Sensommaren och hösten 1994 var det heller ingen brittsommar. Kylan slog till med en smäll i mitten på augusti (jag minns, för jag råkade vara på fotbollsmatch utan jacka just när det hände) och sedan var det slut på den varma sommaren. Fotbolls-VM var över, skolan började och på MTV såväl som i bästisen Ylvas vardagsrum spelades Love is all Around precis hela tiden, med klipp från Fyra bröllop och en begravning.
Jag var femton år och tyckte i ärlighetens namn att vuxenblivandet, Gud, kärleken och döden kunde ta det lite lugnt. Under loppet av två månader hade jag först konfirmerats och sedan varit med om vad jag i backspegeln inser var förstadiet till personlig omvändelse och första stegen mot en vuxen tro. Jag hade blivit förälskad - inte för första gången, men för första gången var det besvarat, på riktigt. Och så dog min morfar, och Estonia sjönk.
Just då var det otäckt. Jag minns att jag försökte värja mig, men förgäves - känslorna, upplevelserna liksom bara attackerade, allt var nytt, allt gick rakt in och trots att jag verkligen försökte, så gick det inte över. Jag var någon som man kunde bli kär i, Gud fanns på riktigt, morfar var död och massor med människor hade drunknat och allting kändes. Hela tiden, på en massa olika sätt. Jag var på riktigt. Livet var på riktigt. Otäckt eller ej - aldrig hade verkligheten varit så påtaglig, eller så spännande som då.
Jag kom att tänka på allt det här i eftermiddags, när det var klart och kyligt och jag råkade höra Love is all around på Spotify när jag satt på tåget. Inte på det som hände i sig självt, utan på hur intensivt jag upplevde allting då, innan erfarenhetens och vuxendistansens skyddande och mattande filter hade lagt sig. Det känns aldrig så längre - inte ens när lika många, och värre saker händer samtidigt. Det är oftast skönt, men samtidigt lite sorgligt. Någon vidöppen, livsfascinerad femtonåring blir jag aldrig mer. Men jag minns faktiskt fortfarande hur det kändes.
tisdag, augusti 31, 2010
måndag, augusti 30, 2010
"Slentrianhatandet av duktiga flickor..."
...skriver Elin Grelson om, (i en bloggpost som även handlar om skolkproblematik) och Therese Boman också. Det är strålande. Läs!
lördag, augusti 28, 2010
Dagens ord
Idag har jag lärt mig ett nytt ord av biskop Ragnar Persenius nämligen öppenhetsneuros. Han gav det ingen bestämd definition, men det behövdes inte. Jag förstod precis vad han avsåg - och det gjorde förmodligen resten av kyrkfolket i auditoriet också. Det är ett mycket bra, och smärtsamt träffsäkert ord.
Svenska Kyrkans öppenhetsneuros, den ängsliga upptagenheten med att i (nästan) alla sammanhang och gentemot (nästan) alla människor vara öppen och inkluderande, är lätt att både raljera över, och påpeka farorna med, när vi ser den hos andra. Den är inte lika underhållande, och lätt att döma ut, när man måste slåss med den själv. För hur lätt är det egentligen att hålla stånd mot öppenhetsneurosen och i Jesu efterföljd vara kärleksfull och tydlig samtidigt, när man så att säga hamnar i skarpt läge? När man sitter där och vill tala om dopet som frälsningsgrundande hos en familj där storasyskonen inte är döpta? När det likaledes odöpta barnkörbarnet också vill ha ett kex med Jesus i? Eller när söndagen före domsöndagen kommer och det står familjegudstjänst i predikoturerna?
Det är inte ett dugg lätt. I de lägena är man inte så renlärighetskaxig längre, kan jag tala om. Alla präster, och alla kristna, har förmodligen en släng av öppenhetsneuros då och då, av lika delar människokärlek, människofruktan och ren förstockning och det är ingenting särskilt konstigt med det. Men det beror också på, och blir sannerligen inte lättare av, att öppenhetsneurosen i så stor utsträckning får forma det som är Svenska Kyrkans ansikte utåt. Våra annonser, informationskampanjer och intervjuer med företrädare signalerar, alldeles för ofta, att Svenska Kyrkan enbart är en plats för stillhet, eftertanke, gemenskap, livsfrågor och (inte minst) vacker musik. Vilket hon förvisso är - men hon är också gudsfolket folket på vandring, den korsfäste och uppståndnes lärjungar och Kristi kropp i världen. Varför ska det vara så svårt att stå för, ocyh tala om både och? Betror vi inte våra medmänniskor om att kunna förstå och ta till sig alla sidor i den välsignade rikedomen som vi själva lever i och av?
Uppdatering 10-09-02 - Gränsdragningsneuros var ordet! Jag mindes fel.
