Annika Borg skriver, på Kristen Opinion, bland annat så här:
"Ärkebiskop Anders Wejryd skriver i sin bön i kondoleansbrevet att respekten för människors "av Gud givna bestämmelse" må bestå. Här skulle det ha kunnat bränna till ordentligt, teologiskt. Och det är detta vi efterlyser och saknar: en teologisk bearbetning. [...]
Var fanns Gud när en ung flicka blev skjuten i kinden och genom halsen? Hur ska vi möta den frågan? Det är väl detta det handlar om? [...]"
Jag kan inte annat än hålla med - dock utan att kasta någon skugga över mina norska ämbetssyskon, allt jag sett från det hållet har varit enastående. Mina funderingar rör sig på ett svenskt, generellt plan.
I kriser och katastrofer har vi som tror på Jesus som det eviga livets hopp ett ansvar. Det handlar om bön, för och med dem som drabbas av det som är ont och svårt, och det handlar om nästankärlek omsatt i omtanke, tröst och närvaro. Men det handlar också, som Annika Borg skriver, om något mer. Framför allt när den akuta krisen är över, och tankar och frågor hamnar så att säga i nästa fas. Här måste kyrkan, företrädd av både teologer och lekmän, våga stå kvar, också när adrenalinet sjunkit undan, när de mest skriande behoven är uppfyllda så gott det nu går, och ett sorgset lugn lägger sig. Vi måste finnas kvar för att möta de stora frågor som en till synes förlorad närkamp med död och ondska väcker i människor. Frågor om mening, om Guds vilja och närvaro, om de yttersta tingen, om dom och straff, frälsning och himmel. Frågor som vi inte i det här läget kan fly undan med att säga att vi inte vet, eller att "det är okej att vara arg på Gud", utan som vi av respekt för de drabbade, oss själva och Gud måste ta på allvar nog att ge ett genomreflekterat och ärligt svar.
För vad svarar vi egentligen på frågan om var Gud var, när alla dessa barn dödades? Vad svarar vi på frågan om Gud verkligen älskar alla lika mycket, mördaren så väl som offret? Vad svarar vi på frågorna om ondskans existens? Om människovärdets, meningens och rättvisans? Var finns ett hopp som bär, i situationer som denna? Och hur kan vi förklara det på ett sätt som vare sig blir ytligt, eller byråkratiskt? Har vi ens funderat över sånt, på sistone, liksom?
Vi har kanske inte svaren så där rakt upp och ned - men vi vet faktiskt var vi ska leta. Vår Bibel såväl som vår kyrkas tradition och historia är full av berättelser, uppenbarelser och erfarenheter från stunder som denna, såväl som vittnesbörd om Guds kärlek, nitälskan och handlande i vår värld. Vibehöver så att säga inte tänka ut svaren helt på egen hand. Det vi behöver arbeta med, är att sätta relevanta ord på dem, redan innan katastrofen är ett faktum, för att inte stå där, svarslösa, när någon verkligen, verkligen vill ha ett svar. Eller i alla fall en tanke från någon som tänkt på detta förr.
lördag, juli 30, 2011
tisdag, juli 26, 2011
Omriktad empati
Egentligen är rubriken lite missvisande. Jag menar nog egentligen utvidgad empati. Men i alla fall:
När saker som terrordåden i Norge inträffar, är vi många som blir berörda. Så där på djupet, så att vi resten av livet kommer minnas just den här helgen, var vi var någonstans när vi fick nyheten (på väg från badplatsen i Ormaryd, i mitt fall) och inte minst så att det som hänt i flera dagar ständigt är närvarande i våra tankar och samtal.
När man blir berörd och upprörd på detta sätt, ligger det i sakens natur att man vill GÖRA något. Man vill inte bara känna, inte bara uttrycka sin empati i tanke och ord eller i förekommande fall böner, utan vill uttrycka den i något konkret. Ur detta behov uppstår ofta manifestationer, namninsamlingar, ljuständningsprojekt, FB-grupper och andra saker i samma stil. Sådant som förvisso sannerligen kan förmedla omtanke, empati och omsorg till de som är drabbade av sorg, smärta och ondska, och som kan mana till eftertanke - men som inte sällan stannar vid våra egna behov att uttrycka det vi känner, och våra egna behov av att så att säga känna med, tillsammans.
I fallet Norge, finns det inte så mycket konkret att göra, förutom att alltid, i varje givet sammanhang i sin vardag stå upp för demokrati, människovärde och rättfärdighet. Men allt som människor kan ge varandra i en kris som denna, det finns faktiskt i Norge. Självklart ska vi innesluta de drabbade där i våra förböner, men den där drivkraften att göra något aktivt, längtan efter att hjälpa som vår empati triggar, den tror jag vi gör bäst i att omrikta till platser och människor där den verkligen gör skillnad.
Som Afrikas Horn t.ex. Svältkatastrofen där är den värsta på åratal, barn svälter ihjäl inför ögonen på sina föräldrar och föräldrar framför ögonen på sina barn. Men våra gåvor, våra insatser, kan faktiskt göra skillnad för de som lever i svält. För de människorna går det att göra något, just nu.
Så, tänd gärna ljus, virtuellt såväl som konkret, för offren för terrorn i Norge. Klicka på olika "gilla"- knappar och visa din empati och ditt stöd. Men ge en gåva till Afrikas Horn OCKSÅ. Låt den välsignelse och gåva som vår förmåga att känna med och för andra människor är, komma fler till godo!
SMS-gåvor kan man ge via flera olika organisationer, t.ex. Svenska Kyrkans Internationella arbete (SMS:a ordet Hunger till 72950) eller Radiohjälpen (SMS:a 50, 100 eller 200 til 72999).
