mer böcker

5. Äta mer godis


Förresten, läs Johanna Nilssons öppna brev till Fredrik Reinfeldt idag. Bästa jag läst på länge i den vägen. www.svd.se

Om bland annat vikten av att P D James håller sig vid liv länge än

Jag är inne i ett nytt litterärt skov. I otålig väntan på att Stephen Booths nyaste ska nå Södertälje Stadsbibliotek alternativt pocketformat, råkade jag snubbla över något ännu bättre på mitt sista biblioteksbesök - nämligen The Lighthouse, P D James senaste kriminalroman med kommisarie Adam Dalgliesh, prästson, poet, polis i huvudrollen. Denna har jag avnjutit under helgen. Fördelen med att läsa på engelska är att det tar längre tid och eftersom jag är tvungen att läsa noggrannare för att förstå vad som händer, missar jag inga detaljer och ingenting av det vackra språket. Läs den omgående, alla deckarfantaster och andra med för den delen. P D James må vara en deckardrottning, men hon är ändå ingen typisk deckarförfattare. Jämför henne med t.ex. Elizabeth George eller Patricia Cornwall - båda är utomordentliga på det de gör, men inte kan man väl säga att de tävlar i samma klass som tant Phyllis Dorothy? Jag tycker i alla fall inte det. Deras hjältar och hjältinnor känns inte lika på riktigt och heller inte så genomsympatiskt vanligt ovanliga som Dalgliesh, Miskin, Tarrant och övriga.

Efter att ha njutit så av The Lighthouse lånade jag igår dels Yttersta domen (som utspelar sig på ett ensligt beläget, anglokatolskt prästseminarium i East Anglia) och Dags att bruka allvar (som är P D James kombinerade dagbok och självbiografi). Just nu läser jag således om Yttersta Domen, som jag läste första gången på Carolina i Uppsala, som tröstbok medan jag slet som ett djur med en hemtenta i kristologi tror jag det var. Jag minns i alla fall att jag inte fick ta med den hem, och alltså fick låna mig ett exemplar till på stadsbiblioteket att ha om kvällarna. Dagversionen av boken var på svenska och kvällsversionen på engelska, vilket gav ett lite fövirrat intryck av handling, märker jag nu. Bra är den i alla fall, och jag tror att den ger en relativt rättvis bild av den värld den skildrar. När man läser Dags att bruka allvar inser man att P D James är en kyrksam dam, som firar högmässa (nästan, hon försover sig ibland) varje vecka och är insatt i och lojal mot Church of Englands organisation, tradition och liv. Vad mera är - hennes prästporträtt tycks i alla fall för mig vara mer nyanserade och verklighetstrogna än motsvarande i svensk litteratur och television.

En sak ororar mig dock. P D James är född 1920. Hon är 86 år gammal. Böckerna blir bara bättre och bättre men ändå är det otvivelaktigt så att slutet närmar sig. Kanske är The Lighthouse mitt sista möte Dalgliesh, Miskin, Tarrant och Benton? Det vet jag inte om jag klarar. Hoppas med andra ord att mrs White (så heter hon civilt) lever tio år till. Minst.

Nu ska jag se om jag kanske kan köpa Death in Holy Orders på DVD.

Ny bil!!!

Äntligen! Jag har hämtat vår nya fina blåa bil! Den är stor och snäll och trygg och tystlåten och jag ska snart premiärköra (tre minuter mellan försäljare och Ragnhildsgården gills inte) till Tveta Kyrka och öva med ett vigselfölje. Mer detaljerat är det en dynamicblå Skoda Octavia Classic från 2003, som har gått drygt 3000 mil och som tidigare ägts av en äldre man från Gnesta som tyckte den blev för stor och köpte en Fabia istället.

Sedan ska jag vidare mot Stockholm för att besöka svåger Peders vernissage, något jag uppmanar alla mina läsare att också göra! Adress och tid för utställningen finns på hans hemsida, som ni finner bland mina länkar.

Helgen är fullmatad - först vigslar x 3 på lördag och sedan högmässa och konfirmandupptakt på söndag. Känns lite segt just nu, men när man väl kommer igång blir det alltid kul. Det är ju Änglarnas Helg! Jag måste komma ihåg att tvätta min svarta kjol bara.

Änglar är bra, änglar är bra att ha...

Rubriken syftar på en Börge Ring - låt jag tyckte mycket om när jag tonåring och som jag fortfarande gillar. Speciellt sista strofen: "....och dom FLYGER ortroligt braaaa!"

Hur som helst, jag sitter och förbereder söndagens predikan genom att läsa texterna i evangelieboken, andras predikningar samt sökresultat från Internet. På det sista stället finns en massa bra saker att hämta, t.ex. en helt lysande sammanställning av alla bibelställen som inbegriper änglar. Gå gärna dit: http://www.nic.fi/jlindell/angelos.html och fascineras över vilka enormt häftiga varelser änglarna faktiskt är.

Skrämmande är också hur mycket ängla-slisk det finns, där änglarna reduceras till pastelligt gulliggull, kvinnoförnedrande porrigheter eller till New-Age-flum.

