Modigt?

På ett plan kan jag hålla med. Ett visst mod krävs det för att som Ulla Karlsson gå tvärtemot sin egen kyrkas (och förvisso även arbetsgivares) flera tusen år gamla, och världsomspännande grundsatser och mena att de inte bara är fel, utan även anstötliga. Inte vem som helst gör sånt.

Samtidigt är det viktigt att minnas att vi lever i en demokrati - ingen kommer som sagt fängsla, döda eller hota Ulla Karlsson för att hon tror som hon tror och säger det. Om hon hade haft ett sekulärt arbete, hade hon fått behålla det och hennes eventuella barns/livkamrats möjligheter till utbildning och/eller arbete eller säkerhet hotas inte av debatten som pågår. Det finns många länder där allt ovanstående är verklighet för många människor, som ändå väljer att för sin övertygelses skull utsätta sig för dessa risker. De enda hot Karlsson tycks stå inför, bortsett från beska kommentarer på Kyrkans Tidnings hemsida och bloggar som min egen, är att skiljas från prästämbetet och det är inte särskilt troligt att det blir så.

Det är också viktigt att inse, att de tankar som Karlsson framför, inte är några radikala nyordningar direkt, utan en anpassning till den rådande opinionen och samhällsandan. Kyrkan har försökt sig på sånt i alla tider, då evangeliet har känts för töntigt för den tuffa samtiden - men det har inte fått det genomslag man påstått skulle vara räddningen för kyrkan som organisation - tvärtom!

Så, när Karlsson utmålas som en modig, nytänkande reformator som går till angrepp mot ett bakåtsträvande, konservativt (och, givetvis, manligt och maktfullkomligt) kyrkligt etablissemang, så blir jag rätt beklämd för det är inte sant. Hon presenterar gamla idéer och seglar ogenerat på vågor av gamla fördomar om kristendomen och Svenska Kyrkan, samtidigt som hon får sekulärmedias och den allmänna opinionens försvar. Den eventuella påföljden från domkapitlet i Västerås kan knappast misstänkas bli särskilt allvarlig. Samtalet hon påstår sig efterlysa genom sina artiklar, lyser med sin frånvaro eftersom Karlsson redan slagit fast att det inte finns någon fallen skapelse, att nattvarden är en gemenskapsmåltid och att Jesu död var en tragedi och bemöter sina kritiker genom att tala om demokrati och tabu istället för teologi och tro.

Dessutom säger Karlsson precis det som många människor vill höra, precis det som går att läsa i självhjälpsböcker och tidningar och bloggar och nyckelringar från Kreativ Insikt. Det är samtidsanpassning som stryker medhårs på välmående, lagom duktiga västerlänningar - ingen synd, inget blod, inga krav, inga nya tankesätt, inget som skiljer kyrkan från världen utan samma feel-good-gör-ditt-bästa-människan-är kärleksfull-lära som överallt annars.

Populism, kallas det. Och sedan när blev det modigt?

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN!

...vi sörjer ej Hans minne, Han är vår morgondag.
Han är ej bland de döda. Han är vår framtids Gud!

(Sv Ps. 743)

Långfredag

...törnets krans och korsets spikar
pressar fram det dyra blod
att all världen skulle renas
i den helga, djupa flod.

Sv. Ps. 456:4

Jesus blir kvar...

...säger Ulla Karlsson. När synden, försoningen, det kannibaliska synsättet på nattvarden och uppståndelsen tas bort, så blir Jesus kvar.

Och det låter ju rätt bra. Tills jag börjar tänka efter. Och inte minst känna efter. För om det inte finns någon konkret uppståndelse, är då Jesus verkligen kvar hos oss? På något annat sätt än i människors minne och föreställningsvärld? Som något mer än en förebild och ledstjärna?

Kan Jesus göra något för mig eller måste jag göra allting själv med honom som minst sagt ouppnåelig målbild? Hör han mig när jag ber eller måste jag lista ut själv vad han tycker? Ser han på mig med kärlek eller måste jag lära mig det själv? Kan jag gå till honom med min synd och skuld, när jag ljugit, snackat skit och varit självisk och kunna lita på att han kan ta bort den? Kan jag komma till Jesus när jag får cancernoja och tror jag ska dö senast nästa tisdag och veta att han fattar?