När saker som terrordåden i Norge inträffar, är vi många som blir berörda. Så där på djupet, så att vi resten av livet kommer minnas just den här helgen, var vi var någonstans när vi fick nyheten (på väg från badplatsen i Ormaryd, i mitt fall) och inte minst så att det som hänt i flera dagar ständigt är närvarande i våra tankar och samtal.
När man blir berörd och upprörd på detta sätt, ligger det i sakens natur att man vill GÖRA något. Man vill inte bara känna, inte bara uttrycka sin empati i tanke och ord eller i förekommande fall böner, utan vill uttrycka den i något konkret. Ur detta behov uppstår ofta manifestationer, namninsamlingar, ljuständningsprojekt, FB-grupper och andra saker i samma stil. Sådant som förvisso sannerligen kan förmedla omtanke, empati och omsorg till de som är drabbade av sorg, smärta och ondska, och som kan mana till eftertanke - men som inte sällan stannar vid våra egna behov att uttrycka det vi känner, och våra egna behov av att så att säga känna med, tillsammans.
I fallet Norge, finns det inte så mycket konkret att göra, förutom att alltid, i varje givet sammanhang i sin vardag stå upp för demokrati, människovärde och rättfärdighet. Men allt som människor kan ge varandra i en kris som denna, det finns faktiskt i Norge. Självklart ska vi innesluta de drabbade där i våra förböner, men den där drivkraften att göra något aktivt, längtan efter att hjälpa som vår empati triggar, den tror jag vi gör bäst i att omrikta till platser och människor där den verkligen gör skillnad.
Som Afrikas Horn t.ex. Svältkatastrofen där är den värsta på åratal, barn svälter ihjäl inför ögonen på sina föräldrar och föräldrar framför ögonen på sina barn. Men våra gåvor, våra insatser, kan faktiskt göra skillnad för de som lever i svält. För de människorna går det att göra något, just nu.
Så, tänd gärna ljus, virtuellt såväl som konkret, för offren för terrorn i Norge. Klicka på olika "gilla"- knappar och visa din empati och ditt stöd. Men ge en gåva till Afrikas Horn OCKSÅ. Låt den välsignelse och gåva som vår förmåga att känna med och för andra människor är, komma fler till godo!
SMS-gåvor kan man ge via flera olika organisationer, t.ex. Svenska Kyrkans Internationella arbete (SMS:a ordet Hunger till 72950) eller Radiohjälpen (SMS:a 50, 100 eller 200 til 72999).
måndag, juli 25, 2011
En massmördares falskhet och fantasier
"De högerradikala kan skilja sig i lära och organisation, eller brist på organisation. Ibland är de osams, ibland har de arbetsfördelning mellan välputsade frontfigurer och anonyma näthetsare. [...]
En fast kärna återstår till slut: våldet. Som ofta med terrorister är deras påståenden om vad de sägs tro på ihåliga. Det de verkligen dyrkar är döden, och dödandet."
Hela artikeln, signerad Åke Wredén (alltså min pappa) finns att läsa HÄR
En fast kärna återstår till slut: våldet. Som ofta med terrorister är deras påståenden om vad de sägs tro på ihåliga. Det de verkligen dyrkar är döden, och dödandet."
Hela artikeln, signerad Åke Wredén (alltså min pappa) finns att läsa HÄR
söndag, juli 24, 2011
Inte bara ofattbart
Ofattbart. Det är ett ord som återkommer, ständigt, i de svenska reaktionerna på terrorattentaten i Norge, i intervjuer, analyser och kommentarer.
Och på ett sätt, så beskriver det något verkligt. Så mycket ondska, så mycket lidande, skräck och fasa som de drabbade i Norge upplevt, är inte möjligt att rent känslomässigt ta in, när man står bredvid. Vår självbevarelsedrift slår liksom på censuren, och hindrar inlevelseförmågan och fantasin att följa med. Så på så sätt, i meningen att vi som inte var där, i Oslo och på Utöya, inte känslomässigt kan ta in att det som hände där i fredags faktiskt är på riktigt, är det ofattbart. När det kommer till fakta däremot, så är det det inte.
För ondskan är verklig. Vi har sett dess ansikte och uttryck så många gånger genom historien, vi har sett vilka vägar den väljer när det gäller att skapa skräck, fasa, smärta och död. Just det uttryck för ondska som lett fram till det som skett i Norge, är en av de allra mest kända formerna av mänsklig ondska som finns, med Förintelsen som sin tydligaste och mest avskyvärda konsekvens. Och vi har också sett den leva kvar, få ny luft och ny kraft att förkunna den diaboliska lära som går ut på att vissa människor inte borde finnas, och att de som borde finnas är förföljda av de andra. Den lära som ser våld, hat och dödande inte bara som medel, utan också som mål. Den lära som måhända påstår sig komma ur en vilja till något högre gott, eller åtminstone rätt, eller sant - men som egentligen bara vill en sak - död, och att döda.
Dessa tankar finns, de uttrycks och sprids och lärs ut i mer eller mindre maskerad form och de är inte ofattbara. Tvärtom är de förhållandevis enkla att förstå med intellektet, hur motbjudande och horribla de än kan te sig för ens hjärta, förnuft och samvete. Men de finns, och de är på riktigt. De finns, och de är ett tecken på ondskans makter i himlarymderna såväl sin i människors hjärtan och hjärnor. De finns och därför måste vi som vill kämpa trons goda kamp emot dem, erkänna att de finns. Vi måste erkänna inte bara existensen, utan också allvaret och omfattningen av den ondska som Gud själv blev människa för att rädda oss ifrån. För den är inte ofattbar för den som vågar se den för vad den är, kalla den vid namn och ta upp kampen mot den - oavsett hur och när vi möter den.