Svenska Kyrkans öppenhetsneuros, den ängsliga upptagenheten med att i (nästan) alla sammanhang och gentemot (nästan) alla människor vara öppen och inkluderande, är lätt att både raljera över, och påpeka farorna med, när vi ser den hos andra. Den är inte lika underhållande, och lätt att döma ut, när man måste slåss med den själv. För hur lätt är det egentligen att hålla stånd mot öppenhetsneurosen och i Jesu efterföljd vara kärleksfull och tydlig samtidigt, när man så att säga hamnar i skarpt läge? När man sitter där och vill tala om dopet som frälsningsgrundande hos en familj där storasyskonen inte är döpta? När det likaledes odöpta barnkörbarnet också vill ha ett kex med Jesus i? Eller när söndagen före domsöndagen kommer och det står familjegudstjänst i predikoturerna?
Det är inte ett dugg lätt. I de lägena är man inte så renlärighetskaxig längre, kan jag tala om. Alla präster, och alla kristna, har förmodligen en släng av öppenhetsneuros då och då, av lika delar människokärlek, människofruktan och ren förstockning och det är ingenting särskilt konstigt med det. Men det beror också på, och blir sannerligen inte lättare av, att öppenhetsneurosen i så stor utsträckning får forma det som är Svenska Kyrkans ansikte utåt. Våra annonser, informationskampanjer och intervjuer med företrädare signalerar, alldeles för ofta, att Svenska Kyrkan enbart är en plats för stillhet, eftertanke, gemenskap, livsfrågor och (inte minst) vacker musik. Vilket hon förvisso är - men hon är också gudsfolket folket på vandring, den korsfäste och uppståndnes lärjungar och Kristi kropp i världen. Varför ska det vara så svårt att stå för, ocyh tala om både och? Betror vi inte våra medmänniskor om att kunna förstå och ta till sig alla sidor i den välsignade rikedomen som vi själva lever i och av?
Uppdatering 10-09-02 - Gränsdragningsneuros var ordet! Jag mindes fel.
fredag, augusti 27, 2010
Diakonins dag...
...eller trettonde söndagen efter Trefaldighet, är det på söndag. Predikanten som är jag kommer att säga (ungefär) detta i S:ta Ragnhild kl. 11.
Om man ställer frågan ”Vad går kristendomen ut på” till en grupp människor, så där vilka som helst, så är chansen rätt stor, att åtminstone någon, och förmodligen ganska många svarar:
- Att behandla andra som man själv vill bli behandlad
eller
- Att älska sin nästa som sig själv.
Och det är ju inte fel. Tvärtom. Precis så bra, och så radikal, är kristendomens etik. Det är enkla, och allomfattade grundregler de flesta människor kan både förstå, och i teorin ställa upp på. Om alla levde så, skulle vi uppleva något som i alla fall liknar himmelriket på jorden – åtminstone ibland.
Samtidigt är idén om att den så kallade gyllene regeln är kristendomens kärna och eller främsta dogm för det första en halvmesyr, och för det andra en ganska farlig halvmesyr, som kan ge upphov till både inre och yttre lagiskhet, känslor av otillräcklighet, hopplöshet och faktiskt också i förlängningen normupplösning.
För sanningen är ju att inte en enda människa kan följa den Gyllene Regeln särskilt bra. Alla kan försöka, och alla kan lyckas – men inte alltid, och inte i alla lägen. Och när det gäller att älska sin nästa – det vill säga visa en kärlek som inte söker sitt både i ord och i handling, så blir det riktigt svårt – för om vi rannsakar oss själva, så märker vi ju att vi inte kan leva så ens gentemot de människor som vi känslomässigt älskar. Och börjar man dessutom läsa lite mer, så inser man att det inte stannar vid att Älska sin valfria nästa så där i största allmänhet – utan om att älska sina fiender och be för dem som förföljer en, och om att vara fullkomliga, såsom vår fader i himmelen är fullkomlig.
Om detta är vad kristendomen innerst handlar om, om detta är allt, så är det en obarmhärtig religion med en omöjlig målsättning, vars förkunnelse antingen blir förljugen sentimentalitet och till intet förpliktigande kärleksflum eller dubbelmoralistisk lagiskhet utövad av dem som för tillfället har den moraliska makten. Detta därför att vi egentligen vet, varenda en av oss, både erfarenhets- och förnuftsmässigt, att de krav som Jesus ställer på oss, är omöjliga att leva upp till. När vi försöker – och misslyckas, så hamnar vi antingen i känslor av skuld, skam och otillräcklighet, eller i en resignation som får oss att försöka förklara bort och komma undan Jesus.