Vad hände med Jesus på påskdagens morgon och vad ska hända morgonen efter min egen död? Vem tar hand om mig sen, som Helen Sjöholm sjunger sådär övertydligt hjärtskärande? Kan en Jesus som inte dog för mig, ge mig mitt liv? Kan jag lägga mitt liv i hans händer, om hans död var tragisk och hans uppståndelse en icke konkret, annorlunda livsform?

Aldrig i livet. Och det handlar inte om vad som är tabu i kyrkan. Försök inte göra detta till en fråga om debattvilja och koder och exklusivitet för det är inte därför folk reagerar. Vi reagerar för att det är på liv och död, för att det handlar om det eviga livets hopp, det som hjälper människor världen över att orka leva och våga dö. Det handlar om kärlek, den kärlek som tror allt, hoppas allt, bär allt och övervinner allt och som därför offrade sitt eget liv för att världen ska leva.


Jag har skrivit om saken några gånger nu. Här, här, och här.

Elakhet och dumhet

Att ta bort någon på Facebook, för att sedan börja prata skit om vederbörande, är riktigt elakt. Att inte tänka på att ändra säkerhetsinställningarna så att vederbörande inte kan se smutskastningen, är antingen ännu elakare. Eller riktigt korkat. Eller möjligtvis både och.

Nu vet jag ju förstås inte hur, eller om, den lokalpolitiker som enligt den baktalade kollegan gjort just detta, tänkte - men jag ändå inte låta bli att undra. För ibland vet man inte, om viss elakhet blir extra plump och övertydlig, för att den elake helt enkelt inte fattar hur illa han/hon gör. Eller om dumhet, eller obetänksamhet, eller okunskap, är något man utsagt eller outsagt gömmer sig bakom, för att slippa förfina eländet, så att säga.

Så, folk som förklenande talar om dumsnällhet, kanske borde rikta sina blickar mot dumelakhet istället. Den gör nog avsevärt mer skada.

Nittleaks...

...har jag inte sett. Filip och Fredriks programledarstil är inte riktigt min pannkaka - de gör sig avevärt mycket bättre i skrift. Trots att jag är lite för ung för Två nötcreme och en moviebox har jag med stort nöje läst den säkert fem gånger. Kapitlet som handlar om mat och godis är bäst - det finns en grym efterrättslista!

Mitt bidrag till 90-talsnostalgitrippen finns här för er som använder Spotify. Ni som inte gör det, kan med fördel lämna en mailadress i kommentatorsfältet, så kan jag skicka en invite !

Så här såg jag ut när det begav sig...

.

Med svansen håller man balansen.

Nästan så man önskar sig en svans ibland. Så man bara kunde lägga sig på en fönsterbräda nånstans och vara mindful några timmar.

Måste bara länka...

...till Sofias inlägg om synd-och-skuld-debatten som Ulla Karlsson i Aspeboda startade tidigare i vår. Hon säger det med samma trötthet som jag känner inuti. Och lite mer frimodighet än jag förmår uppbåda. Citatet nedan är extra klockrent:

"Demokrati..? Alltså; ingen vill nog fängsla Ulla Karlsson för att hon säger som hon gör. Statsskicket har väl inget med saken att göra."

Att pipa om demokrati när man blir ifrågasatt, och om sin egen debattvilja när man inte vill föra debatten vidare, är inget som främjar ett verkligt samtal på djupet om vad synd och skuld egentligen är och hur vi som kristna ska hantera det. Tvärtom. Det bara befäster de fördomar om kyrkan och kristendomen som Karlsson så ogenerat spelar på och som knappast leder till vare sig utveckling eller fördjupning.

Smink

Jag hade tänkt blogga om drive-in-dopen i Västerås. Men så gick luften liksom lite ur och orkar man inte vara djup kan man lika gärna vara ytlig så här kommer ett inlägg om smink.

Dagens fråga var nämligen när det är OK att börja sminka sig. De tillfrågade (haffade på gågatan i Södertälje i vanlig ordning) var rörande överens om att 13 var den absolut lägsta tänkbara åldern. Och en klok barnpsykolog konstaterade att det här med smink ofta är känsligare för vuxna än för barn, eftersom de vuxna ser "vuxensignaler" där barn bara ser något kul som man gör tillsammans med sina kompisar, eller för att mamma gör det, utan några som helst sexuella förtecken.