Det är en kamp som utkämpas med kärlek, som så många klokt har uttryckt de senaste dagarna. Men det är också en kamp som utkämpas med sanning och rättfärdighet, där vi vågar erkänna vem och vad vår fiende är och kallar saker vid dess rätta namn. En kamp där vi inte kan laborera med gråzoner och bortförklaringar, utan måste våga se det vi ser och säga som det är. En kamp där vi vågar fatta det ofattbara i ondskan, men också vågar tro på att kärleken, rätten och sanningen en dag ska bli allt över allt, att Guds eviga seger över den verkliga ondskan en dag ska bli en evig verklighet.
Och på ett sätt, så beskriver det något verkligt. Så mycket ondska, så mycket lidande, skräck och fasa som de drabbade i Norge upplevt, är inte möjligt att rent känslomässigt ta in, när man står bredvid. Vår självbevarelsedrift slår liksom på censuren, och hindrar inlevelseförmågan och fantasin att följa med. Så på så sätt, i meningen att vi som inte var där, i Oslo och på Utöya, inte känslomässigt kan ta in att det som hände där i fredags faktiskt är på riktigt, är det ofattbart. När det kommer till fakta däremot, så är det det inte.
För ondskan är verklig. Vi har sett dess ansikte och uttryck så många gånger genom historien, vi har sett vilka vägar den väljer när det gäller att skapa skräck, fasa, smärta och död. Just det uttryck för ondska som lett fram till det som skett i Norge, är en av de allra mest kända formerna av mänsklig ondska som finns, med Förintelsen som sin tydligaste och mest avskyvärda konsekvens. Och vi har också sett den leva kvar, få ny luft och ny kraft att förkunna den diaboliska lära som går ut på att vissa människor inte borde finnas, och att de som borde finnas är förföljda av de andra. Den lära som ser våld, hat och dödande inte bara som medel, utan också som mål. Den lära som måhända påstår sig komma ur en vilja till något högre gott, eller åtminstone rätt, eller sant - men som egentligen bara vill en sak - död, och att döda.
Dessa tankar finns, de uttrycks och sprids och lärs ut i mer eller mindre maskerad form och de är inte ofattbara. Tvärtom är de förhållandevis enkla att förstå med intellektet, hur motbjudande och horribla de än kan te sig för ens hjärta, förnuft och samvete. Men de finns, och de är på riktigt. De finns, och de är ett tecken på ondskans makter i himlarymderna såväl sin i människors hjärtan och hjärnor. De finns och därför måste vi som vill kämpa trons goda kamp emot dem, erkänna att de finns. Vi måste erkänna inte bara existensen, utan också allvaret och omfattningen av den ondska som Gud själv blev människa för att rädda oss ifrån. För den är inte ofattbar för den som vågar se den för vad den är, kalla den vid namn och ta upp kampen mot den - oavsett hur och när vi möter den.
Det är en kamp som utkämpas med kärlek, som så många klokt har uttryckt de senaste dagarna. Men det är också en kamp som utkämpas med sanning och rättfärdighet, där vi vågar erkänna vem och vad vår fiende är och kallar saker vid dess rätta namn. En kamp där vi inte kan laborera med gråzoner och bortförklaringar, utan måste våga se det vi ser och säga som det är. En kamp där vi vågar fatta det ofattbara i ondskan, men också vågar tro på att kärleken, rätten och sanningen en dag ska bli allt över allt, att Guds eviga seger över den verkliga ondskan en dag ska bli en evig verklighet.
torsdag, juli 21, 2011
Hjärtat utanpå
Jag läser Marcus Birro och känner hur jag nästan fysiskt drar mig tillbaka. Inte för att det är något fel på hans text, inte för att jag egentligen tycker att han borde låta bli att skriva om sina erfarenher, sina tankar och sina åsikter, utan för att det liksom blir för...mycket. Jag ser hans små döda barn framför mig och inombords säger jag "nej, nej, nej, berätta inte mer, det här är ditt, ditt och din hustrus, folk kommer ta dina sköra, vackra plågsamma minnen och spotta på dem och kasta dem i ansiktet på dig, var lite försiktig med ditt hjärta för farao".
Det vore mycket enklare att hålla abortfrågan, och debatten om livets början (och slut också för den delen) fri från känslor och personliga erfarenheter. Om man kunde hålla den på ett medicinskt och etiskt plan, rent från allt det där andra. Det som ohjälpligt får oss att göra varandra illa. För den enes berättelse om sina barns död, blir för den andra ett skuldbeläggande av livets svåraste beslut. Det som är den enes frihet till liv, kan bli den andras ofrihet, eller död. Och när det som är den enes sköraste, vackraste minnen, blir till ett slag i magen, så slår vi tillbaka, på samma ställe. Så visst, det vore enklare om Marcus Birro och alla vi andra höll oss till fakta. Och i övrigt höll käften.
Men det säger sig ju självt, att det inte funkar så. Det finns inte en chans att felbara människor ska kunna förhålla sig sakliga i en fråga som den här. Vi vill berätta. Vi vill veta. Om egna och andras upplevelser från gränslandet mellan liv och död, gråzonerna mellan rätt och fel och varken eller. Vi som inte varit där själva, kan inte förstå - men ska vi utöva vår rätt att ha en åsikt med någon form av ansvar, så måste vi i alla fall försöka. Att lyssna, och läsa berättelserna både utifrån de ståndpunkter vi kan känna med, och känna för, men också dem som som har ett annat budskap än det vi vill höra. Annars blir en fråga som ofrånkomligen alltid kommer rymma ett visst mått av sårighet, bli ännu mer infekterad. Vilket knappast gynnar någon. Vare sig de pappor som håller sina 24-veckors barn i händerna och ser en människa, eller den våldtagna, skräckslagna tonåringen eller den alldeles vanliga kvinnan som bara inte kan/vill/klarar/förmår...ja, ni fattar. Vi måste låta varandra berätta. Även när det gör oss obekväma, ledsna eller helt enkelt förbannade. Hjärtat måste få slå och blöda utanpå också. Annars blir det som faktiskt handlar om livet självt, en fråga om döda principer där hjärtat ska sitta still och hålla käften.