Men, nu är det ju så väl att det som kristendomen går ut på, faktiskt inte är att Älska sin nästa som sin själv – utan på att Jesus älskar oss mer än sig själv. I centrum står inte en livsregel, utan ett kors. Ett kors, som står där det står just därför att kravet på att älska sin nästa, sin fiende och sin förföljare faktiskt kvarstår – det är vad Gud kräver av oss, vad som behövs för att undgå dom och död. Ett kors, som står som det yttersta beviset på Guds kärlek till oss – eftersom Han valde att själv ställa sig emellan oss och den ondska som vi i alla bemärkelser lever i, när han lät Jesus lida och dö i vårt ställe. Ett kors, som är tecknet både på konsekvenserna av världens omänsklighet och kärlekslöshet – men också tecknet på att livet, kärleken och rätten faktiskt har segrat, en gång för alla. Vi kan inte älska vår nästa fullkomligt – men Jesus har älskat oss så fullkomligt att inte ens döden var en begränsning. Befallningen att älska sin nästa är inte skriven på dammigt papper, utan i blod, tvärs över hela mänskligheten – för det är Jesus som har fullgjort den, och det skedde på det blodigaste av sätt.
Blir då dagens texter, och dagens tema – medmänsklighet, nästankärlek och diakoni, onödigt? Om vi ändå inte klarar det, varför ska vi då ens försöka, liksom?
Sådana tankar är inte ologiska egentligen – men de är också farliga halvmesyrer. För just eftersom vi, genom korset, får ta emot den gränslösa kärlek som Jesus älskar oss med, så blir uppmaningen - befallningen till oss att försöka efterlikna honom, ännu starkare. När han älskat oss så mycket – då måste vi i alla fall försöka. För hans skull, och för de medmänniskor som vi möter honom i. Men trots att kravet blir ännu större – blir det i ljuset av korset och den tomma graven faktiskt lättare att bära. I ljuset av vad Jesus gjort för oss, kan vi orka leva i ständig kärleks- och respektskuld till varandra, och ändå inte ge upp och ge oss av. För om vi ser befallningarna om kärlek och respekt i ljuset av korset och den öppna graven, då får vi både kraft och mod att försöka leva med Jesu kärlek som förebild – och någonstans att ta vägen när vi misslyckas. Genom Jesu död och uppståndelse har vi fått den gränslösa förlåtelsens gåva – både i evigheten, men också här och nu, förlåtelsen och upprättelsen som ger oss nya chanser, nytt hopp och ny kraft att försöka igen. Och vi har också fått nattvardens sakrament som gåva, där vi på ett konkret och påtagligt sätt får förenas med Jesus, och få konkret och påtaglig del av det liv som han vann åt oss på korset genom faderns fullkomliga kärlek. Uppmaningen till oss idag, på medmänniskans och diakonins söndag, är därför att ta emot den enda sanna medmänniskans liv och kärlek i nattvardens bröd och vin som är Kristi Kropp och blod, och sedan, styrkta av vetskapen om att Jesu kärlek alltid är större än våra kärleksbrister, gå ut i det som är just vår värld, och försöka älska vår nästa och vår fiende i handling och sanning.
Om man ställer frågan ”Vad går kristendomen ut på” till en grupp människor, så där vilka som helst, så är chansen rätt stor, att åtminstone någon, och förmodligen ganska många svarar:
- Att behandla andra som man själv vill bli behandlad
eller
- Att älska sin nästa som sig själv.
Och det är ju inte fel. Tvärtom. Precis så bra, och så radikal, är kristendomens etik. Det är enkla, och allomfattade grundregler de flesta människor kan både förstå, och i teorin ställa upp på. Om alla levde så, skulle vi uppleva något som i alla fall liknar himmelriket på jorden – åtminstone ibland.
Samtidigt är idén om att den så kallade gyllene regeln är kristendomens kärna och eller främsta dogm för det första en halvmesyr, och för det andra en ganska farlig halvmesyr, som kan ge upphov till både inre och yttre lagiskhet, känslor av otillräcklighet, hopplöshet och faktiskt också i förlängningen normupplösning.
För sanningen är ju att inte en enda människa kan följa den Gyllene Regeln särskilt bra. Alla kan försöka, och alla kan lyckas – men inte alltid, och inte i alla lägen. Och när det gäller att älska sin nästa – det vill säga visa en kärlek som inte söker sitt både i ord och i handling, så blir det riktigt svårt – för om vi rannsakar oss själva, så märker vi ju att vi inte kan leva så ens gentemot de människor som vi känslomässigt älskar. Och börjar man dessutom läsa lite mer, så inser man att det inte stannar vid att Älska sin valfria nästa så där i största allmänhet – utan om att älska sina fiender och be för dem som förföljer en, och om att vara fullkomliga, såsom vår fader i himmelen är fullkomlig.
Om detta är vad kristendomen innerst handlar om, om detta är allt, så är det en obarmhärtig religion med en omöjlig målsättning, vars förkunnelse antingen blir förljugen sentimentalitet och till intet förpliktigande kärleksflum eller dubbelmoralistisk lagiskhet utövad av dem som för tillfället har den moraliska makten. Detta därför att vi egentligen vet, varenda en av oss, både erfarenhets- och förnuftsmässigt, att de krav som Jesus ställer på oss, är omöjliga att leva upp till. När vi försöker – och misslyckas, så hamnar vi antingen i känslor av skuld, skam och otillräcklighet, eller i en resignation som får oss att försöka förklara bort och komma undan Jesus.