Därför tar jag denna min egna plats universum för att slå fast följande:

Änglar enligt kristendomen och Bibeln är...

...sändebud

...Guds lovsångskör

...stora och starka

...skapade

...INTE döda människor

...INTE lönnfeta barn med lockigt hår

...INTE Jesus

...

Psalmtoppen

Jag kände för ännu mera listor, så här kommer min 5-i-topp för psalmer ur Psalmboken 1986 med tillägg. Ni kan väl bidra med era egna psalmtoppar, kära läsare, så kan jag sammanställa dem vid tillfälle?

1. 282 Bar du min börda, led du min nöd

2. 728 Nu O, Gud har stunden kommit

3. 746 En dag ska Herrens skapardrömmar möta

4. 379 Du som var den minstes vän

5. 482 Salig du, och högt benådad (med Hans Garmos melodi)

Biblioteken i mitt hjärta

Jag samlar på bibliotek. Hela idén är så underbar - ett hus fullt med böcker som du får ta hem gratis! Sedan är det nästan alltid snäll personal med snygga Gudrun-kläder och trygga leenden där och hjälper en, det sitter ofta trevliga människor i tidningsrummen och det finns massor med sköna stolar och stora bord att sitta vid. Bibliotekarie är verkligen min stora B-plan om jag skulle bli avkragad, utbränd eller bara arbetslös.

Här är favvo-listan utan inbördes ordning. Alla är bra på sitt sätt:

Vivallaskolans bibliotek (Högstadietidens tillflyktsord. Var där varje dag. Mottog mitt första frieri i soffan längst in. Jag sa nej.)
Örebro Stadsbibliotek (barndomens eldorado, fast egentligen är det inte så bra)
Eksjö Stadsbibliotek (en ombyggd kasern jag ofta besöker när jag är hos mor och far en längre period)
Culturum Nyköping (en hemsk sommar när jag inte alls ville vara i Nyköping var detta min oas)
Oxelösunds Bibliotek (en pärla jag fann praktiksommar, mycket bätte än storebror i Nyköping)
Uppsala Stadsbibliotek (här bunkrade jag tröst- och belöningsläsning under tentaperioder)
Carolina Rediviva (arbetsplats och andra hem som på slutet av vår relation även hade skönlitteratur. Farligt)
Södertälje Stadsbibliotek (ett av mina nuvarande hak efter jobbet eller på lunchen. Ombyggt, rikligt och väldigt ljust)
Gnesta Bibliotek (varje måndagseftermiddag är jag där, deras deckaravdelning är jättebra)

I Gnesta lånade jag min senaste stora läsupplevelse I en klass för sig av Curtis Sittenfield. Om en självmedveten, ganska tråkig tonårstjej från Indiana som övertalar sin mamma och pappa att få gå på en anrik internat-high-school i New England, och sedan inte alls trivs där. Hjältinnan är tråkig och feg, intrigen är ganska banal - det händer egentligen ingenting - men allt är så klockrent skildrat att man bara ryser av välbehag och obehag omväxlande. Rekommenderas verkligen, och det är värd varenda utmärkelse den har fått!

Den andra favoriten just nu är Stephen Booth, brittisk deckarförfattare som skrivit Svarta Hunden, Jungfrudansen, Iskallt spår och Blindspel. De utspelar sig i Derbyshire i norra England och huvudpersonerna är två på varsitt sätt av livet skadade kriminalare som inte kan bestämma sig för om de vill vara bästisar eller aldrig se varandra igen. Diane Fry är kriminalinspektör från stora staden, har haft en genomvidrig barndom och toppat detta med en gruppvåldtäkt i tjänsten. Hennes kommisarie Ben Cooper är från bygden, har haft en lycklig barndom men sörjer sin Pappa Polisen som avled i tjänsten. Morden de utreder är brutala men inte snaskiga, intrigen är komplicerad men inte långsökt, bipersonerna är intressanta och miljöerna väl genomarbetade. Håller just på med Blindspel, men av de övriga tre tyckte jag bäst om Iskallt Spår. Men gillar ju snö...

Krage

Bilder som säger:

1) Dagens röcklin är inte anpassade efter Margit Sahlin-klänningens krage

2) Sophie och Martin är gifta!!! Hurra!

Rättfärdig och Skyldig?

Till min förra post (se nedan) fick jag en mycket klok kommentar av min vän och kollega Kent. Läs den gärna innan ni fortsätter.
Kent satte min uppmärksamhet på två saker som jag funderat massor på sedan dess:

För det första. När jag skrev posten, hade jag främst läst om händelsen i tidningen, på nätet och på papper. Och utifrån detta, utgick jag både i tanke och skrift från att flickan med jaktkniven gjort sig skyldig till mord eller dråp, eller i alla fall till vållande till annans död. Inte för att jag visste - utan därför att det var budskapet, explicit eller implicit i artiklarna jag läst. Vilket tyder både på en viss vinklingy av tidningarnas texer, men också på en bristande fantasi och skepsis hos mig. Jag var inte där. Ändå utgick jag från att hon var skyldig, därför att någon annan, som inte heller var där, hade skrivit det. Och detta utan att jag ens tänkte på det.

