Jag har aldrig gillat glitter. När jag var liten och tärnade runt i en massa olika luciatåg, tyckte jag alltid att det kliade, gick av och blev tussigt. Dessutom var det jättesvårt att få det att sitta snyggt, särskilt om midjan. Jag tyckte alltid allra bäst om luciatågen i S:t Mikaels Kyrka hemma i Örebro, för där fick tärnorna ha lingonkrans och rött band, de också. Kransarna luktade lite skumt (för lingonriset var egentligen buxbom) och kliade rätt mycket - men man kände sig fin i dem, och framför allt slapp man äckliga glitterflarn i håret.
Nu för tiden kan jag inte se en kartong glitter utan att tänka på tröstlös dammsugning. Hur något som har så svårt att sitta kvar på sitt snöre ska ha så svårt att släppa taget om golvet övergår min fattningsförmåga, men faktum kvarstår - har man en gång haft glitter i ett rum, så kommer släktled efter släktled kunna hitta små silvriga spån därinne.
Om glitter inte var en så perifer företeelse i samhället, skulle någon förmodligen ha uppfunnit hållbart glitter. Men nu är det ett perifert I-landsproblem som bara dyker upp en vecka varje år, så jag antar att jag får stå ut. Men jag vill ändå påminna alla luciatågsgeneraler därute: Det ÄR finare med lingonkrans. Äkta naturmaterial, och man kan hänga dem på dörren efteråt om man vill. Dessutom kommer en lokalvårdare nära dig vara dig evigt tacksam!
6 kommentarer:
Du är rolig och kan leka med orden trots tanken på glitter.
Jag lämgtar till skogen där det växer lummer.
Jag tycker också om lummer - är uppvuxen med lummer som juldekoration. Numera är den fridlyst, så jag får använda kryptomeria istället.
Jag kan rapportera från årets Luciafirande i Mikael att det är fortfarande "lingonkrans" och röda band som gäller.
Man ska inte bryta ett vinnande koncept!
Det hedder også "slud" på dansk!
Man kan använda som morot för föräldrar att det går att använda kransen på dörren sen resten av månaden *tips*
Skicka en kommentar