Katt, någon?

Mor och far har kattungar som söker nya hem. Någon som är hågad?

Honkatt

Honkatt

Mini-Melanchthon (hankatt)

Hankatt

Trevlig, trevlig, trevlig...

En av mina homiletiska käpphästar är att kärlek såsom teologiskt/biblisk begrepp sällan avser (enbart) känslor, utan snarare ett förhållningssätt, eller ett beteende. Att på Jesu befallning älska varandra betyder inte varma känslor, utan rättfärdigt bemötande i handling och sanning. Ni vet.

Nåväl, häromdagen kläckte jag ur mig något i stil med:

- Jag skulle kunna bli servitris. Det är lite som att vara präst, man måste trevlig mot folk man inte känner.

Det kändes rätt plumpt och drygt när jag sa det, och jag bad om ursäkt till de omkringsittande, men sedan tänkte jag efter. Både servitriser och präster har tjänande yrken. Och att vara trevlig mot folk bara för att de är människor är ju faktiskt ett sätt att praktisera kärlek i handling och sanning. Trevlighet behöver inte vara motsatsen till tydlighet, så att säga. För de flesta  dagar möter man inga slagna män i diket, eller ges tillfälle att stå upp för evangeliet i skarpt läge. Men sin alldeles vanliga nästa möter man hela tiden. Och vänlighet, som sådan, måste väl sägas vara mer evangelisk än motsatsen?

Det blir aldrig som man tänkt sig

För ganska så precis 11 år sedan var jag på antagningskonferens. Det är den avgörande delen av lämplighetsprövningen innan blir kan bli antagen som prästkandidat, och i Strängnäs var den då för tiden uppdelad på två tillfällen - en på våren, och en på sensommaren, med en praktikperiod emellan. Ett rätt bra system, kan jag säga så här efteråt. Då var jag mest livrädd.

För det blir en rätt märklig stämning, när ett antal vansinnigt nervösa, tämligen självmedvetna och i vissa fall mycket unga prästkandidater, stängs in på en stiftsgård för att intervjuas och bedömas i fråga om sin (eventuella) kallelse. Alla går runt och försöker verka normala, välfungerande, harmoniska och precis rätt och lagom fromma - samtidigt som man som sagt är helt galet nervös och skräckslagen och minst av allt välfungerande. Framför allt inte i grupp.

Jag minns faktiskt inte särskilt mycket av samtalen med domkapitelsledamöterna - jag tror att en av dem tyckte jag hade goda ledaregenskaper och biskop Jonas och jag pratade om ikoner och åt hårda karameller - men jag minns att jag kände mig som ett stort skämt i princip hela helgen. En pretentiös bluff, helt enkelt. Som aldrig skulle klara av detta stora, heliga ämbetsbärande med allt detta ansvar och...ja, ni fattar. Livrädd 21-åring får framtidsångest deluxe. Och tror följdaktligen att den framtid som ska förnekas är fullständigt enastående helig.

Jag tänkte på det idag, när jag stod och kopierade höstens dagledigprogram och funderade över hur mycket tacos som kan tänkas gå åt på konfirmandåterträffen nästa vecka. Och det slog mig, att jag hade inte behövt vara så där rädd och pretentiös. Prästämbetet är heligt, visst. Men, för det första så kommer heligheten sannerligen inte an på prästens person - den finns i sig själv, i den som kallat oss till tjänst och vi får helt enkelt försöka att undvika att totalt strula bort den. Och för det andra så är ämbetet inte heligare än livet självt, och det lever vi ju hela tiden, oavsett om vi är sociala och välfungerande. Även i kopieringsrummet.

Äpplen!

Träden är fulla av dem. Gräsmattan också. Maken tuggar och äter så fort han hinner, själv kan jag inte hjälpa till eftersom jag är något så fånigt som allergisk mot råa äpplen. Men, det finns ju mycket smaskens man kan göra med äpplen så att de slutar vara råa. Paj, t.ex. Igår gjorde vi en, idag två till, samtliga enligt det lika enastående som enkla receptet på baksidan av havregrynspaketet:

5 skalade och skivade äpplen läggs i en form

0,5 dl socker blandas med 3 dl havregryn och 75 gram smör så det blir en grynig gegga.

Geggan läggs över äpplena

Formen ställs i ugnen, som ska vara 175 grader varm och gräddas ca 20 minuter
Serveras med glass eller motsvarande.

Istället för mindfulness

Somliga tränar. Andra mediterar. Ytterligare andra övar sig på att vara mindfulla genom att - t.ex. noga betrakta potatisen de skalar, eller mönstret i sovrumstapeten. Allt för att kunna slappna av, och glömma vardagens stress och press.

Jag har valt något avsevärt mer banalt. Förmodligen fungerar det inte lika bra och skulle aldrig rekommenderas av en enda anti-stress-profet. Men nu är det ju inte riktigt det jag är ute efter, så därför använder jag mig av veterinäreskapism istället.

Jag vet, jag vet...

Jag vet hur det funkar med närhet och igenkänning. Jag vet att vi tycks förprogrammerade att känna mer för och med människor som är nära och/eller lika oss själva. Och jag tycker sannerligen inte att vare sig lidandet, eller allvaret i det som skedde i Norge, och definitivt inte de politiska strömningar och läror som låg bakom det, ska förringas. Sannerligen inte.