Det vore mycket enklare att hålla abortfrågan, och debatten om livets början (och slut också för den delen) fri från känslor och personliga erfarenheter. Om man kunde hålla den på ett medicinskt och etiskt plan, rent från allt det där andra. Det som ohjälpligt får oss att göra varandra illa. För den enes berättelse om sina barns död, blir för den andra ett skuldbeläggande av livets svåraste beslut. Det som är den enes frihet till liv, kan bli den andras ofrihet, eller död. Och när det som är den enes sköraste, vackraste minnen, blir till ett slag i magen, så slår vi tillbaka, på samma ställe. Så visst, det vore enklare om Marcus Birro och alla vi andra höll oss till fakta. Och i övrigt höll käften.
Men det säger sig ju självt, att det inte funkar så. Det finns inte en chans att felbara människor ska kunna förhålla sig sakliga i en fråga som den här. Vi vill berätta. Vi vill veta. Om egna och andras upplevelser från gränslandet mellan liv och död, gråzonerna mellan rätt och fel och varken eller. Vi som inte varit där själva, kan inte förstå - men ska vi utöva vår rätt att ha en åsikt med någon form av ansvar, så måste vi i alla fall försöka. Att lyssna, och läsa berättelserna både utifrån de ståndpunkter vi kan känna med, och känna för, men också dem som som har ett annat budskap än det vi vill höra. Annars blir en fråga som ofrånkomligen alltid kommer rymma ett visst mått av sårighet, bli ännu mer infekterad. Vilket knappast gynnar någon. Vare sig de pappor som håller sina 24-veckors barn i händerna och ser en människa, eller den våldtagna, skräckslagna tonåringen eller den alldeles vanliga kvinnan som bara inte kan/vill/klarar/förmår...ja, ni fattar. Vi måste låta varandra berätta. Även när det gör oss obekväma, ledsna eller helt enkelt förbannade. Hjärtat måste få slå och blöda utanpå också. Annars blir det som faktiskt handlar om livet självt, en fråga om döda principer där hjärtat ska sitta still och hålla käften.
onsdag, juli 20, 2011
Jag heter Miriam faktiskt...
...påpekade mitt treåriga jag, vänligt men bestämt, för släktingar som försökte sig på att kalla mig för Mia eller Mie. Vilket jag senare har ångrat lite, för båda två är riktigt fina, som smeknamn betraktade. Särskilt jämfört med de smeknamn jag inte kunde värja mig mot framåt mellanstadiet.
I alla fall, med riktning till Dagens ledarredaktion skulle jag vilja upprepa mig. Det är helt OK, mer än OK, smickrande till och med, att ni publicerar stora delar av mina blogginlägg på ledarsidan. Jag känner mig hedrad. Men jag heter Miriam faktiskt. Det står i presentationen, och under vartenda inlägg.
I alla fall, med riktning till Dagens ledarredaktion skulle jag vilja upprepa mig. Det är helt OK, mer än OK, smickrande till och med, att ni publicerar stora delar av mina blogginlägg på ledarsidan. Jag känner mig hedrad. Men jag heter Miriam faktiskt. Det står i presentationen, och under vartenda inlägg.
måndag, juli 18, 2011
Sökord
116 personer har googlat ordet "Sexagesima" och därmed hamnat här på bloggen den senaste månaden. Jag kan inte låta bli att undra varför, och varför just nu, men tycker ändå det känns bra att människor uppmärksammar min favoritsöndag.
söndag, juli 17, 2011
Kisse kom hem!
Melanchthon är försvunnen. Det händer ibland, så det behöver inte vara lika med livsfara. Men för en sjåpig matte är den ändå lite obehagligt att hon inte visat sig på flera dagar - särskild som vi mötte henne på andra sidan 57:an tidigare i veckan, nonchalant klättrande på räcket till järnvägsbron. Sånt frestar hårt på mattes nerver, så kom hem med dig nu, kattkräk!
Uppdatering: Hon lydde min uppmaning, och mumsar nu på en påse kladd-mat i köket. Var hon hållit hus talar hon däremot inte om.
fredag, juli 15, 2011
onsdag, juli 13, 2011
Citerar Brygubben, som citerar Maria Küchen...
"...det fluffiga ”vi” som så ofta förekommer i predikningar och kristna böcker, ett ”vi” som präster i olyckliga fall utstrålar att de vet allt om utan att de själva tycks räknas in, ett ”vi” som inte får uppröras, som ska strykas medhårs med hjälp av fina allmängiltiga fraser."
(Maria Küchen recenserar Fromhet – en hyfsat praktisk bok om kristen fromhet av Thomas Riddervik i Kyrkans Tidning 11-07-07).
Schmack, där satt den. Så smärtsamt träffsäkert - för så där blir det alltför lätt, när prästen låtit pekpinnarna om inklusivitet och kontextualitet och att möööta dagens määäniska där hon äääär ta överhanden över både evangeliet, det sunda förnuftet och den vanliga mellanmänskligheten. Det är samma von-oben-attityd som alltid. Även om vi flyttat ned från predikstolen.
Tack Brygubben för tipset!
(Maria Küchen recenserar Fromhet – en hyfsat praktisk bok om kristen fromhet av Thomas Riddervik i Kyrkans Tidning 11-07-07).
Schmack, där satt den. Så smärtsamt träffsäkert - för så där blir det alltför lätt, när prästen låtit pekpinnarna om inklusivitet och kontextualitet och att möööta dagens määäniska där hon äääär ta överhanden över både evangeliet, det sunda förnuftet och den vanliga mellanmänskligheten. Det är samma von-oben-attityd som alltid. Även om vi flyttat ned från predikstolen.
Tack Brygubben för tipset!
tisdag, juli 12, 2011
Man ska inte inbilla sig...
...att konfirmanderna inte märker när ledarna för ett ögonblick inte har stenkoll:
..eller för den delen att de tvekar att föreviga deras fula miner:
Lågavlönad? Knappast.