Själv var jag 14 när jag köpte min första mascara på H&M i Örebro. Den var en svart Isadora, vilket jag faktiskt fortfarande föredrar, och jag visade stolt upp den för mamma och pappa som satt i trädgården och drack kaffe. Pappa undrade om de unga männen i vår omgivning verkligen var värda besväret, och mamma påpekade klartsynt att vi nog sminkade oss mer för varandra än för killarna. Själv gick jag in i badrummet och övade. Tvättade mig, kletade ner halva ögonlocket och övade igen. Men till skolavslutningen i sjuan hade jag faktiskt fått till tekniken riktigt bra. Och det förändrade absolut ingenting.

Inte som alla andra präster...

Med jämna mellanrum händer det att folk berömmer mig för att jag inte är som "andra" präster. Sådana där allvarliga, stela, konservativa, glädjelösa, hårda, högkyrkliga eller helt enkelt bara gamla präster. Som är sådär som alla vet att präster är, liksom. Manliga präster, framför allt.

Jag vet att berömmet i de allra flesta fall är ett tecken på uppskattning och sann välvilja, men kan inte låta bli att undra var de finns, eller har funnits, alla dessa allvarsamma och stelbenta präster som tycks ha gett upphov till så mycket åsikter och förväntningar. Bortsett från på film då förstås - tack för den Bergman och Pollak.

För är det någon yrkesgrupp jag så att säga är bekant med, så är det min egen, prästunge som jag är. Och av alla dessa präster jag träffat, från första dagen mamma och pappa kånkade iväg mig till kyrkan, kan jag inte minnas mer än en handfull som stämt in på så mycket som en enda av epiteten ovan. Om ens det. Just nu kommer jag inte på nån. Eller kanske en. Och jag undrar om det beror på att jag är så ung att alla elakingar var pensionärer när jag började bli medveten
om skillnaden, eller helt enkelt på att jag aldrig fått lära mig hur alla andra präster är?

Det är klart att det finns dåliga präster, bakåtsträvande präster och stela präster. Precis som det finns dåliga bilmekaniker och bakåtsträvande lärare och stela tandläkare. Jag säger inget annat. Men jag talar av rik erfarenhet, när jag säger att de flesta är helt normala och gör sitt allra bästa. Även de som är födda på 20, 30 och 40-talen.

Gör om din själ så du kan vara nöjd med dig själv

"Elle, när ska det bli inne att vara som jag
Blek och feg och sävlig och lat
Jag har köpt varje nummer Elle sen 96
Men det som fortfarande gäller är
Vacker och lycklig
Och just nu kjol med särskilda veck"
(Annika Norlin)

Jag lyssnar på bästa Säkert! och får ett av mina regelbundet återkommande irritationsutbrott över positiv-tänkande-och-personlig-utveckling-mindfullness-trenderna. För å ena sidan ska man vara sig själv, nöjd med sig själv och så ska man ha rimliga krav på sig. Good enough räcker, flinar de vackra livsexperterna betryggande. Fast det förstås. Inte om du är osäker eller olycklig eller stressad. Bli balanserad och lycklig först, så duger du sen.

Det är rätt åt dem att Gud älskar osäkra feta fegisar med dålig självkänsla och svag identitet lika mycket oavsett.

Jag är visserligen partisk...

...men vill ändå varmt rekommendera min faders invändningar mot valet av nya sedelmotiv.

Möte med mig själv...

Jag har hittat min anteckningsbok från Pastoralinstitutet i en garderob. Den är blå och föreställer en katt som röker pipa. Ur pipan kommer en bubbla, och i bubblan finns ett litet bi. Det är en ganska konstig bild faktiskt, men hur som helst: I november 2003 hade jag sett mig själv på film, övandes högmässa i Pius kapell. Sålunda föll min dom över denna insats:

* Duka inte så fort
* Var ska jag göra av oblatasken??
* Häll upp vin när kalken står på corporalet
* Klia dig INTE i ansiktet!
* Vrid HELA huvudet, inte bara ögonen. Ha boken närmare
* Blicken under prefationen?
* Helig - hur ska jag stå, hur ska jag titta, hur ska jag hålla?
* När ska jag vända blad i Missalet?
* Lyft INTE tillbaka händerna mitt i epiklesen!
* Titta på kalket, inte på folk!
* Buga inte - geniflectera istället.
* Sucka inte, stäng munnen.
* Ta brödet först, tala sedan.
* Gå ej för fort på Herrens frid
* Titta på Lammet ifråga under O Guds lamm
* Lyft bara paténen vid inbjudan
* Duka av långsammare
* Hur fånig är egentligen orantställningen på en skala?
* Välsigna INTE med huvudet på sned!!!!