Men, nu är det ju så väl att det som kristendomen går ut på, faktiskt inte är att Älska sin nästa som sin själv – utan på att Jesus älskar oss mer än sig själv. I centrum står inte en livsregel, utan ett kors. Ett kors, som står där det står just därför att kravet på att älska sin nästa, sin fiende och sin förföljare faktiskt kvarstår – det är vad Gud kräver av oss, vad som behövs för att undgå dom och död. Ett kors, som står som det yttersta beviset på Guds kärlek till oss – eftersom Han valde att själv ställa sig emellan oss och den ondska som vi i alla bemärkelser lever i, när han lät Jesus lida och dö i vårt ställe. Ett kors, som är tecknet både på konsekvenserna av världens omänsklighet och kärlekslöshet – men också tecknet på att livet, kärleken och rätten faktiskt har segrat, en gång för alla. Vi kan inte älska vår nästa fullkomligt – men Jesus har älskat oss så fullkomligt att inte ens döden var en begränsning. Befallningen att älska sin nästa är inte skriven på dammigt papper, utan i blod, tvärs över hela mänskligheten – för det är Jesus som har fullgjort den, och det skedde på det blodigaste av sätt.
Blir då dagens texter, och dagens tema – medmänsklighet, nästankärlek och diakoni, onödigt? Om vi ändå inte klarar det, varför ska vi då ens försöka, liksom?
Sådana tankar är inte ologiska egentligen – men de är också farliga halvmesyrer. För just eftersom vi, genom korset, får ta emot den gränslösa kärlek som Jesus älskar oss med, så blir uppmaningen - befallningen till oss att försöka efterlikna honom, ännu starkare. När han älskat oss så mycket – då måste vi i alla fall försöka. För hans skull, och för de medmänniskor som vi möter honom i. Men trots att kravet blir ännu större – blir det i ljuset av korset och den tomma graven faktiskt lättare att bära. I ljuset av vad Jesus gjort för oss, kan vi orka leva i ständig kärleks- och respektskuld till varandra, och ändå inte ge upp och ge oss av. För om vi ser befallningarna om kärlek och respekt i ljuset av korset och den öppna graven, då får vi både kraft och mod att försöka leva med Jesu kärlek som förebild – och någonstans att ta vägen när vi misslyckas. Genom Jesu död och uppståndelse har vi fått den gränslösa förlåtelsens gåva – både i evigheten, men också här och nu, förlåtelsen och upprättelsen som ger oss nya chanser, nytt hopp och ny kraft att försöka igen. Och vi har också fått nattvardens sakrament som gåva, där vi på ett konkret och påtagligt sätt får förenas med Jesus, och få konkret och påtaglig del av det liv som han vann åt oss på korset genom faderns fullkomliga kärlek. Uppmaningen till oss idag, på medmänniskans och diakonins söndag, är därför att ta emot den enda sanna medmänniskans liv och kärlek i nattvardens bröd och vin som är Kristi Kropp och blod, och sedan, styrkta av vetskapen om att Jesu kärlek alltid är större än våra kärleksbrister, gå ut i det som är just vår värld, och försöka älska vår nästa och vår fiende i handling och sanning.
onsdag, augusti 25, 2010
Veckans utmaningar
* Skriva predikan på temat "Medmänniskan" ( 5 Mos 15:7-11, Rom 13:8-10 samt Matt 5:38-48) utan att det blir sentimentalt och/eller lagiskt.
* Lära mig att ställa om telefonen.
* Våga larma av kyrkan.
* Luska reda på varifrån vaktmästarnas namnbrickor kommer och beställa fler.
* Försöka sluta säga fula ord vid kopieringsapparaten
* Infinna mig på sammanträde 08.00 imorgon.
* Lära mig hantera den nya gräsklipparen (den har sladd!)
* Lära mig att ställa om telefonen.
* Våga larma av kyrkan.
* Luska reda på varifrån vaktmästarnas namnbrickor kommer och beställa fler.
* Försöka sluta säga fula ord vid kopieringsapparaten
* Infinna mig på sammanträde 08.00 imorgon.
* Lära mig hantera den nya gräsklipparen (den har sladd!)
måndag, augusti 23, 2010
En studie i pilgrims-resa-med-konfirmander-miner
Missförstå mig inte. Det var den bästa konfirmandresa jag gjort nånsin.
söndag, augusti 22, 2010
lördag, augusti 21, 2010
Note to self:
Håll inte med när frisören säger "jag tar luggen precis i höjd med ögonbrynen så den inte blir för kort". Låt henne inte komma undan med mindre än precis i höjd med ögonbrynens övre kant. Annars sitter du där, tio dagar senare, och ser som en Puli, alternativt Farrah Fawcett.
