söndag, december 13, 2009

Långsint...

...är det inte bra att vara. Därför försöker jag att låta bli. Med Kristus som förebild vill jag verkligen att förlåtelse ska vara på riktigt, och ge möjlighet till nya starter. Jag tror vi är väldigt många som vill vara sådana, eller i alla fall önskar att vi förmådde vilja det.

Verkligheten är dock inte alltid så enkel. Alla oförrätter och konflikter som drabbar oss, kommer inte till ett sådant läge att öppen och utsagd förlåtelse blir möjlig. Ibland för att den vi är arga på inte vet att han eller hon gjort oss arga - för vi har inte sagt något, utan istället gått undan och spillt ut vår ilska någon annanstans än där den hör hemma. Ibland därför att han eller hon inte tycker den har gjort något fel, och följdaktligen inte ber om ursäkt. Och ofta därför att vi själva inte vill ge någon förlåtelse alls. Och så fryser relationen och konflikten fast, för att antingen tinas upp med tiden, eller för evigt vara en isklump.

För min del är det allra svårast att låta bli att vara långsint när det gäller de oförrätter som begås mot någon annan, mot någon jag tycker om. Personer som behandlar mina vänner eller min familj illa, dem har jag ofta mycket svårt för - även när den som faktiskt drabbades har glömt och förlåtit för länge sedan. Jag vet inte riktigt varför, men så har det varit ända sedan jag var liten och det har inte blivit bättre, fast jag vet att det inte är vare sig logiskt eller särskilt konstruktivt. Kanske beror det på att man i sådana lägen är tvåa på varje puck - man föreställer sig den andres känslor istället för att uppleva dem. Och om eller när en försoning sker, så är man inte där och är med i den, och därför blir det svårare att ta den till sig.

Hur som helst, förlåtelse människor emellan är bland det svåraste som finns. För Gud är det till synes så enkelt - tills man tänker efter och inser att den förlåtelse vi får ta emot av honom, den är betald med blod. Vilket i sin tur kan vara en uppmaning att själv förlåta dem som gjort mig - eller någon jag tycker om - illa. Även när man egentligen inte vill.

2 kommentarer:

Bergmans Bryderier sa...

Det riktigt svåra kan vi nog aldrig förlåta i egen kraft. Att då handla i ren lydnad, förlåta som en viljeakt därför att Jesus befallt det, det kan bli en startpunkt där Gud kan gå in och utföra sitt verk på djupet i oss. Så upptäcker vi en dag att vi faktiskt har förlåtit på riktigt.

Det största sveket i mitt liv tog sju år att förlåta, från första frampressade "jag förlåter i Jesu namn" till handslaget där det kändes på djupet att allt kommit till ro.

/Lars

Rickard Lind sa...

Saxat från ett beredelsord jag skrev under min praktikperiod i Strängnäs stift:

Hur förlåter man den som gjort något vi inte klarar av att förlåta?
Hur förlåter man sig själv vad som har hänt, hur läker man ihop ett sår som inte kan läka?
Genom korsets tecken flödar nåden in i vår brustna värld och gjuter helig olja på skapelsens sår.
När Jesus gisslades, bar det tunga korset till sin egen avrättningsplats och där korsfästes och dog,
så utgav han sin egen kropp och utgjöt sitt eget blod för oss, försoningsblodet som blir till helande
för de sår vi aldrig själva kan läka.
Och de sår vi kanske bär som inte läker förrän på uppståndelsens dag kan ändå, här och nu, förenas
med hans och bli till läkedom för andra.
Paulus skriver: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det
lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan.” (Kol 1:24)
I Kristi lidandes mysterium kan allt brustet inneslutas och få sin mening förklarad, i oss kan han
förlåta det vi i vår svaghet inte kan. I svagheten blir kraften störst och hans nåd är allt vi behöver. (2 Kor 12:9)