Att jag orkade bry mig. Fast det är ju lätt att säga nu förstås.

Välkommen i bloggosfären!

"...rätt nördigt, måhända envist enahanda men också tydligt, handfast och praktiskt." utlovar skribenten bakom "I huvudet på en smålänning" att det ska bli, och jag kan lägga till intressant och välskrivet också! Rekommenderas!

Trivialiteter ur verkligheten

"Jag tycker om satsdelar" meddelade jag min kyrkoherde i morse.
"Jaha", sa han. "Och makaroner".
"Precis", sa jag. För det gör jag ju.

Djupa samtal om livet, med andra ord. Det är ju det vi gör i Svenska Kyrkan.

Det är ju jätteroligt ju

bilden är lånad från Högskolan i Gävle

Jag läser Dagen och tycker mig ana en lätt förebrående ton i intervjun. Som om annonsen för lärarutbildingen per automatik skulle innebära att Högskolan i Gävle antingen inte vet om att det faktiskt inte slutar riktigt så, eller bara vill ta billiga poäng (som dessutom inte ens är kul) på kristendomens bekostnad. Och vari desperationen skulle bestå fattar jag faktiskt inte - annonsen utmålar ju knappast religionslärarämbetet som särskilt glamoröst liksom.

Men, precis som den tålmodige kommunikationschefen Johan Ahlgren säger, så är syftet något helt annat - nämligen att med glimten i ögat påpeka att genomsnittssvenskens kunskap om kristendomen (och religion i allmänhet) kanske inte är så där enorm, och att det därför är viktigt med behöriga lärare som vet att visst, han dog, men inte riktigt på slutet och dessutom var han bara död ett tag.

Till skillnad från en del andra annonser med kyrklig tematik (som Ballerinakex vid nattvardsbord och annat trams) så är det här en smart annons som faktiskt inte är ute efter något annat än att få fler människor att bli kunniga religionslärare och därmed ge svenska elever koll på vad kristendomen och andra religioner egentligen handlar om. Det borde ju räknas som respekt för kristendomen, snarare än något annat, så jag ser verkligen ingen anledning att uppröras eller snörpa på munnen. Tvärtom - för en gångs skull är det nån annan än kyrkorna själva som uppmärksammar att religionskunskaperna i det här landet är rätt kassa på sina håll. Alla som har haft konfirmander vet vilken skillnad en bra SO-lärare kan göra. Mer sånt och alla blir glada!

Söndagsförvirring

Det är söndag förmiddag och jag är hemma, med min tekopp och min fulaste kofta. Jag är inte ett dugg sjuk - jag är bara ledig. Ikväll ska jag gå med min man i kyrkan men just nu gör jag ingenting alls. Ute är det dimmigt och småregnigt och fult och jag sitter och läser Hanna Hellquist-krönikor och känner mig allmänt konstigt. Inte ledsen direkt, och verkligen inte knäpp, men lite...urspårad.

Det här är inte ett sätt att kokettera med att jag minsann går i kyrkan klockan 11 varje söndag och titta hur knäppt det blir när jag låter bli, titta-titta på mina fina fromma vanor. Eller lite kanske, för något ska man ju pigga upp stämningen med. Bara ett sätt att säga hej bloggvärlden, här är jag och inget vettigt har jag för mig ens.

Försoning och snödroppar

Egentligen skulle jag vilja blogga ännu mer om försoningen och sånt där. Men så tänker jag att ni vet ju vad jag tycker och om det nu är så att Jesus har dött för att världen ska leva, så spelar det ju egentligen ingen roll om någon påstår något annat. Om det är sant, så slutar det inte vara sant för att någon påstår att det är barbariskt att tänka så. Dessutom blommar både krokus och snödroppar i min trädgård.