tisdag, december 01, 2009

Farliga fördomar

Antidepressiva mediciner är ingenting som ska hanteras slarvigt. Det är starka preparat som ska förskrivas av kompetenta läkare och behandlingen ska följas upp. Felaktig användning eller självmedicinering kan få ödesdigra konsekvenser.

Samtidigt vittnar många, många människor, patienter såväl som läkare, om att antidepressiv medicin ibland är skillnaden mellan liv och död. Det kan hjälpa människor tillbaka till ett fungerande liv, ge styrkan att orka ta tag i de problem som ibland (inte alltid, även psykiatriska problem kan vara fysiska) ligger bakom ångesten, depressionen eller vad det nu kan vara.

Trots detta, finns det många som förnekar sig själva den hjälp som faktiskt finns att få, och många som skäms för den hjälp de tar emot. Som mår dåligt i onödan, eller skäms över att de faktiskt använder medicin för att få ett drägligt liv. Massor med människor skulle, tror jag, kunna må så väldigt mycket bättre om de slapp höra idiotiska saker som att man kan bota en klinisk depression eller svår panikångest genom att gå promenader, eller klappa katten eller tänka positivt. Eller för den delen att antidepressiv medicin är något man tar till för att man är lat, ovillig att ta ansvar eller för den delen korkad och misslyckad. För de allra flesta är det ett jättestort steg att våga börja med medicin. Många lider i tysthet i åratal innan de kommer så långt.

Och jag önskar verkligen att dessa människor skulle få slippa dessa kvasipsykologiska, ytliga och fördomsalstrande kommentarer som lägger sten på börda och ökar de känslor av skam och misslyckande som så ofta finns med i sjukdomsbilden redan från början. Kommentarer som ofta fälls av människor som vare sig är läkare, eller har någon erfarenhet av psykisk skörhet, utan helt enkelt bara Vet Hur Det Är.

Antidepressiv medicin ska självklart granskas, testas, utvärderas och ifrågasättas - av patienter, läkare och forskare. Vi andra kan koncentrera oss på att finnas till hands när vår nästa får ont i själen. Man kommer längre med en kram och en kopp te, än med förnumstiga kommentarer om sånt man inte har koll på.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jag började ta SSRI-preparat för en månad sedan. Efter att ha gått med total trötthet och utmattning till att nu efter fyra veckor börja kunna möta livet som en glad och harmonisk människa så undrar jag varför jag kämpade emot. För att jag inte vill, för att jag inte skulle, för att jobba hoppades på bönesvar? Paniken är borta, glädjen tillbaka. Lusten att leva. Kampen att överleva varje möte blir istället till förväntan och intiativ. Men inte kan jag säga det högt. Att jag tar ett SSRI-preparat. För mig är det som vitaminer jag behöver för att leva, för att det fattas mig. Bra att lyfta ett angeläget ämne. Tack!

Maja sa...

Men det är svårt att veta var gränserna går när man är i det. Psykiska reaktioner, alltså psykosomatik, är ju också normala sätt för kroppen att säga ifrån. Då kan en kemiskt påkallad rubbning av hjärnan vara som att ta febernedsättande när man har influensa för att man ska kunna fortsätta springa ett marathonlopp. Och det här säger jag bara som egna reflektioner över mina egna funderingar i ämnet, du har så rätt i att om folk visade lite medmänsklig värme och omtanke, och offrade nåt för egen del, så skulle det räcka längre än förnumstiga råd. I nöden prövas vännen. Hur många åker egentligen hem till nån som mår dåligt och lagar mat, exempelvis? Det är ju lättare att slänga ur sig ett 'du vet väl att du alltid är välkommen hem till oss...'.

Miriam sa...

Maja - självklart ska man hålla isär normala psykiska reaktioner på yttre faktorer, och regelrätta depressioner/ångestsyndrom mm, och psykofarmaka ska inte användas som ett sätt att upprätthålla en ohållbar livssituation. Tvärtom, som jag förstår det ska medicinen ge kraft och hälsa nog att göra de förändringar som eventuellt kan vara nödvändiga. Marathonlopp är ju inte precis att rekommendera - men att gå till Konsum och handla mjölk kan vara livsnödvändigt.

Och precis som du skriver, det är inte alltid så lätt att se vad som är vad. En depression som är så djup att den behöver medicineras kan ju utlösas av livssituationen, så att säga.

Anonym sa...

Tack! Många gånger är psykofarmaka en nödvändighet för att man ska kunna ta till sig allt det där andra - terapi, vänliga kommentarer, motion m.m. Med tanke på hur dödlig depression är som sjukdom är det märkligt att så många hävdar att man inte ska medicinera...

Maja sa...

Därför att man känner till så många fall där det bara gjort saken värre. Därför att man vill hålla fast vid sig själv på samma sätt som man vill ha sina egna bröst i kroppen och inte såna av plast, även om de är toppigare. Man vill veta att man är den man är och inte en kemiskt förändrad version. Vissa människor är skeptiska mot droger av samma skäl. Man vill dessutom inte skada hjärnan. Är det verkligen underligt? Det tycker inte jag.

Marapyttan sa...

Man är redan en kemiskt förändrad version av sig själv när man blir sjuk. Det är en del av själva sjukdomen att kemin i hjärnan inte fungerar som den ska. Medicinen hjälper till att återställa så att man känner igen sig själv. Jag har haft precis samma funderingar som Maja och var mycket skeptisk till SSRI-preparat, men det var innan jag själv drabbades. Nu är jag ytterligt tacksam att medicinen finns så jag kan leva ett bra liv med dess hjälp.

Åsa Wikman sa...

Förlåt det här handlar om ett äldre inlägg men jag ville göra dig uppmärksam på att när jag går in på misericordia.nu som du angett som adress så kommer jag till ett hårdrocksband som beskriver sig som antikrist.. på misericordia.se hittar jag "din" misericordia. Kram

Miriam sa...

OJ!!!! Bäst jag genast ändrar! Tack för att du gjorde mig uppmärksam på detta!

Emelie sa...

Det som gör mig arg i debatten är att så många människor talar om dessa preparat för lycko-piller. För det är de inte. Jag blir inte lycklig av min medicin däremot blir jag som vilken människa som helst och tack vare medicinen orkar jag leva, studera och ta ansvar för det liv som är mitt. Jag orkar resa mig ur sängen på morgonen, jag kan somna på kvällen.

Det är bra att du skriver så klokt om det!