Sommaren 1994 var jag nykonfirmerad och var väldigt inställd på att vara vuxen. Det tog sig dock inga dramatiska uttryck utan var ett framför allt andligt och litterärt projekt. Nu skulle jag läsa böcker som var seriösa, helt enkelt.
Så, min ritual vid sänggåendet innehöll läsning ur dels Vägmärken (som jag inte förstod ett smack av), dels en antologi med Dietrich Bonhoeffer (som jag alltid somnade halvvägs igenom) men, innan jag kom så långt, ett kapitel ur Susan Faludis Backlash.
De två mer andliga böckerna var konfirmationspresenter, Backlash vet jag inte var jag hade fått tag i men pappas skrivbord är en trolig gissning. Hur det kom sig att jag valde just den som min mer sekulära fortbildning, det minns jag inte, och jag minns faktiskt inte särskilt mycket av boken som helhet, mer än ett kapitel där Faludi återberättar ett avsnitt ur TV-serien "Livet runt 30" där en hemmafru som återgått till karriären blir så olycklig av att vara skild från sina barn och sitt hushåll att hon blir hemmafru igen.
Ibland, när jag bloggat om min ständiga käpphäst "det-är-inte-farligt-att-vara-en-duktig-flicka", så har jag tänkt på den där boken, och det där kapitlet. Och i sin krönika i dagens SvD gör Anna Laestadius Larsson samma koppling mellan dagens mediala larm om hur farligt det är att vara en högpresterande kvinna och det som kom att kallas backlash på 80-talet. Är dagens stresslarm är vår tids motsvarighet till det Faludi kallade Backlash, frågar hon sig. Jag tror att svaret är ja. Och inte precis tvärtom.
fredag, september 30, 2011
onsdag, september 28, 2011
Enhet i en sargad kropp
Fjortonde söndagen efter trefaldighet är en av mina favoritsöndagar. Den och Sexagesima. Flera av evangeliebokens texter är riktiga guldkorn, såsom Jesu översteprästerliga förbön och "har Kristus blivit delad"-passagen från 1 Kor 1:10.
Samtidigt känns det alltid på en gång ironiskt och sorgligt att tala om enhet när både kristenheten i allmänhet, och Svenska Kyrkan i synnerhet, är så splittrad. När olikheter och konflikter hela tiden tillåts - eller till och med uppmanas - att bli större än Jesus, som för övrigt ber för att vi ska vara ett. När vi väljer att lämna, eller köra ut, istället för att se smärtan i vitögat och försöka förstå, kompromissa eller åtminstone respektera, en gång till. När vi gör anspråk på att veta vad som är rätt, gott och sant - men inte låter vår nästa göra samma anspråk. Då är det inte så lätt att tala om enheten i Kristus direkt.
Samtidigt, slog det mig i morse när jag tittade ned på krucifixet som ligger på altaret i Mariakoret, så är vi lemmar i en kropp som inte bara är gudomlig och helig - utan också sargad och sönderslagen. Det är i den korstfäste likaväl som i den uppståndne vi är ett. Vi kan vara ett i Kristus också när vi är osams med varandra - för det var därför han lät sig plågas. Vi kan vara ett i Kristus och samtidigt lida av våra olikheter - för kärleken som uttrycktes på korset är större än den kärlekslöshet som gör vår splittring möjlig. I korset har vi en möjlighet att mötas - i vår egen smärta, men framför allt i Guds smärta över att vi gör varandra så illa. I korset finns enheten - men inte förrän vi lyfter blicken från vår egen ståndpunkt och vågar se att det blöder, och att det, i dubbel bemärkelse, är för vår skull.