För det andra. En handling som tar några sekunder kan påverka resten av ditt liv. Det gäller massor av saker - trycker du på enter kan du förlora allt du äger i nätpoker. Ögonblicket som gör dig till förälder tar inte lång stund. Och inte heller en händelse som den på Prosagatan tar speciellt många sekunder. Händelser kan påverka och förändra våra liv men de kan inte byta ut vårt jag, vår identitet. Oavsett vad vi gör, vad vi tror om oss själva och vad andra tror om oss, är vi Guds skapelser, Jesus har dött för oss och vi är unika individer. Ville bara klargöra det!

Gå i barndom

Prosagatan. Bilder är lånad från www.nerikesallehanda.se

En tragisk händelse har fått mig att gå i barndom. Knivmordet i Örebro, där en 17-årig flicka knivskar en ett år yngre pojke till döds, ägde rum på en gata där jag upplevde några av min tonårstids mer magiska ögonblick. Vilket förvisso inte förändrar fakta - pojken är död, flickan som ville hämnas sin misshandeln av sin lillebror har blivit en mörderska, tragiken är ett faktum. Ändå är det märkligt hur ens egna minnen och känslomässiga bindningar kan göra en händelse som man egentligen inte vet något om så mycket mer påtaglig och skrämmande.

Vivallaskolan, strax nedanför Vivalla Centrum, ett bostadsområdet mest bestående av radhuslägenheter i nordvästra Örebro. Min högstadietid i ett nötskal. En skola och ett område som ansågs tämligen nergånget och "tufft" men som för mig var en befrielse. Från en låg- och mellanstadietid i Lundbyskolan, där klassens hierarki var stenhård, där alla skulle vara lika, där minsta avvikelse straffades subtil men stenhårt och där ett obestämbart präktighetsideal fick mig (som faktiskt så här i efterhand framstår som patologiskt präktig) att känna mig så totalt fel. På Vivallaskolan hade man gett upp alla idéer om likformighet. Likaså alla idéer om vad som var passande. Där pratade man alla möjliga språk, luktade ur munnen av all möjlig mat, levde i diverse olika familjekonstellationer och alla var ungefär lika taskiga mot alla. Vilket i sin tur hade resulterat i att skolan hade ett genomtänkt och effektivt system mot all form av mobbing (mobbingteamet ingrep en gång i sjuan innan jag ens hade fattat att jag trakasserades, mycket förvirrande...). Samtidigt fanns där givetvis problem. Droger, fylleri, trasiga familjer, ekonomisk misär och klasskompisar som fick utvisningsbesked. Självklart var det ingen idyll och självklart romantiserade jag det från min helvita medelklassvinkel. Men inte desto mindre var Vivalla en befrielse. För det var på riktigt, det var en ärlig och uppriktig miljö trots allt. Jag räknades visserligen som konstig, men det fanns så många varianter på konstig att jag försvann i mängden till att börja med och sedan togs i försvar av dem som stod överst i populäritetsrangordningen, för att jag var konstig just på mitt sätt.

Allt detta kommer tillbaka när jag läser om knivmordet och ser bilderna på parkeringsplatsen på Prosagatan. Prosagatan där min första riktiga pojkvän bodde med sin mamma, sina syskon och sin styvpappa (bara detta fann jag vid denna tid - jag gick i nian - oerhört exotiskt). Jag minns hur stort problem det var att han kom från Vivalla och hörde till dem som gick till Gården, spelade biljard och hängde på fotbollsmatcher, medan jag kom från Lundby, gick i kyrkan och hade rykte om mig att vara hopplöst pluggig och allmänt konstig. Det var ett så stort problem att vi beslöt att hålla det hemligt - på mitt initiativ, inte hans. Och jag minns smärtan och skammen i de hånfulla kommentarerna han fick och i den ohöljda förvåningen som jag fick, när det hela givetvis blev känt på några dagar. Kommentarer som faktiskt nästan uteslutande kom från andra Lundbybarn, rester av den gamla klassen hackordning vilken jag ovetande hade brutit mot big time. Jag tycker fortfarande det var rätt åt dem. Skadeglädje är en synd som sitter i länge...

Men hur som helst, han var snäll, jag fick kyssas för första gången (rätt äckligt i början, tänder som krockade och saliv som var liksom kall, blä) och vi talade om Gud, våra döda morföräldrar, om skolan, om kärlek, om framtiden, om favorit-TV-program.

Och precis där, precis där jag var så förvirrad och lycklig och allmänt 15-årig, där har någon som var lite äldre dött av en jaktkniv och någon annan påbörjat ett liv med en identitet som mördare. Och de känslor jag får in för det hela rör bara min i jämförelse så triviala uppväxt. Människan är en konstig kropp.

Men gå gärna in på min gamla skolas hemsida, och läs om hur de jobbar. Verkar bra tycker jag.
www.orebro.se/skolor/vivallaskolan