Gudrun Schyman förutspår att präst kommer bli nästa kvinnliga låglöneyrke. Jag kanske är naiv och oinsatt men hur tänker hon nu?
Visst finns det könsrelaterade löneskillnader i Svenska Kyrkan, jag säger verkligen inget annat. Och visst, yrken som många kvinnor har lär få lägre status och i yrken med lägre status trissas inte lönerna upp, och så vidare. Men samtidigt så vet jag ju andra saker. Såsom att jag tjänar närmare 30.000 i månaden utan att på något sätt vara högavlönad i förhållande till kollegor med liknande arbetsuppgifter och antal tjänsteår. Det är väl inte omöjligt att Svenska Kyrkans ekonomiska situation kommer att försämras med följden att löneläget sjunker - men man kan sjunka rätt rejält från en månadslön på 30.000 utan att bli vad jag skulle kalla lågavlönad.
Det som Gudrun Schyman antingen inte vet, eller låter bli att säga, eftersom det saknar den genuspolitiska laddningen, är att det finns en massa andra yrkesgrupper i Svenska Kyrkan som tjänar betydligt mindre än präster, och har en avsevärt högre andel kvinnor. Församlingsassistenter, barnledare, kanslister, diakoniassistenter, husmödrar och diakoner, t.ex. Här kan man börja snacka låga löner och i viss mån även hierarkier. Utifrån deras löner och arbetsvillkor, särskilt i jämförelse med vissa kyrkoherdelöner, som kan ligga runt 50.000-strecket, kan man börja ställa frågan om det är rimligt med så höga löner i förhållande till arbetsplasternas storlek, och framför allt i förhållande till organisationens budskap. Är det trovärdigt att kyrkoherden tjänar mer än dubbelt så mycket som fritidsledaren - samtidigt som fritidsledaren dels är den som i praktiken utför församlingens kateketiska uppdrag bland barn och unga, dels är den som sitter riktigt osäkert när man måste börja skära ned? Ska så stora delar av församlingarnas tillgångar som 80-90% verkligen gå till löner? Får församlingen valuta för de pengarna? Måste kyrkan till varje pris hänga med i övriga samhällets löneutveckling? Var finns talet om jordens salt och världens ljus, när det är lönesamtal? Var finns talet om församlingens tjänare?
Men det är ju inte intressant, för debattörer som Schyman. I den debatten är det bara präster som är intressanta och gills. Kvinnliga präster, that is - för då får frågan en touche av kittlande svartrocksdramatik.
Så jag borde kanske inte komma här och avslöja att jag inte bara är en välbetald, välmående medelklasskvinna, utan även har både inflytande, viss status och karriärmöjligheter på min arbetsplats. En arbetsplats som vare sig är sämre eller bättre än någon annan, bara skevt omskriven eftersom det uppenbarligen är ohyggligt attraktivt att utmåla den som en hierarkisk och misogyn, och kvinnliga präster som varmblodiga, kämpande offer för en hård, patriarkal organisation. Det är könsstereotypt så det skvätter om det, men samtidigt är det praktiskt eftersom det gör att vi slipper ta itu med saker som är både verkligare, större och helt enkelt mindre sexiga.
Visst finns det könsrelaterade löneskillnader i Svenska Kyrkan, jag säger verkligen inget annat. Och visst, yrken som många kvinnor har lär få lägre status och i yrken med lägre status trissas inte lönerna upp, och så vidare. Men samtidigt så vet jag ju andra saker. Såsom att jag tjänar närmare 30.000 i månaden utan att på något sätt vara högavlönad i förhållande till kollegor med liknande arbetsuppgifter och antal tjänsteår. Det är väl inte omöjligt att Svenska Kyrkans ekonomiska situation kommer att försämras med följden att löneläget sjunker - men man kan sjunka rätt rejält från en månadslön på 30.000 utan att bli vad jag skulle kalla lågavlönad.
Det som Gudrun Schyman antingen inte vet, eller låter bli att säga, eftersom det saknar den genuspolitiska laddningen, är att det finns en massa andra yrkesgrupper i Svenska Kyrkan som tjänar betydligt mindre än präster, och har en avsevärt högre andel kvinnor. Församlingsassistenter, barnledare, kanslister, diakoniassistenter, husmödrar och diakoner, t.ex. Här kan man börja snacka låga löner och i viss mån även hierarkier. Utifrån deras löner och arbetsvillkor, särskilt i jämförelse med vissa kyrkoherdelöner, som kan ligga runt 50.000-strecket, kan man börja ställa frågan om det är rimligt med så höga löner i förhållande till arbetsplasternas storlek, och framför allt i förhållande till organisationens budskap. Är det trovärdigt att kyrkoherden tjänar mer än dubbelt så mycket som fritidsledaren - samtidigt som fritidsledaren dels är den som i praktiken utför församlingens kateketiska uppdrag bland barn och unga, dels är den som sitter riktigt osäkert när man måste börja skära ned? Ska så stora delar av församlingarnas tillgångar som 80-90% verkligen gå till löner? Får församlingen valuta för de pengarna? Måste kyrkan till varje pris hänga med i övriga samhällets löneutveckling? Var finns talet om jordens salt och världens ljus, när det är lönesamtal? Var finns talet om församlingens tjänare?
Men det är ju inte intressant, för debattörer som Schyman. I den debatten är det bara präster som är intressanta och gills. Kvinnliga präster, that is - för då får frågan en touche av kittlande svartrocksdramatik.