Samtidigt känns det alltid på en gång ironiskt och sorgligt att tala om enhet när både kristenheten i allmänhet, och Svenska Kyrkan i synnerhet, är så splittrad. När olikheter och konflikter hela tiden tillåts - eller till och med uppmanas - att bli större än Jesus, som för övrigt ber för att vi ska vara ett. När vi väljer att lämna, eller köra ut, istället för att se smärtan i vitögat och försöka förstå, kompromissa eller åtminstone respektera, en gång till. När vi gör anspråk på att veta vad som är rätt, gott och sant - men inte låter vår nästa göra samma anspråk. Då är det inte så lätt att tala om enheten i Kristus direkt.
Samtidigt, slog det mig i morse när jag tittade ned på krucifixet som ligger på altaret i Mariakoret, så är vi lemmar i en kropp som inte bara är gudomlig och helig - utan också sargad och sönderslagen. Det är i den korstfäste likaväl som i den uppståndne vi är ett. Vi kan vara ett i Kristus också när vi är osams med varandra - för det var därför han lät sig plågas. Vi kan vara ett i Kristus och samtidigt lida av våra olikheter - för kärleken som uttrycktes på korset är större än den kärlekslöshet som gör vår splittring möjlig. I korset har vi en möjlighet att mötas - i vår egen smärta, men framför allt i Guds smärta över att vi gör varandra så illa. I korset finns enheten - men inte förrän vi lyfter blicken från vår egen ståndpunkt och vågar se att det blöder, och att det, i dubbel bemärkelse, är för vår skull.
tisdag, september 27, 2011
Förspillda tillfällen
Frågan om enskilda prästers möjlighet att avsäga sig vigselrätten är en viktig fråga. Ingen frälsningsfråga direkt, men ändå viktig. Den handlar om teologisk mångfald inom Svenska Kyrkan, den handlar om kollegialitet och den handlar dessutom om Svenska Kyrkans förhållande till staten. Dessutom är den pastoralt viktig, eftersom den berör människors liv på djupet.
Därför blir jag så beklämd när jag ser hur frågan hanteras i Aktuellt. Först en intervju med två nygifta som berättar om sin vigsel, men vars (helt naturliga) begreppsförvirring kring stift och församling inte förklaras eller klipps bort, och därmed får det att framstå som om det finns stift i Svenska Kyrkan där bara en enda präst (av flera hundra) som kan tänka sig att viga samkönade. Och sedan en debatt där debattörerna ägnar sig åt lika delar personangrepp och undvikande, utan minsta tillstymmelse till att ens vilja förstå varandra, utan att själva sakfrågan någonsin kommer fram ordentligt, detta medan programledaren ler med roat överseende.
Det hade gått att göra inslaget så annorlunda. Aktuelltredaktionen hade kunnat rapportera om vad som står i motionerna till kyrkomötet, för det första. De kunde beskrivit hur såväl äktenskapsbalken som vigselrätten ändrades under 2010, för det andra. Och för det tredje hade de kunnat berätta hur det faktiskt funkar just nu i Svenska Kyrkan - nämligen att alla som har en giltig hindersprövning har rätt att bli vigda enligt Svenska Kyrkans ordning, det är församlingen skyldig att se till, samtidigt som ingen präst har absolut vigselplikt.
Helle Klein hade kunnat låta bli att börja med att i hånfull ton be Håkan Sunnliden och "hans polare" att konvertera, hon kunde låtit bli att förtiga att möjligheten att avstå sin vigselrätt bara funnits ett år och hon kunde ha använt sin verbala såväl som intellektuella kapacitet till att tala FÖR sakfrågan, istället för att bara tala MOT Sunnliden med polare.
Håkan Sunnliden kunde, trots att han hamnade i underläge av Kleins aggressiva inledning och dessutom inte visste i förväg vad det inledande reportaget skulle handla om, i sin tur ha varit tydligare med att det faktiskt är den nya äktenskapslagen som fått honom att ta steget att avsäga sig sin vigselrätt och han kunde ha svarat tydligare på Kleins definition av vad det innebär att vara en luthersk kyrka.
