Inte som alla andra präster...

Med jämna mellanrum händer det att folk berömmer mig för att jag inte är som "andra" präster. Sådana där allvarliga, stela, konservativa, glädjelösa, hårda, högkyrkliga eller helt enkelt bara gamla präster. Som är sådär som alla vet att präster är, liksom. Manliga präster, framför allt.

Jag vet att berömmet i de allra flesta fall är ett tecken på uppskattning och sann välvilja, men kan inte låta bli att undra var de finns, eller har funnits, alla dessa allvarsamma och stelbenta präster som tycks ha gett upphov till så mycket åsikter och förväntningar. Bortsett från på film då förstås - tack för den Bergman och Pollak.

För är det någon yrkesgrupp jag så att säga är bekant med, så är det min egen, prästunge som jag är. Och av alla dessa präster jag träffat, från första dagen mamma och pappa kånkade iväg mig till kyrkan, kan jag inte minnas mer än en handfull som stämt in på så mycket som en enda av epiteten ovan. Om ens det. Just nu kommer jag inte på nån. Eller kanske en. Och jag undrar om det beror på att jag är så ung att alla elakingar var pensionärer när jag började bli medveten
om skillnaden, eller helt enkelt på att jag aldrig fått lära mig hur alla andra präster är?

Det är klart att det finns dåliga präster, bakåtsträvande präster och stela präster. Precis som det finns dåliga bilmekaniker och bakåtsträvande lärare och stela tandläkare. Jag säger inget annat. Men jag talar av rik erfarenhet, när jag säger att de flesta är helt normala och gör sitt allra bästa. Även de som är födda på 20, 30 och 40-talen.