söndag, september 03, 2006

Gå i barndom

Prosagatan. Bilder är lånad från www.nerikesallehanda.se


En tragisk händelse har fått mig att gå i barndom. Knivmordet i Örebro, där en 17-årig flicka knivskar en ett år yngre pojke till döds, ägde rum på en gata där jag upplevde några av min tonårstids mer magiska ögonblick. Vilket förvisso inte förändrar fakta - pojken är död, flickan som ville hämnas sin misshandeln av sin lillebror har blivit en mörderska, tragiken är ett faktum. Ändå är det märkligt hur ens egna minnen och känslomässiga bindningar kan göra en händelse som man egentligen inte vet något om så mycket mer påtaglig och skrämmande.

Vivallaskolan, strax nedanför Vivalla Centrum, ett bostadsområdet mest bestående av radhuslägenheter i nordvästra Örebro. Min högstadietid i ett nötskal. En skola och ett område som ansågs tämligen nergånget och "tufft" men som för mig var en befrielse. Från en låg- och mellanstadietid i Lundbyskolan, där klassens hierarki var stenhård, där alla skulle vara lika, där minsta avvikelse straffades subtil men stenhårt och där ett obestämbart präktighetsideal fick mig (som faktiskt så här i efterhand framstår som patologiskt präktig) att känna mig så totalt fel. På Vivallaskolan hade man gett upp alla idéer om likformighet. Likaså alla idéer om vad som var passande. Där pratade man alla möjliga språk, luktade ur munnen av all möjlig mat, levde i diverse olika familjekonstellationer och alla var ungefär lika taskiga mot alla. Vilket i sin tur hade resulterat i att skolan hade ett genomtänkt och effektivt system mot all form av mobbing (mobbingteamet ingrep en gång i sjuan innan jag ens hade fattat att jag trakasserades, mycket förvirrande...). Samtidigt fanns där givetvis problem. Droger, fylleri, trasiga familjer, ekonomisk misär och klasskompisar som fick utvisningsbesked. Självklart var det ingen idyll och självklart romantiserade jag det från min helvita medelklassvinkel. Men inte desto mindre var Vivalla en befrielse. För det var på riktigt, det var en ärlig och uppriktig miljö trots allt. Jag räknades visserligen som konstig, men det fanns så många varianter på konstig att jag försvann i mängden till att börja med och sedan togs i försvar av dem som stod överst i populäritetsrangordningen, för att jag var konstig just på mitt sätt.

Allt detta kommer tillbaka när jag läser om knivmordet och ser bilderna på parkeringsplatsen på Prosagatan. Prosagatan där min första riktiga pojkvän bodde med sin mamma, sina syskon och sin styvpappa (bara detta fann jag vid denna tid - jag gick i nian - oerhört exotiskt). Jag minns hur stort problem det var att han kom från Vivalla och hörde till dem som gick till Gården, spelade biljard och hängde på fotbollsmatcher, medan jag kom från Lundby, gick i kyrkan och hade rykte om mig att vara hopplöst pluggig och allmänt konstig. Det var ett så stort problem att vi beslöt att hålla det hemligt - på mitt initiativ, inte hans. Och jag minns smärtan och skammen i de hånfulla kommentarerna han fick och i den ohöljda förvåningen som jag fick, när det hela givetvis blev känt på några dagar. Kommentarer som faktiskt nästan uteslutande kom från andra Lundbybarn, rester av den gamla klassen hackordning vilken jag ovetande hade brutit mot big time. Jag tycker fortfarande det var rätt åt dem. Skadeglädje är en synd som sitter i länge...

Men hur som helst, han var snäll, jag fick kyssas för första gången (rätt äckligt i början, tänder som krockade och saliv som var liksom kall, blä) och vi talade om Gud, våra döda morföräldrar, om skolan, om kärlek, om framtiden, om favorit-TV-program.

Och precis där, precis där jag var så förvirrad och lycklig och allmänt 15-årig, där har någon som var lite äldre dött av en jaktkniv och någon annan påbörjat ett liv med en identitet som mördare. Och de känslor jag får in för det hela rör bara min i jämförelse så triviala uppväxt. Människan är en konstig kropp.

Men gå gärna in på min gamla skolas hemsida, och läs om hur de jobbar. Verkar bra tycker jag.
www.orebro.se/skolor/vivallaskolan

5 kommentarer:

Anonym sa...

Check this out, daily trivia questions and contests, come join in on the fun!

Falstaff sa...

Jag tror du ska ställa in kommentatorsfunktionen så den filtrerar skräp som ovanstående..

Din gudsvåger

Kent sa...

Hmmm. Visst är det mycket tragiskt, men för det första är tjejen inte dömd för något. För det andra har hon levt ganska många år utan att ha tagit livet av någon. Om det nu skulle vara på det viset att hon gjort det kan man ändå inte tala om att hon skulle ha en identitet som mördare. Proportionen någon timme (eller kanske bara några minuter) med en kniv i handen kontra 17 år. Identitet är så mycket mer.
För övrigt, kära syster, många kloka reflektioner!
... hälsar kollegan på Kumla.
Kram

Miriam sa...

Klokt påpekande! Hon är inte dömd, och OM hon gjorde det verkar det inte ha varit uppsåtligt, inte avsiktligt ens. Hennes identitet består självklart av en massa andra saker också, som är mycket viktigare.

Men ändå - OM det var hon som gjorde det - han dog, hon höll i kniven. I mångas ögon, pojkens kompisars, människors som inte känner henne, kanske också i sina egna är hon en mördare. Inte bara det, inte för alla, inte först och främst, men hon måste ju leva med det. Det kommer finnas som en del av hennes identitet hela hennes liv, det som hände kommer påverka henne för alltid. Det var så jag tänkte, snarare än att hon i ett slag blivit ett kött med det som hände där och då.

Anonym sa...

snäla det svider i hjärtat när jag hör eller läser om det som har händ, för er är det historia som drabbade folk ni inte känner men vet inte hur ont det gör för en som har känd killen som ni snackar om, jag kan aldrig fatta att bella skulle död samtar och ali som jag kände är inte det gamla glad ali, han mår dåligt och jag vet att bella vill inte döda någon med det blev så av satans akt, så för er är det som gamal nyhet för mig är det ett sår i mitt hjärta längtan efter att se samtar igen så han kan ta mig hem sent på ikvällen,,, samtar för er var han en "17 åring pojken" för mig var han en bror, hans liv tog slut tack var våld, snälla hur ska vi kämpa mot våldet som dödar var ungdomar, jag bor i vivalla, försöker ändra området, jag vet att många är i mot våld men ingen gör något, nu är det dags här i örebro, stopa våldet som dödar våra ungdomar varje dag dör en ung kille eller tjej av våld.....stopa det stopa det för fan