Homeopatisk teologi
Jag vaknade på fel sida imorse. Arg redan från början. Så slog jag på datorn, och blev genast glad.
Detta åt Mäster Abraham på Ad orientem versus som igår introducerade begreppet homeopatisk teologi - alltså "tanken att ju mindre Jesus och bibel vi har i gudstjänsten desto mer potent blir vår mixtur".
Att kritisera sådana kyrkliga tendenser och/eller strategier är inget ovanligt. Dels därför att det finns goda skäl till det - det är jättevanligt, trots att det funkar ganska dåligt på både kort och lång sikt, och dels därför att det är ett smidigt sätt att så att säga framhäva sin egen renlärighet.
Mäster Abraham faller dock inte i den fällan, utan problematiserar och analyserar både den homeopatiska teologin och kritiken mot den, genom att dels vara tydlig med att utövandet av homeopatisk teologi sker med ett på allvar gott uppsåt, dels påpeka att det inte räcker med att prata om Jesus varje dag, för att förkunna evangelium, utan om att man måste löpa linan ut: "Ska Jesus vara i centrum måste vi se, tala och bekänna att det är något annat än att ha det förändrade livet eller kyrklig verksamhet; det är syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull."
Skarpsynt, integritetsfullt och ödmjukt på samma gång. Bästa kyrkbloggen just nu, utan konkurrens!
Alla citat kommer härifrån, såsom sidan såg ut 21-08-10 kl. 10.08
Detta åt Mäster Abraham på Ad orientem versus som igår introducerade begreppet homeopatisk teologi - alltså "tanken att ju mindre Jesus och bibel vi har i gudstjänsten desto mer potent blir vår mixtur".
Att kritisera sådana kyrkliga tendenser och/eller strategier är inget ovanligt. Dels därför att det finns goda skäl till det - det är jättevanligt, trots att det funkar ganska dåligt på både kort och lång sikt, och dels därför att det är ett smidigt sätt att så att säga framhäva sin egen renlärighet.
Mäster Abraham faller dock inte i den fällan, utan problematiserar och analyserar både den homeopatiska teologin och kritiken mot den, genom att dels vara tydlig med att utövandet av homeopatisk teologi sker med ett på allvar gott uppsåt, dels påpeka att det inte räcker med att prata om Jesus varje dag, för att förkunna evangelium, utan om att man måste löpa linan ut: "Ska Jesus vara i centrum måste vi se, tala och bekänna att det är något annat än att ha det förändrade livet eller kyrklig verksamhet; det är syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull."
Skarpsynt, integritetsfullt och ödmjukt på samma gång. Bästa kyrkbloggen just nu, utan konkurrens!
Alla citat kommer härifrån, såsom sidan såg ut 21-08-10 kl. 10.08
fredag, augusti 20, 2010
Nytt tillskott i länklistan
Ad orientem versus är en blogg med den hedervärda målsättningen att "på ett revitaliserande sätt avslöja och avtäcka kyrkans historiska tro allt från apostolisk, urkristen och reformatorisk tid. "
Rekommenderas varmt till alla med intresse för teologi, historia och kyrkopolitik. För den oinsatte har de dessutom en parlör med ord- och begreppsförklaringar.
Rekommenderas varmt till alla med intresse för teologi, historia och kyrkopolitik. För den oinsatte har de dessutom en parlör med ord- och begreppsförklaringar.
torsdag, augusti 19, 2010
Om jag satt i kyrkomötet...
...skulle jag motionera om att man borde byta plats på Alla Själars och Alla Helgons dag, så att lördagen kunde vikas åt minnesgudstjänster och ljuständning och söndagen åt helgonen och högmässa. Det är ändå så det ofta fungerar i praktiken.
Nån som vet om en sådan här motion är på G?
Nån som vet om en sådan här motion är på G?
söndag, augusti 15, 2010
Efter-läger-tomhet
Under några år på 90-talet åkte jag på läger ofta. Svenska Kyrkans Unga-läger, konfirmandläger, årsmöten, stiftsmöten, riksmöten...massor med olika saker. Man åkte iväg med alla sina vänner, umgicks intensivt med dem, nya vänner och så förstås med Gud, och sedan skulle man landa hemma igen, ofta på en söndagseftermiddag.
Jag minns hur konstigt det brukade kännas, att komma över tröskeln i sitt tysta föräldrahem. För trött för att ens orka packa upp, för trött för att känna hur skönt det var att vara ensam för första gången på minst 48 timmar. Lite smutsig, lite sockerförgiftad och liksom lite bakfull på allt det roliga brukade jag landa på min säng och ligga och stirra i taket och känna mig liksom ihålig. Det hade varit så intensivt roligt i lägerbubblan - och så vips så var det bara slut. Fast när jag vaknade, så hade det gått över och allt var som vanligt igen, ofta med ett nytt läger att se fram emot.