Visst, jag vet hur svårt det är att behålla fokus i intervjuer och debatter. Hur lätt det är att gå i försvar och glömma alla sansade argumentskedjor man tänkt ut i förväg. Jag vet. Men jag blev ändå så ledsen. För det som syntes i Aktuellt igår, det för ingen människa närmare Kristus och inga människor närmare varandra. Det gör bara ont värre. För alla.
Därför blir jag så beklämd när jag ser hur frågan hanteras i Aktuellt. Först en intervju med två nygifta som berättar om sin vigsel, men vars (helt naturliga) begreppsförvirring kring stift och församling inte förklaras eller klipps bort, och därmed får det att framstå som om det finns stift i Svenska Kyrkan där bara en enda präst (av flera hundra) som kan tänka sig att viga samkönade. Och sedan en debatt där debattörerna ägnar sig åt lika delar personangrepp och undvikande, utan minsta tillstymmelse till att ens vilja förstå varandra, utan att själva sakfrågan någonsin kommer fram ordentligt, detta medan programledaren ler med roat överseende.
Det hade gått att göra inslaget så annorlunda. Aktuelltredaktionen hade kunnat rapportera om vad som står i motionerna till kyrkomötet, för det första. De kunde beskrivit hur såväl äktenskapsbalken som vigselrätten ändrades under 2010, för det andra. Och för det tredje hade de kunnat berätta hur det faktiskt funkar just nu i Svenska Kyrkan - nämligen att alla som har en giltig hindersprövning har rätt att bli vigda enligt Svenska Kyrkans ordning, det är församlingen skyldig att se till, samtidigt som ingen präst har absolut vigselplikt.
Helle Klein hade kunnat låta bli att börja med att i hånfull ton be Håkan Sunnliden och "hans polare" att konvertera, hon kunde låtit bli att förtiga att möjligheten att avstå sin vigselrätt bara funnits ett år och hon kunde ha använt sin verbala såväl som intellektuella kapacitet till att tala FÖR sakfrågan, istället för att bara tala MOT Sunnliden med polare.
Håkan Sunnliden kunde, trots att han hamnade i underläge av Kleins aggressiva inledning och dessutom inte visste i förväg vad det inledande reportaget skulle handla om, i sin tur ha varit tydligare med att det faktiskt är den nya äktenskapslagen som fått honom att ta steget att avsäga sig sin vigselrätt och han kunde ha svarat tydligare på Kleins definition av vad det innebär att vara en luthersk kyrka.
Visst, jag vet hur svårt det är att behålla fokus i intervjuer och debatter. Hur lätt det är att gå i försvar och glömma alla sansade argumentskedjor man tänkt ut i förväg. Jag vet. Men jag blev ändå så ledsen. För det som syntes i Aktuellt igår, det för ingen människa närmare Kristus och inga människor närmare varandra. Det gör bara ont värre. För alla.
söndag, september 25, 2011
lördag, september 24, 2011
Ett sånt där myspysigt skrytidylliskt blogginlägg man stör sig lite på...
Vi steg upp tidigt och gav oss ut i solen och svampskogen...
Sarro var med och skötte sig exemplariskt
Vi hann till och med med att kramas lite
Och nu har vi rensat och förvällt eller vad det nu heter.
måndag, september 19, 2011
Av den oroliga sorten
"Du ser verkligen katastrofscenarion överallt" säger min kollega Y med jämna mellanrum, något roat och alltid kärleksfullt. Första gången hon sa det, satt vi i en buss och betraktade en söt liten ö med i Bråviken. Y:s första reflektion var att det verkade mysigt med en egen sommarö. Min första reflektion var att det är otäckt att vara på en ö om någon som vill våldta och mörda en dyker upp.
Typ så är det med allting. Jag tänker ut ett "värsta-tänkbara scenarion" lika fort som en gris blinkar. Faktiskt så jag nästan blir lite imponerad av mig själv ibland. Innan jag blir rädd, alltså. Jag försöker ta min oroliga konstitution med jämnmod och humor men ibland är det faktiskt rätt tröttsamt. Men, tänker jag då, det är jag och Ola Salo. Och i sämre sällskap kan man verkligen vara!