Så jag borde kanske inte komma här och avslöja att jag inte bara är en välbetald, välmående medelklasskvinna, utan även har både inflytande, viss status och karriärmöjligheter på min arbetsplats. En arbetsplats som vare sig är sämre eller bättre än någon annan, bara skevt omskriven eftersom det uppenbarligen är ohyggligt attraktivt att utmåla den som en hierarkisk och misogyn, och kvinnliga präster som varmblodiga, kämpande offer för en hård, patriarkal organisation. Det är könsstereotypt så det skvätter om det, men samtidigt är det praktiskt eftersom det gör att vi slipper ta itu med saker som är både verkligare, större och helt enkelt mindre sexiga.
lördag, juli 09, 2011
Duktighetens tveeggade svärd
Jag tror många av oss har varit med om det. Den något äldre kollegan, eller chefen, eller släktingen, som betraktar dig, uppifrån och ned, lägger huvudet på sned och säger att "du måste vara rädd om dig" eller att "oj, vad du ser trött ut, är det myyycket nu, du bränner väl inte ut dig?" Samma personer som du vet, även om det kanske inte sägs direkt till dig, bekymrar sig om att "hon är ju duktigt men det är ju det att hon har så svårt att säga nej."
Och fast man inte känner sig fullt så trött, eller i alla fall inte lider av det och för övrigt inte har nån lust att säga nej just då, så kommer ändå tankarna där. Kanske jobbar jag för mycket? Kanske är det farligt? Kanske borde jag varva ned lite? Jag är säkert en sån där jagsvag typ som förlägger mitt värde till min prestation? Shit, när jag ska hinna bli mera mindful?
Inte sällan är det dessutom sant - vi är många som jobbar lite för mycket, om man med mycket menar 40 timmar i veckan. Vi är många som hellre säger ja än nej och vi är många som faktiskt äter Omeprazol mer än en gång i veckan och har bettskena och sånt. För att vi råkar älska våra jobb, trivas med tempo och helt enkelt vilja att vad det nu är vi gör, ska bli så bra som möjligt. Men visst, det kan bli för mycket. Men kruxet är att det ofta beror på att samma personer som bekymrar sig så dant om oss, sällan tvekar att dra nytta av våra ansträngningar. Det är lättare att lägga huvudet på sned, än manken till, så att säga. Det är lättare att ironisera över någon annans ambitioner och duktighet, än att arbeta för goda arbetsstrukturer och framför allt är det väldigt mycket lättare att sätta sina egna gränser snävt, om någon annan inte har några.
Jag generaliserar - men bara lite. För det här är ett mönster jag ser hela tiden. Hur omgivningen, och inte sällan arbetsledningen, villigt och glatt drar nytta av ens tjänstvillighet, arbetsglädje och kompetens, men samtidigt oreflekterat mer eller mindre dömer ut den som en personlig skörhet, för att slutligen lägga hela ansvaret för eventuellt överarbete, övertid och överansträngning hos den där duktiga, om eller när hon får för sig att sätta lite gränser, eller helt enkelt inte orkar mer. För, hon haaar ju så svårt att säga nej.
Det måste alltså vara väldigt tacksamt att ha duktiga flickor (eller pojkar det förekommer men anses av någon anledning inte lika problematiskt) omkring sig. Man får förmana och klema med dem och känna sig lite livsvis, sedan gör det en massa jobb som annars inte skulle bli gjort och sedan, som grädde på moset, så kan man förklara eventuella kraschar med deras bristande självkänsla. Rena Kinderägget liksom.
Så jag fortsätter säga ja, bara för att retas.
Och, som alltid, detta gäller inte min arbetsplats mer än någon annan. Inte vad jag märkt, i alla fall.
Och fast man inte känner sig fullt så trött, eller i alla fall inte lider av det och för övrigt inte har nån lust att säga nej just då, så kommer ändå tankarna där. Kanske jobbar jag för mycket? Kanske är det farligt? Kanske borde jag varva ned lite? Jag är säkert en sån där jagsvag typ som förlägger mitt värde till min prestation? Shit, när jag ska hinna bli mera mindful?
Inte sällan är det dessutom sant - vi är många som jobbar lite för mycket, om man med mycket menar 40 timmar i veckan. Vi är många som hellre säger ja än nej och vi är många som faktiskt äter Omeprazol mer än en gång i veckan och har bettskena och sånt. För att vi råkar älska våra jobb, trivas med tempo och helt enkelt vilja att vad det nu är vi gör, ska bli så bra som möjligt. Men visst, det kan bli för mycket. Men kruxet är att det ofta beror på att samma personer som bekymrar sig så dant om oss, sällan tvekar att dra nytta av våra ansträngningar. Det är lättare att lägga huvudet på sned, än manken till, så att säga. Det är lättare att ironisera över någon annans ambitioner och duktighet, än att arbeta för goda arbetsstrukturer och framför allt är det väldigt mycket lättare att sätta sina egna gränser snävt, om någon annan inte har några.
Jag generaliserar - men bara lite. För det här är ett mönster jag ser hela tiden. Hur omgivningen, och inte sällan arbetsledningen, villigt och glatt drar nytta av ens tjänstvillighet, arbetsglädje och kompetens, men samtidigt oreflekterat mer eller mindre dömer ut den som en personlig skörhet, för att slutligen lägga hela ansvaret för eventuellt överarbete, övertid och överansträngning hos den där duktiga, om eller när hon får för sig att sätta lite gränser, eller helt enkelt inte orkar mer. För, hon haaar ju så svårt att säga nej.
Det måste alltså vara väldigt tacksamt att ha duktiga flickor (eller pojkar det förekommer men anses av någon anledning inte lika problematiskt) omkring sig. Man får förmana och klema med dem och känna sig lite livsvis, sedan gör det en massa jobb som annars inte skulle bli gjort och sedan, som grädde på moset, så kan man förklara eventuella kraschar med deras bristande självkänsla. Rena Kinderägget liksom.
Så jag fortsätter säga ja, bara för att retas.
Och, som alltid, detta gäller inte min arbetsplats mer än någon annan. Inte vad jag märkt, i alla fall.
onsdag, juli 06, 2011
Gästpredikant...