Att åka på läger (eller konfirmationspilgrimsresa för den delen...) som vuxen ledare, är en helt annan sak. Även om man går in i sin lägerbubbla och verkligen lever intensivt i nuet medan det pågår, så finns det en helt annan tjusning med att komma hem nu för tiden - hem till den egna sängen, badrummet, katten och maken förstås. Men ändå, någonstans, så finns en liten, liten ilning av den där tomheten kvar: Vi hade så roligt, och nu är det slut.
Jag minns hur konstigt det brukade kännas, att komma över tröskeln i sitt tysta föräldrahem. För trött för att ens orka packa upp, för trött för att känna hur skönt det var att vara ensam för första gången på minst 48 timmar. Lite smutsig, lite sockerförgiftad och liksom lite bakfull på allt det roliga brukade jag landa på min säng och ligga och stirra i taket och känna mig liksom ihålig. Det hade varit så intensivt roligt i lägerbubblan - och så vips så var det bara slut. Fast när jag vaknade, så hade det gått över och allt var som vanligt igen, ofta med ett nytt läger att se fram emot.
Att åka på läger (eller konfirmationspilgrimsresa för den delen...) som vuxen ledare, är en helt annan sak. Även om man går in i sin lägerbubbla och verkligen lever intensivt i nuet medan det pågår, så finns det en helt annan tjusning med att komma hem nu för tiden - hem till den egna sängen, badrummet, katten och maken förstås. Men ändå, någonstans, så finns en liten, liten ilning av den där tomheten kvar: Vi hade så roligt, och nu är det slut.
onsdag, augusti 11, 2010
Toppliste-Bach
Mitt musikpretentiösa jag säger mig, att jag borde föredra något mer avancerat och/eller klassiskt, när det kommer till Bach. Mitt sanna jag bryr sig inte ett smack om saken, utan föredrar skamlöst Jesu Bleibet med BBC-orkestern (stråksmörigt så det räcker till en hel kostymfilm) och Wachet Auf (helst på engelska, med Sissel Kyrkjebö)....
En halvgammal predikan...
...närmare bestämt från åttonde efter trefaldighet:
Dagens tema är andlig klarsyn, och två av våra läsningar använder sig av byggnadstekniska termer, där vår tro och kristna liv jämförs med ett husbygge. Vi får veta hur vi ska bygga, för att huset ska vara stabilt och hållbart för de prövningar och påfrestningar som kan dyka upp, både utifrån omvärlden och inifrån oss själva.
Det första som görs i ett husbygge, är grundläggningen. Utan en fast grund, står huset inte stadigt - det talar både Jesus och Paulus om idag. Och när det gäller vår tro, både vår egen personliga och den som är hela kyrkans, så finns det bara en grund som gäller för att huset ska bli hållbart och säkert att bo i. Den grunden är Jesus själv, och det är också han som har lagt den.
Det låter så självklart. Kristus är grunden i kristendomen. Vad annars liksom? Men, när det väl kommer till kritan, så är det inte alltid så enkelt. Och det beror på att Jesus faktiskt inte är en så enkel person - tvärtom. Jesus är den kärleksfulle, som botar sjuka, pratar med dem som ingen annan ens vill titta på, förlåter synder och tar barnen i famnen och välsignar dem. Men han är också den som säger att vi inte kan tjäna både Gud och mammon, att vi ska vända andra kinden till och han är den som skärper lagen så att den bli omöjlig för en vanlig människa att uppfylla. Jesus är den som öppnat vägen till det eviga livet och vill ge oss det gratis - men han är samtidigt den som pratar mest om den yttersta domen i hela nya testamentet, ja kanske i hela Bibeln. Han är en människa, en av oss, som skrattade och grät och blödde och dog - men samtidigt himmelens och jordens Herre, född av en oskuld och uppstånden från det döda.
Vi människor, vi är inte så bra på det vi upplever som motsägelsefullt. Ännu sämre är vi på att acceptera sånt vi inte förstår, och allra sämst på att acceptera att våra brister och begräsningar. Därför byggs det många hus, både personliga och kollektiva, på en grund som förvisso innehåller delar av Jesus - ganska stora delar av honom, till och med - men där delar av grunden består av något annat, eller helt enkelt av tomma hål. Och det kan se bra ut, och låta bra, och funka ganska bra - men det håller inte i längden. Lika lite som vi kan ha en fungerande vänskaps- eller kärleksrelation med någon utan att se och erkänna alla sidor hos den personen, kan vi tro på en halv, eller trefjärdedels, Jesus. Reducerar vi honom till bara en förebild och etisk förkunnare, blir det till sist obarmhärtigt. Tar vi fasta på hans gudomlighet och glömmer att han var en människa, blir det opersonligt och svårt att känna igen sig. Tar vi fasta på det mänskliga och förnekar det gudomliga, korset och försoningen och uppståndelsen, så förnekar vi till slut också vår egen möjlighet till evigt liv.