Typ så är det med allting. Jag tänker ut ett "värsta-tänkbara scenarion" lika fort som en gris blinkar. Faktiskt så jag nästan blir lite imponerad av mig själv ibland. Innan jag blir rädd, alltså. Jag försöker ta min oroliga konstitution med jämnmod och humor men ibland är det faktiskt rätt tröttsamt. Men, tänker jag då, det är jag och Ola Salo. Och i sämre sällskap kan man verkligen vara!
fredag, september 16, 2011
Trygghetszoner
Jag tycker det är ett fint ord, trygghetszon, och tycker alla borde ha minst tio sådana. Platser och sammanhang där man kan tanka trygghet inför alla mer och mindre frivilliga som livet hela tiden drar ut en på.Visst, man ska våga sig utanför och man ska våga släppa in och allt det där - men vem har farit illa av lite trygghet och integritet då och då?
Jag är många saker...
...men faktiskt inte så värst prestationsberoende (PBS) för det har jag testat. Ha!
Skämt åsido. Under den senaste tiden har SvD haft en artikelserie om just prestationsångest/-beroende, stress och dålig självkänsla. En välskriven sådan, som undvikit att hamna i "förfasa-och-moralisera-över-kompetenta-kvinnor-fällan", och istället rett ut begreppen, intervjuat människor med olika utgångspunkt och på så vis gett en ovanligt nyanserad bild av "duktig-flicka"-schablonen. Helt klart läsvärt!
Och för egen del konstaterar jag att det som bevarar mig från dålig självkänsla, är att sluta analysera och ha komplex för just självkänsla. För, ironiskt nog, så kan även självkänslan bli en prestation och ett orosmoment. När jag slutade vara så orolig för att inte vara tillräckligt "hel" och "balanserad" och "hemma hos mig själv", så tror jag att det var det jag liksom blev. Åtminstone så det räcker till husbehov.
Skämt åsido. Under den senaste tiden har SvD haft en artikelserie om just prestationsångest/-beroende, stress och dålig självkänsla. En välskriven sådan, som undvikit att hamna i "förfasa-och-moralisera-över-kompetenta-kvinnor-fällan", och istället rett ut begreppen, intervjuat människor med olika utgångspunkt och på så vis gett en ovanligt nyanserad bild av "duktig-flicka"-schablonen. Helt klart läsvärt!
Och för egen del konstaterar jag att det som bevarar mig från dålig självkänsla, är att sluta analysera och ha komplex för just självkänsla. För, ironiskt nog, så kan även självkänslan bli en prestation och ett orosmoment. När jag slutade vara så orolig för att inte vara tillräckligt "hel" och "balanserad" och "hemma hos mig själv", så tror jag att det var det jag liksom blev. Åtminstone så det räcker till husbehov.
fredag, september 09, 2011
Hur tänkte dom här?
tisdag, september 06, 2011
Vad andra skriver
Ikväll har jag gjort en liten tur bland mina bloggarkollegor och hittat diverse intressant och spännande. Skönt en kväll när man inte har så mycket att säga själv, men ändå vill vara med i bruset liksom.
På Kristen Opinion talas det om konfirmationen i Svenska Kyrkan, och hur dess innehåll och funktion förändrats över tid och om behovet av att ta frågan om inre sekularisering på allvar.
Kyrksyster skriver om själavård, och om hur ett visst mått av voyeurism - eller snarare nyfikenhet - inför den andras liv bidrar till god själavård. Att vara mer nyfiken på den man ska betjäna, än på betjänandet och hjälpandet i sig, gör att mötet med konfidenten blir mer jämställt.
Clara har hittat en fin anka till sin son på second hand. Mina kusiner hade en nästan likadan när vi var små, så jag blev genast nostalgisk.