...är idag komminister Markus Klefbeck, även känd som Maken. Han är denna bloggs första mänskliga gästbloggare, vilket är att anse som en stor ynnest. Även om hans hustru är klart partisk.
Predikan nedan kommer hållas i G:a Hjelmseryds Kyrka på söndag, för den som önskar höra den IRL.
Predikan nedan kommer hållas i G:a Hjelmseryds Kyrka på söndag, för den som önskar höra den IRL.
Nu under sommaren är det många som är ute och reser, och vi får ofta höra om hur berikande det är att möta nya människor och kulturer. Och som en del i ett slags vuxenblivande, eller kanske som en sista rest av ungdomlig frihet, passar många på att åka ut på längre resor i t.ex. Sydostasien innan arbete och barn försvårar det hela. I allt detta så är resandet något gott som ska lära oss mer om världen och ger status, men det är inte så med den resan som sonen gör i dagens evangelium.
När den yngste sonen i Jesu välkända liknelse tar ut sitt arv och ger sig ut till främmande land, då handlar det inte om någon lärorik studieresa utan om ett svek och ett övergivande. Den yngste sonen bryter sönder relationen med sin far och sin familj för ett kortsiktigt nöje. Han tar ut arvet i förskott, vilket nästan kan uppfattas som en arrogant hälsning att ”För mig kunde du lika gärna vara död”. Arvet blir heller inte till några långsiktiga investeringar, utan omvandlas till kontanter som snart förslösas på ett liv i utsvävningar.
Den yngste sonens resa till det främmande landet följer ingen välplanerad rutt utan rör sig sakta allt längre bort från det goda livet som han sökte. Det som från början måste varit en väl tilltagen reskassa tar slut och med den också vännerna, utan pengar är han inte längre av intresse för dem som tidigare gärna sökte hans sällskap. Friheten han sökte leder till ofrihet. Han får börja arbeta för att kunna försörja sig och för att riktigt beskriva hans elände så sägs det att han är svinaherde. Han som jude får vakta de orena djur som judarna vare sig åt eller på annat sätt ville befatta sig med. Och han sjunker så lågt att till och med svinen tycks ha det bättre än han. Då, när det är som allra mörkast, kommer han till besinning och inser att det kanske finns en utväg ur hans elände. Han kan söka sig en ny arbetsgivare – den man som en gång var hans far men som han skälv frivilligt bröt kontakten med.
Det hela kan ses som illustration av en ganska typisk föreställning om religion. När man inte klarar sig på egen hand vänder man sig till Gud för hjälp, en slags andlig omvändelse under den existentiella galgen. I en mening är detta en god illustration för traditionell kristen tro, en slags upplysning genom lagen. När vi inser att vi inte klarar av att leva upp till Guds krav uppenbaras vårt behov av Kristus. Vi skulle då kunna se det hela som en föraning om lagens andra bruk.
Men i det hela finns det också en fara. Det hela kan också missförstås som att tron på Gud är något endast i motgångar och svårigheter. Och då ligger det nära till hands att Gud är en gud endast för svaga och misslyckade, ungefär som det hette i det gamla talesättet: ”Liten och klen går till Frälsningsarmén. Stor och stark går till Folkets park.” Men Gud är Herre över alla människor, och en Gud för livets alla dagar.
Ett korrektiv till en felaktig förståelse av Gud och hans roll i våra liv får vi också i form av den äldre sonen i liknelsen, till vilken vi strax ska återvända. Först ska vi dock stanna till vid en detalj i berättelsen om den yngre sonen. När denne kommer till besinning och inser vidden av sitt elände gör han upp en plan. Han ska inte bara återvända till fadern utan väl där ska han säga: ”Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.” När sonen sedan återvänder hem då visar det sig att fadern redan på långt håll får sin på honom och springer honom till mötes. Fadern är inte bara en passiv åskådare som väntar på att få säga sitt ”Vad var det jag sa?” utan han har längtat och väntat. Och sonen hinner heller inte avsluta sin i förväg uttänkta vädjan. Han hinner bekänna sitt misslyckande, men fadern avbryter honom innan han hinner komma med sin önskan om att få göra rätt för sig. Sonen avbryts innan han hinner säga: ”Låt mig få gå som en av dina daglönare.”
Det hela kan sägas illustrera hur vi får iklädas Kristi rättfärdighet redan genom tron. De goda gärningarna får komma sedan som en frukt av tron, men de är inte villkoret för att vår himmelske Fader ska ta emot oss. När en syndare vänder om till Gud då är det inte fråga om ett lönesamtal där prestationer och lön ska vägas mot varandra, utan det är väntande Fader som får ta sitt bortgångna barn i famnen.
Men historien slutar inte riktigt där, utan Jesu liknelse innehåller också ytterligare en viktig person: den skötsamme och avundsjuke storebrodern. Han ställer sig utanför glädjen. Hellre än att gå in och festa på gödkalven påminner han fadern om hur han trots sin skötsamhet inte en fått en liten killing att dela på med sina vänner. Det brukar ofta påpekas, om den äldste brodern överhuvudtaget nämns, att han liknar fariséerna som med missnöje såg på Jesu umgänge med diverse syndare. Men det viktigaste är att denna form av andlige Bror Duktig finns mer eller mindre i var och en av oss, också i dig och mig. Hur ofta kan man inte möta attityden att tron måste löna sig? Och försvaras inte tanken med en dubbel utgång rätt ofta med att det annars inte hade varit någon idé med att gå runt och tro på Gud hela livet? I olika former, mer eller mindre väl kamouflerade, finns alltså den andliga rättrådigheten som faktiskt riskerar att stänga oss själva ute från den glädjefest som Gud vill bjuda in oss till.