Våra hus, alltså vår personliga tro såväl som församlingens och hela kyrkans lära och liv, måste alltså grundas på Jesus - hela Jesus. Och det betyder att vi alltid måste återvända till grunden, lära känna den bättre och bit för bit våga lita på att den håller, även när jag inte förstår den. Att ha Jesus som grund på allvar, innebär att släppa kontrollen och våga lita på att grunden bär mig och inte tvärtom, och hur otidsenligt och provocerande det än låter - att underkasta sig. Jesus bestämmer över oss och inte tvärtom. Vi kan inte göra om honom, men han kan göra om oss.
Därifrån, kan man så börja bygga. Dra konsekvenser av relationen till Jesus, i sin vardag, i sina mänskliga relationer och i sitt eget inre liv. Låta sina tankar, sitt sätt att se på världen och på andra människor formas efter hur Jesus ser på oss - som delar av hans kropp, byggstenar i ett himmelsk husbygge, barn till samme far. Hur våra byggen blir, om de är av guld eller av halm för att tala med Paulus det avgörs av hur fast vi står på grunden, och inte minst om vi vågar börja om på nytt, när vi råkat halka av, eller, för sånt händer också, knuffat ut varandra.
För alla människor halkar och knuffar av. Alla människor vänder sig bort från Jesus och bort från varandra. Det händer hela tiden. Därför är det viktigt att minnas, att grunden är beständig. Den försvinner inte och är inte beroende av hur vi bygger på den. Jesus är alltid densamme, oavsett om vi är i famnen på honom, eller på väg åt ett helt annat håll. Han står där, redo att ta emot oss, redo att vara vår bas i livet, vår trygghet och vårt hopp. Vi kan inte ha sönder honom mer - för han har redan låtit sig brytas sönder för vår skull.
Dagens tema är andlig klarsyn, och två av våra läsningar använder sig av byggnadstekniska termer, där vår tro och kristna liv jämförs med ett husbygge. Vi får veta hur vi ska bygga, för att huset ska vara stabilt och hållbart för de prövningar och påfrestningar som kan dyka upp, både utifrån omvärlden och inifrån oss själva.
Det första som görs i ett husbygge, är grundläggningen. Utan en fast grund, står huset inte stadigt - det talar både Jesus och Paulus om idag. Och när det gäller vår tro, både vår egen personliga och den som är hela kyrkans, så finns det bara en grund som gäller för att huset ska bli hållbart och säkert att bo i. Den grunden är Jesus själv, och det är också han som har lagt den.
Det låter så självklart. Kristus är grunden i kristendomen. Vad annars liksom? Men, när det väl kommer till kritan, så är det inte alltid så enkelt. Och det beror på att Jesus faktiskt inte är en så enkel person - tvärtom. Jesus är den kärleksfulle, som botar sjuka, pratar med dem som ingen annan ens vill titta på, förlåter synder och tar barnen i famnen och välsignar dem. Men han är också den som säger att vi inte kan tjäna både Gud och mammon, att vi ska vända andra kinden till och han är den som skärper lagen så att den bli omöjlig för en vanlig människa att uppfylla. Jesus är den som öppnat vägen till det eviga livet och vill ge oss det gratis - men han är samtidigt den som pratar mest om den yttersta domen i hela nya testamentet, ja kanske i hela Bibeln. Han är en människa, en av oss, som skrattade och grät och blödde och dog - men samtidigt himmelens och jordens Herre, född av en oskuld och uppstånden från det döda.
Vi människor, vi är inte så bra på det vi upplever som motsägelsefullt. Ännu sämre är vi på att acceptera sånt vi inte förstår, och allra sämst på att acceptera att våra brister och begräsningar. Därför byggs det många hus, både personliga och kollektiva, på en grund som förvisso innehåller delar av Jesus - ganska stora delar av honom, till och med - men där delar av grunden består av något annat, eller helt enkelt av tomma hål. Och det kan se bra ut, och låta bra, och funka ganska bra - men det håller inte i längden. Lika lite som vi kan ha en fungerande vänskaps- eller kärleksrelation med någon utan att se och erkänna alla sidor hos den personen, kan vi tro på en halv, eller trefjärdedels, Jesus. Reducerar vi honom till bara en förebild och etisk förkunnare, blir det till sist obarmhärtigt. Tar vi fasta på hans gudomlighet och glömmer att han var en människa, blir det opersonligt och svårt att känna igen sig. Tar vi fasta på det mänskliga och förnekar det gudomliga, korset och försoningen och uppståndelsen, så förnekar vi till slut också vår egen möjlighet till evigt liv.