Pappa skriver om det som Uppdrag Granskning ska handla om imorgon, och som han själv skrivit om redan tidigare. Nämligen förhållandet mellan oljehandelsbolaget Gunvor och ryska intressen.
Och Sofia skriver, apropå Hyresgästföreningen och kyrkotillhörighetens pris, om Omsorgens tunna fernissa. På pricken, som alltid.
På Kristen Opinion talas det om konfirmationen i Svenska Kyrkan, och hur dess innehåll och funktion förändrats över tid och om behovet av att ta frågan om inre sekularisering på allvar.
Kyrksyster skriver om själavård, och om hur ett visst mått av voyeurism - eller snarare nyfikenhet - inför den andras liv bidrar till god själavård. Att vara mer nyfiken på den man ska betjäna, än på betjänandet och hjälpandet i sig, gör att mötet med konfidenten blir mer jämställt.
Clara har hittat en fin anka till sin son på second hand. Mina kusiner hade en nästan likadan när vi var små, så jag blev genast nostalgisk.
Pappa skriver om det som Uppdrag Granskning ska handla om imorgon, och som han själv skrivit om redan tidigare. Nämligen förhållandet mellan oljehandelsbolaget Gunvor och ryska intressen.
Och Sofia skriver, apropå Hyresgästföreningen och kyrkotillhörighetens pris, om Omsorgens tunna fernissa. På pricken, som alltid.
måndag, september 05, 2011
Konfirmationspresenten
Både Maken och jag går i konfirmationstider. Han konfirmerar, och jag upptaktar. Fina 14-15-åringar vart man vänder sig, alltså. Innan konfirmationen i Ytterjärna satte igång igår, spelades Galenskaparnas underbara Konfirmationspresenten för att alla skulle komma i stämning. För presenter, det tycker jag absolut man ska få när man konfirmeras. Som belöning för den tid och tankeverksamhet och det engagemang man faktiskt lägger ner, och som markering av att detta att säga sitt eget ja till de löften man fick i dopet, faktiskt är något stort. Något som påminner om konfirmationstiden och den dagen, helt enkelt. Oavsett om det är en synth, ett guldkors, en moped eller en bok. Eller, som i mitt fall, ett badlakan.
Jag torkar nämligen håret varje morgon (nästan, ibland måste man ju tvätta) med det blåa badlakan som jag fick av min farbror, hans fru och mina kusiner i konfirmationspresent. Det är den konfirmationspresent jag använt absolut mest av alla (silverkorset kommer som god tvåa) och som, likt dopets löften, följt mig genom livet sedan dess. Från badutflykten till Gustavsvik måndagen efter konfirmationshelgen, genom omklädningsrum på skolgymnastiken, på diverse SKU-läger, till studentrummet i Uppsala, till bröllopsresan till Grekland, till lägenheten i Uppsala och slutligen till Mölnbo. Nu är den för tunn för att funka till något annat än håret - men den är fortfarande bäst!
Jag torkar nämligen håret varje morgon (nästan, ibland måste man ju tvätta) med det blåa badlakan som jag fick av min farbror, hans fru och mina kusiner i konfirmationspresent. Det är den konfirmationspresent jag använt absolut mest av alla (silverkorset kommer som god tvåa) och som, likt dopets löften, följt mig genom livet sedan dess. Från badutflykten till Gustavsvik måndagen efter konfirmationshelgen, genom omklädningsrum på skolgymnastiken, på diverse SKU-läger, till studentrummet i Uppsala, till bröllopsresan till Grekland, till lägenheten i Uppsala och slutligen till Mölnbo. Nu är den för tunn för att funka till något annat än håret - men den är fortfarande bäst!
söndag, september 04, 2011
Livet enligt Emma-Greta Jonsson
Jag tror jag bloggat om det här förut. Men nu har jag läst en massa så-här-mycket-har-jag-minsann-tränat-bloggar och en och annan Förut var jag fet och äcklig men nu är jag smal och lycklig-blogg och känner mig därför manad att göra det igen. Min mormors visdom måste helt enkelt spridas.
