Predikan

Inför i söndags (Alla Själars Dag) fick jag i mitt predikoskrivande användning för tankegångar som jag haft många gånger i samband med begravningar och sörjande människor. Döden, Livet, Hoppet och Himlen är teologiska frågor som fascinerat mig sedan jag var liten och därför är denna tid på kyrkoåret en favorittid. Här är predikan i alla fall. Jag höll den som sagt 5 november i Sankta Ragnhilds kyrka.

På fyra ställen i Bibeln står det uttryckligen att läsa om Livets Träd. Två stycken alldeles i början, i Första Mosebok och två stycken alldeles på slutet, i Uppenbarelseboken. Livets träd växte och växer i Guds rike, i paradiset. Mosebokens 3 kapitel berättar hur Guds tanke var att människan skulle äta av livets träd, det som ger evigt liv. Men de åt istället av kunskapens träd, i en strävan att sätta sig själv i Guds ställe som ondskan i ormens gestalt förde in i deras liv och som allt sedan dess har präglat all mänsklig existens. Människorna drevs ut ur paradiset, ut i en värld där döden var och är en realitet för alla, oavsett vilka vi är.

I Uppenbarelseboken, den bok som vill berätta för oss vad som ska ske efter tidens slut, och som Maggie läste ur nyss, dyker Livets Träd upp igen. I Johannes uppenbarelse av livet efter Jesu återkomst står det mitt bland människorna som har fri tillgång till dess frukt och dess läkedom. Friskt vatten porlar runt om det och ljuset från Herrens ansikte gör all övrig belysning överflödig.

Från allra första början, från det tillfälle då hela skapelsen ännu bara var en tanke hos Gud, till den dag då Gud blir allt i alla, har det varit och kommer alltid att vara Hans mål och mening att skapelsen ska ha liv, och liv i överflöd. Guds vilja är livet, det kan vi vara alldeles, alldeles säkra på. Livsträdet fanns från början och det blommar i evigheten. Men här hos oss, här på jorden, här i världen – här finns istället döden mitt ibland oss hela tiden. Här är döden något vi inte kommer undan, vare sig kroppsligt eller själsligt, eftersom synd, ondska och smärta hör tätt samman med döden. Livets träd kan, särskilt när vi befinner oss i dödens närhet, tyckas oändligt långt borta, eller till och med ruttet, nedhugget eller dött. Rädslan för att dö finns, stark eller svag, inom varje människa. Sorgen och saknaden vi känner när någon vi älskar dör är likaså en oundviklig del av livet. Och paradoxalt nog är det ett tecken på att Livets Träd fortfarande växer i paradiset. Vår ovilja och rädsla för döden, hör samman med att vi från början inte vara skapade till att dö. Det hör samman med att vi med vårt förnuft och vår känsla i viss utsträckning kan skilja mellan gott och ont – vi känner igen dödens ondska när vi ser den. Och Guds tanke med oss var att vi skulle leva. Ondskan förvände Guds vilja, vred till den så att den stundtals är oigenkännlig – men förstörde den inte helt. Vår mänskliga strävan efter liv, vår vrede och vårt motstånd inför döden är inte bara plågsam påminnelse om att vi lever i en värld som inte är som den borde, utan också en god påminnelse om att vi är skapade till att leva med Gud.

Hur ska det då gå till, i en värld där Livets Träd inte växer? Hur ska vi få del av det liv vi är skapta till och ämnade för? Hur möter Gud den längtan och den strävan efter liv som Han själv lagt ned i oss?

Genom att själv bli en av oss. Genom att, trots att Han har makt att döda och sedan kasta ned vem det vara månde i helvetet, gör just detta – med sig själv, med sin egen son. Genom att Gud kommer till oss i Jesus Kristus, genom att Han underkastar sig våra villkor trots att Han har makt att upphäva dem, genom att vara precis där vi är samtidigt som Han är helt och hållet sig själv – SÅ möter Gud oss. SÅ kommer Livets Träd in i den värld där vi lever. Det är bara det att det inte ser ut som ett friskt, grönskande träd, med blad och frukter och grenar. Det ser ut som ett kors. Ett kors vars tvärbjälke på en gång sträcker sig tillbaka till skapelsens paradis och flätar sig samman med grenarna på Livets träd, och framåt, till evighetens paradis där det gör samma sak. Det är Guds väg till oss – och får bli vår väg till Gud. Till Gud, som genom profeten Hesekiel lovar oss att öppna våra gravar och hämta upp oss ur dem, till Gud, vars ansikte ska stråla ljus och värme över folket och till Gud, som har makt att döda och kasta i helvetet, men som för att rädda var och en av oss kastat ned sig själv i dess avgrund. Gud som också tagit sig därifrån, och med sig själv alla dem som han gav sitt liv för.

Korsets trä är Livets trä och Korsets väg är Livets väg, den väg som Gud har öppnat för alla som vill vandra den tillsammans med Jesus, i honom och av honom. Jesus säger det ju själv – jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Vägen går genom lidande och död, det kan vi inte komma ifrån i nuläget. Men det är en väg där vi aldrig är ensamma. Jesus vandrar bredvid oss, osynlig men närvarande, inte främmande för något av det som ett mänskligt liv kan innebära. Hans närvaro blir tydlig när vi möter honom i bönen, i lovsången och i bibelordet. Hans närvaro blir uppenbar när vi tillsammans med våra medvandrare får ta emot hans kropp och blod i nattvardens bröd och vin, till kraft och mod att fortsätta vandringen. Korsets väg i Jesus Kristus kan ta olika riktningar här på jorden, men den är en enda, och den leder till en enda plats – dit, där Livets träd ger frukt och blad, till näring och läkedom, nu och för evig tid.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande
Såsom det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet. Amen