Nu finns det ingen anledning att lite nyktert konstatera att det inte finns några skötsamma söner och döttrar som förblivit hemma hos Fadern, utan att vi alla är neddragna i syndafallet. Och vi kan vänta med att gå in i detaljerna om det pris som Gud betalt genom sin Sons offerdöd. För fokus i just denna liknelse ligger på Guds sinnelag. Det är minst lika mycket berättelsen om Faderns kärlek och längtan, som den om den förlorade sonen. Vad denna kärlek kostade lämnas just här där hän, även om vi finner svaret också på denna fråga i bibeln. Ära vare Fadern och sonen...
tisdag, juli 05, 2011
Ett korrektiv mot ens fyrkantighet...
Toblerone, sa min pappa just, måste vara ett korrektiv mot ens fyrkantighet. Sedan förbarmade han sig över de mörka bitarna som inte jag tycker är så goda.
Domkapitlet i Västerås...
...har kommit till beslut i fallet Ulla Karlsson. Det mycket välformulerade och tydliga beslutet går att läsa här. Det är glädjande att domkapitlet så tydligt sätter fingret på det tydliga exempel på "privatiseringen av prästämbetet" som detta fall utgör. Det är också betryggande att se vilken omsorg domkapitlet lagt ned på att få till stånd ordentliga, klargörande samtal mellan Karlsson, biskop och domkapitel, för att kunna ta ett rättvist, och välgrundat beslut om eventuell påföljd. Samtidigt är det beklagligt att ingen ordentlig prövning av huruvida Karlsson avvikit från Svenska Kyrkans tro, bekännelse och lära har kunnat göras - för kanske hade en sådan prövning, alldeles oavsett utgång, fått igång det samtal som Karlsson efterlyste i sina artiklar. Dels om försoningsläran i synnerhet, men också om Svenska Kyrkans förhållande till sin bekännelse och lära, och inte minst vårt förhållande till det faktum att präster och diakoner vid sin vigning lovar att hålla sig till den. Jag citerar en klok formulering ur beslutet:
"Den prästvigde går in i ett sammanhang, där förmånen att kunna tänka och reflektera ställs i kyrkans tjänst. Det innebär att som präst inse att kyrkans tro är något gemensamt."
Just detta, att man som präst, (eller diakon, eller förtroendevald eller körsångare eller vad man nu har för funktion/kallelse/uppdrag i sin kyrka) ställer sin person, sitt liv, i kyrkans (förstått som de troende gemenskap på den plats jag befinner mig, inte organisationen Svenska Kyrkan) tjänst, är något vi sällan talar så mycket om. Vi talar desto mer om våra egna frågor, våra ambitioner, drömmar och behov. Vi talar om att komma till sin rätt, att få brinna, att få utvecklas, att få förmånen att möta människor - men vi talar sällan om att tjäna, och stå till tjänst, också när det innebär att vi måste vara, och göra saker vi inte alls tycker är roligt, eller är bra på, eller har lust med. Vi måste ha friluftsgudstjänster fast vi nyser kalken full med snor. Vi måste sjunga körsånger som vi inte gillar. Vi måste läsa texter som skaver. Vi måste fatta obehagliga beslut. Vi måste krama tanter som luktar kiss och prata vänligt med folk vi tycker är jättejobbiga. Vi måste sjunga Blott en dag och Tryggaräkan om och om igen, vi måste spela populärmusikaliska stycken på orgel fast det låter helt konstigt. För vi har, direkt eller indirekt, lovat att vara tjänare, eftersom vi dels valt att följa Jesus, dels valt att ställa oss i församlingens tjänst. Vi är kallade att älska som Han har älskat oss, och att tjäna precis som han är mitt ibland oss, som en tjänare. Vilket innebär att vi måste om inte överge, så i alla fall våga ifrågasätta våra magkänslor och Det Som Känns Rätt För Mig.
Sofia skriver grundligt och sakligt om alltsammans.
Kyrkans Tidning både rapporterar och kommenterar.
Dagen rapporterar, liksom Dalademokraten, båda något svajigt, när man jämför med protokollet.
"Den prästvigde går in i ett sammanhang, där förmånen att kunna tänka och reflektera ställs i kyrkans tjänst. Det innebär att som präst inse att kyrkans tro är något gemensamt."
Just detta, att man som präst, (eller diakon, eller förtroendevald eller körsångare eller vad man nu har för funktion/kallelse/uppdrag i sin kyrka) ställer sin person, sitt liv, i kyrkans (förstått som de troende gemenskap på den plats jag befinner mig, inte organisationen Svenska Kyrkan) tjänst, är något vi sällan talar så mycket om. Vi talar desto mer om våra egna frågor, våra ambitioner, drömmar och behov. Vi talar om att komma till sin rätt, att få brinna, att få utvecklas, att få förmånen att möta människor - men vi talar sällan om att tjäna, och stå till tjänst, också när det innebär att vi måste vara, och göra saker vi inte alls tycker är roligt, eller är bra på, eller har lust med. Vi måste ha friluftsgudstjänster fast vi nyser kalken full med snor. Vi måste sjunga körsånger som vi inte gillar. Vi måste läsa texter som skaver. Vi måste fatta obehagliga beslut. Vi måste krama tanter som luktar kiss och prata vänligt med folk vi tycker är jättejobbiga. Vi måste sjunga Blott en dag och Tryggaräkan om och om igen, vi måste spela populärmusikaliska stycken på orgel fast det låter helt konstigt. För vi har, direkt eller indirekt, lovat att vara tjänare, eftersom vi dels valt att följa Jesus, dels valt att ställa oss i församlingens tjänst. Vi är kallade att älska som Han har älskat oss, och att tjäna precis som han är mitt ibland oss, som en tjänare. Vilket innebär att vi måste om inte överge, så i alla fall våga ifrågasätta våra magkänslor och Det Som Känns Rätt För Mig.
Sofia skriver grundligt och sakligt om alltsammans.
Kyrkans Tidning både rapporterar och kommenterar.
Dagen rapporterar, liksom Dalademokraten, båda något svajigt, när man jämför med protokollet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)