Och samtidigt, i ärlighetens namn, gör all denna sympati och engagemang för demokrati, öppenhet och kärlek som terrorn i Norge väckt hos alldeles vanliga svenskar, (mig själv inkluderad), mig lite beklämd. Inte för att den finns just nu - det är som det ska vara - utan för att den inte funnits, eller varit så mycket mindre, tidigare. Varför är det inte lika självklart för oss att på olika sätt ta ställning mot våld och för demokrati när de som drabbas av motsatsen bor i Irak? Eller Libyen, Syrien, Kina, eller Vitryssland? Länder, system och människor som faktiskt är avsevärt mer illa ute - för Norge är, trots det gräsliga som skedde för en månad sedan, ett demokratiskt, välfungerande land. Ett land där demokratisträvanden är lagligt och dessutom önskvärt, och där infrastruktur såväl som allmän opinion gör kampen för att bevara öppenhet och demokrati förhållandevis enkel.Vårt engagemang för Norge kostar med andra ord inte så mycket, hur riktig och rättfärdig vår medkänsla än är.

Men, det finns ingen anledning att moralisera över detta om man inte är villig att göra något själv. Och det finns massor av saker att göra. Så enkla saker som att lära sig mer om de platser och länder där demokrati bara är ett ord, och börja tala högt om hur det faktiskt är att leva där, och om vad som faktiskt händer där - varje dag. Att lyssna på dem som upplevt det själva, och nu lever mitt ibland oss här i Sverige. Det finns många sätt att ta ställning, många sätt att bidra. Och vill man göra något konkret, som gör skillnad, så är en gåva till de svältdrabbade på Afrikas Horn lika välkommen nu, som för en månad sedan.

Igenkänning i motståndet

Igår, när jag för en gångs skull lyckades besegra både verkligheten och överjaget och kunde gå från expeditionen redan före tre, och satt i bilen på väg hem till min vän och bonusgudmor E, lyssnade jag av en  ren slump på Allvarligt talat i P1 med Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen. Två ytterligt begåvade författare och gamla vänner som diskuterade lyssnarbrev de fått.

Nånstans mitt i programmet (från 15.10 ungefär, om ni vill lyssna) talar de om sin förmåga att känna sig hemma på platser där det, av olika skäl, samtidigt upplever ett motstånd, eller åtminstone en utmaning, från omgivning. Tikkanen känner den som svenskspråklig i Finland, såväl som i vissa rent privata situationer, Stenberg berättar om upplevelsen att vara en skandalomsusad författare på frireligiösa Åstol. "Vi är hemma i motståndet", säger hon. "I utmaningarna", fyller Tikkanen i.

Kanske är det svårt jämföra mina rent kyrkliga erfarenheter med deras. En del av min hemkänsla i miljöer och fromhetstraditioner och för den delen hos enskilda människor som jag blivit explicit varnad för och som jag förväntat mig uppleva som kalla och ifrågasättande, kommer ju trots allt från den värme och öppenhet jag ändå mött där.  Men ändå. Det är faktiskt inte hela sanningen. Det finns något annat också. Jag känner igen beskrivningen av att trivas på ett särskilt sätt där jag, enligt omvärlden, inte borde kunna göra det, och av att uppleva utmaningen som att "man blir ju friskare, och intensivare, och vaknare av det", som Stenberg säger. Av att se motståndet som, hur destruktivt det än kan låta fast det inte är det, något stimulerande och, faktiskt, lite attraherande.

Jag har skrivit om saken förut, ofta så här års. 
Herre, utgjut din Ande (2009)
Kyrkodagar (2007)

25 år sedan idag...

För 25 år sedan var jag en liten tjej med vågiga framtänder, rosa manchesterbyxor, ljusblå tröja och trasslig hästsvans, som började i klass 1G i Paviljongen på Lundbyskolan. Fröken var lång och strålande vacker i aprikosa långbyxor med pressveck, brett blankt skärp i samma aprikosa färg och en vit blus med likaledes aprikosa prickar. Den förmiddagen hamnar högt på min lista över livets bästa stunder, faktiskt. Nånstans efter bröllop och prästvigningar och sånt.

Framfall hos kor...

 ...visste jag ingenting om julen 1992. I januari 1993 däremot, visste jag en hel del. Åtminstone om hur man åtgärdade saken på 1950-talet.

Min julklapp det året var nämligen James Herriots "Mellan himmel och jord" - en av de senare böckerna i serien om landsbygdsveterinärslivet. Jag läste den med skräckblandad förtjusning - det är MYCKET blod och dynga - vid julgranen och lärde mig alltså en hel del om framfall, komplikationer vid lammning och annat i samma stil. Jag blev effektivt botad från alla romantiska veterinärdrömmar, men lånade ändå resten av böckerna på biblioteket, och stiftade bekantskap med veterinärpraktiken i Skeldale House så att säga från början.

Jag visste om att det fanns en TV-serie - den gick på dagtid på TV4 nån gång när jag gick i gymnasiet - men jag hade aldrig sett den, förrän jag kom över den till nedsatt pris härom veckan. Följdaktligen är denna skara ständiga gäster i vårt vardagsrum just nu. Och mina kunskaper om framfall hos kor är så att säga reaktiverade...