Våra hus, alltså vår personliga tro såväl som församlingens och hela kyrkans lära och liv, måste alltså grundas på Jesus - hela Jesus. Och det betyder att vi alltid måste återvända till grunden, lära känna den bättre och bit för bit våga lita på att den håller, även när jag inte förstår den. Att ha Jesus som grund på allvar, innebär att släppa kontrollen och våga lita på att grunden bär mig och inte tvärtom, och hur otidsenligt och provocerande det än låter - att underkasta sig. Jesus bestämmer över oss och inte tvärtom. Vi kan inte göra om honom, men han kan göra om oss.
Därifrån, kan man så börja bygga. Dra konsekvenser av relationen till Jesus, i sin vardag, i sina mänskliga relationer och i sitt eget inre liv. Låta sina tankar, sitt sätt att se på världen och på andra människor formas efter hur Jesus ser på oss - som delar av hans kropp, byggstenar i ett himmelsk husbygge, barn till samme far. Hur våra byggen blir, om de är av guld eller av halm för att tala med Paulus det avgörs av hur fast vi står på grunden, och inte minst om vi vågar börja om på nytt, när vi råkat halka av, eller, för sånt händer också, knuffat ut varandra.
För alla människor halkar och knuffar av. Alla människor vänder sig bort från Jesus och bort från varandra. Det händer hela tiden. Därför är det viktigt att minnas, att grunden är beständig. Den försvinner inte och är inte beroende av hur vi bygger på den. Jesus är alltid densamme, oavsett om vi är i famnen på honom, eller på väg åt ett helt annat håll. Han står där, redo att ta emot oss, redo att vara vår bas i livet, vår trygghet och vårt hopp. Vi kan inte ha sönder honom mer - för han har redan låtit sig brytas sönder för vår skull.
tisdag, augusti 10, 2010
Barndomsnostalgi med Myntrik
En gång när jag var liten, max sju, så hyrde vi en bil när vi var hos mormor. Jag har ingen aning om varför, men det var en Opel och den hade stereo. Detta var en stor händelse och för att göra det mesta av den, lånade mina kusiner ut ett av sina bilband, så vi skulle kunna använda denna fantastiska modernitet.
Bandet (som blev kvar i vår ägo) var ett gratisband från Föreningsbanken, och innehöll en musiksaga om elefanten Myntriks öden och äventyr. Jag har rätt fragmentariska minnen av handlingen - jag tror han kom bort från sin mamma och hamnade på en cirkus - men sångerna har etsat sig fast. Igår när jag satt på planet från Italien, med konfirmanderna, så kom jag plötsligt på mig själv med att gnola på detta mästerverk, och dessutom inte bli riktigt irriterad av att jag inte kom ihåg hela texten...
Nån som känner igen det? Eller var Myntrik en lokal och marginell 80-talsföreteelse?
Bandet (som blev kvar i vår ägo) var ett gratisband från Föreningsbanken, och innehöll en musiksaga om elefanten Myntriks öden och äventyr. Jag har rätt fragmentariska minnen av handlingen - jag tror han kom bort från sin mamma och hamnade på en cirkus - men sångerna har etsat sig fast. Igår när jag satt på planet från Italien, med konfirmanderna, så kom jag plötsligt på mig själv med att gnola på detta mästerverk, och dessutom inte bli riktigt irriterad av att jag inte kom ihåg hela texten...
Nån som känner igen det? Eller var Myntrik en lokal och marginell 80-talsföreteelse?
Det går i perioder...
...det här med att blogga. Ibland går det av sig självt, är roligt och intressant och stimulerande. Ibland är det mest lite småtrevligt. Och ibland, som den här sommaren, så går det trögt. Riktigt trögt, så där så besöksstatistiken bokstavligen halveras och jag sannerligen inte kan klandra någon för det.
Diverse alternativ ter sig då rimliga. Det första är att sluta blogga. Det vore lite skönt faktiskt. Fast rätt tråkigt. Det andra är att börja blogga på ett annat sätt -göra om till en sån där "idag har jag på mig/har jag bakat/har jag pysslat"-blogg. Fast det vore ju förmodligen rätt tröttsamt respektive meningslöst, eftersom min genomsnittsoutfit är aptråkig och eftersom jag nästan aldrig bakar och definitivt aldrig pysslar.
Och det tredje är att se tiden an. Det brukar ge sig.
Diverse alternativ ter sig då rimliga. Det första är att sluta blogga. Det vore lite skönt faktiskt. Fast rätt tråkigt. Det andra är att börja blogga på ett annat sätt -göra om till en sån där "idag har jag på mig/har jag bakat/har jag pysslat"-blogg. Fast det vore ju förmodligen rätt tröttsamt respektive meningslöst, eftersom min genomsnittsoutfit är aptråkig och eftersom jag nästan aldrig bakar och definitivt aldrig pysslar.
Och det tredje är att se tiden an. Det brukar ge sig.
måndag, augusti 09, 2010
Jag har vallfärdat utan kamera....
...med konfirmander till Rom. Det kändes som en bättre idé när jag bar tre liter vatten i min axelremsväska, än vad det gör nu, faktiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)