Alltså. Jag var ungefär 12, eller kanske lite äldre och tyckte jag var fulast och fetast i hela världen. Eller åtminstone i hela Lundby. En känsla som oftast förstärktes hemma hos mormor och morfar, där det fanns väldigt mycket kakor och väldigt mycket tid att kontemplera sin fulhet. Inte för att jag sa något till mormor om saken. Vi hade viktigare saker att prata om. Men hon var inte precis dum. Så en kväll, när jag slokade över hur många syltkakor jag ätit, fångade mormor in mig med sin ena arm och tryckte mig omilt intill sig.
- Det ska du veta, att jag har alltid varit lite för tjock och jag har haft så mycket roligt i mina dar ändå, så det har ingenting med vartannat att göra.
Just då var jag väl kanske inte riktigt mottaglig, men under de nästan 20 år som gått sen den där kvällen har det bara blivit mer och mer uppenbart att så är fallet. Man kan se ut som min mormor (vars kosthållning hade gett Anna Skipper nervsammanbrott) och ändå ha massor med roligt och göra massor med spännande saker och träffa någon som tycker man är vackrast i hela världen att gifta sig med. Och det är inte bara möjligt, utan jättevanligt. Det händer hela tiden, alldeles oavsett vad som står i tidningar och bloggar och framför allt alldeles oavsett vad våra självdestruktiva överjag väser åt oss när vi står i våra provhytter. Man behöver inte vara smal och vältränad för att vara lycklig och lyckad. Det är den fetaste av alla lögner och världen är full av levande bevis på att så är fallet. Lite för tjocka människor som tränar för lite men som lever spännande, meningsfulla och framför allt roliga liv i alla fall. Sådana som Emma-Greta Jonsson, och sådana som jag.
Alltså. Jag var ungefär 12, eller kanske lite äldre och tyckte jag var fulast och fetast i hela världen. Eller åtminstone i hela Lundby. En känsla som oftast förstärktes hemma hos mormor och morfar, där det fanns väldigt mycket kakor och väldigt mycket tid att kontemplera sin fulhet. Inte för att jag sa något till mormor om saken. Vi hade viktigare saker att prata om. Men hon var inte precis dum. Så en kväll, när jag slokade över hur många syltkakor jag ätit, fångade mormor in mig med sin ena arm och tryckte mig omilt intill sig.
- Det ska du veta, att jag har alltid varit lite för tjock och jag har haft så mycket roligt i mina dar ändå, så det har ingenting med vartannat att göra.
Just då var jag väl kanske inte riktigt mottaglig, men under de nästan 20 år som gått sen den där kvällen har det bara blivit mer och mer uppenbart att så är fallet. Man kan se ut som min mormor (vars kosthållning hade gett Anna Skipper nervsammanbrott) och ändå ha massor med roligt och göra massor med spännande saker och träffa någon som tycker man är vackrast i hela världen att gifta sig med. Och det är inte bara möjligt, utan jättevanligt. Det händer hela tiden, alldeles oavsett vad som står i tidningar och bloggar och framför allt alldeles oavsett vad våra självdestruktiva överjag väser åt oss när vi står i våra provhytter. Man behöver inte vara smal och vältränad för att vara lycklig och lyckad. Det är den fetaste av alla lögner och världen är full av levande bevis på att så är fallet. Lite för tjocka människor som tränar för lite men som lever spännande, meningsfulla och framför allt roliga liv i alla fall. Sådana som Emma-Greta Jonsson, och sådana som jag.
Vackert
Jag är inte ens säker på att jag riktigt vet precis vad det betyder. Eller jo, ganska. Men ändå. Just nu tycker jag precis den här strofen i precis det här stycket är det vackraste som finns. Jag sjunger den hela tiden och lyckas alltid börja för högt så jag måste skrika lite när jag kommer till Seele, ungefär.
fredag, september 02, 2011
Jag förstår precis...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)