onsdag, december 30, 2009

Provpredikan

Nu har jag bearbetat början och skrivit om slutet, så här kommer söndagens predikan i reviderad version.

Predikan,
Söndagen efter nyår 2010


Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk. Men ni har gjort det till ett rövarnäste. Säger Jesus efter avslutad bärsärkagång.

Tempelrensningen är inte den berättelse som avbildats på flest vykort, om man säger så. Inte desto mindre finns den med, tydligt beskriven, hos alla fyra evangelisterna. Jesus reagerar starkare än vi är vana att se honom – vi kan nog vara tämligen säkra på att han vare sig brukade kasta möbler omkring sig, eller köra undan folk med piska (som Johannes beskriver det) särskilt ofta. Men i den här situationen är det precis det som händer. Jesus reagerar så starkt att det både provocerar, skrämmer och fascinerar. Människorna som var där då det hände frågade sig säkert samma sak som vi nog gör när vi läser texten – varför gör han så här? Vad ligger bakom detta utbrott egentligen? Vi ska stanna upp vid två saker.

För det första – Jerusalems tempel var så mycket mer än bara en byggnad. Templet var resultatet av, och beviset på Guds godhet mot sitt folk. Han förde dem ut ur Egypten, för att de skulle vara fria från slaveri och lidande, och för att de skulle kunna tillbe honom i sitt eget land, på sitt eget språk och på sitt eget sätt. Han befriade och upprättade dem, gång på gång på gång, för att de skulle vara fria till en rätt tillbedjan och till en god gemenskap, både mellan människa och människa, och mellan Gud och Hans folk. Men det blev inte så. Friheten missbrukades, liksom själva templet, och just handeln som bedrevs där blev ett nästan övertydligt tecken på människans bortvändhet från Gud. Ännu tydligare blir det när översteprästerna, och de skriftlärda, de som fått ansvar och förtroende att så att säga förvalta förbundet, inte lyssnar på Jesus utan tvärtom försöker röja honom ur vägen.

Det hände med Jerusalems tempel, och det händer på precis samma sätt idag, över hela världen, bland alla de människor som är Guds folk. Det sker bland oss, som precis som Israels folk blivit befriade och upprättade av Jesus, för att leva i gemenskap med honom och med varandra. Bland oss, som fått kyrkans gemenskap, kyrkans gudstjänst och också möjligheten att bygga enskilda kyrkobyggnader, som gåvor från Gud, gåvor som ska hjälpa oss att upprätthålla, och fördjupa den gemenskap som Gud ger oss. Det sker när vi, trots detta, låter våra kyrkorum och våra kyrkogemenskaper fyllas av sådant de inte är avsedda för. Det sker när det som skulle vara medel och uttryck för vår tillbedjan, istället blir målet för den. När musiken, orden och gemenskapen börjar finnas till för sin egen skull istället för till Guds ära och människors hjälp. Det sker när vi inte ens försöker hålla vår kristna gemenskap, våra samfund och församlingar, rena från förtal, missunnsamhet och misstänksamhet, utan i Guds namn använder den gemenskap vi fått, till att stänga andra ute. Det sker när vi använder Guds hus, Hans namn och gudstjänstens form för att ära oss själva och det som är vårt, och det sker när vi börjar betrakta gudstjänsten som ett otidsenligt, nödvändigt ont, istället för ett självklart tillfälle till upprättelse, befrielse, och helgelse.

Då är vår bortvändhet från Gud lika smärtsamt uppenbar som den var i templet den där gången. Denna bortvändhet kom Jesus för att vända rätt, försona och förlåta – och det är därför han blir så våldsamt arg. För att människorna, då och nu, ska se och förstå varför de behöver honom. För att Guds hus åter skall bli den plats för uppbyggelse och upprättelse som den är tänkt att vara – till Guds ära, men också till vår hjälp och glädje.

För det andra blir Jesus så där arg därför att vi människor själva ska vara som tempel. Vi är skapade för gemenskap med Gud. De som kom till Jerusalems tempel och vi som kommit till Sankta Ragnhilds Kyrka, vi är bönehus i oss själva. Vi är skapade för att ära Gud med hela våra liv – med vårt arbete, med våra relationer, men våra ord och tankar. Det är inte lätt – men vi har faktiskt redskap för att med den Helige Andes hjälp göra så gott vi kan.

Men om vi, till och med i kyrkan och i gudstjänsten, låter oss bli fyllda med sådant som inte hör hemma i ett bönehus, så gör det oss illa. Det hindrar oss från att ta emot den upprättelse, väckelse och det evangelium som Gud vill ge oss. Jesus kastar inte saker omkring sig i templet för att han är besviken för sin egen skull – utan av lidelse, besvikelse och oro för vår skull. Templet, kyrkobyggnaden, gudstjänsten, bibeln, bönen – allt har kommit till för vår skull. Och när vi hindrar oss själva och andra från att tillgodogöra oss det, då blir Jesus arg på ett sätt som liknar den ilska en kärleksfull förälder kan känna när ett barn utsätter sig för fara. Jesus vill inte att vi ska sitta i kyrkbänken och tänka på helt andra saker – för då går vi miste om något vi behöver för att orka leva och våga dö. Han blir vansinnig när andra saker drar oss härifrån – för han vill så innerligt gärna att vi ska fyllas med nåd och kärlek genom Guds ord och sakrament, som är Guds gåvor till oss. Han vill inte heller att det som sägs till oss när vi är i Hans hus, ska vara något leder bort från Honom, som invaggar oss i falsk trygghet eller som trycker ned oss istället för att lyfta upp oss. Jesus vill inte att de rum i våra hjärtan som är avsedda för den kärlek han vill att vi ska ge och ta emot, ska fyllas med kärlek till sådant som inte kommer ge någonting tillbaka. Han vill helt enkelt inte att vi ska missunna oss själva och andra den nåd, kärlek och frälsning han led och dog för att ge oss.

Hur ska vi då ställa oss till Jesu ilska, vi som lever idag och vill vara hans vänner? Hur ska vi låta den påverka oss? Jag tror att vi för det första måste hacka i oss att det är oss han skriker åt, våra tempel han vill rensa. Om vi går i fällan att tro att hans ilska bara gällde Jerusalems tempel, eller bara de som från början kallades Israels folk, så är vi riktigt, riktigt illa ute. Samma sak om vi bara vill att Jesus ska rensa ut det orättfärdiga från de andra – men inte ser att även vi har saker som behöver rensas bort.

Och när vi insett så mycket, då är det också lättare att låta rensningen ske. Inuti oss själva, i våra kyrkorum, i våra församlingar och i våra samfund kan vi låta orättfärdigheten, som visar sig om både otro, oginhet och obarmhärtighet, rensas ut.

Det är inte enkelt. Det går inte att göra på egen hand. Vi behöver både den helige Andes kraft och mod, för att våga öppna oss för den här sortens förändringar, som kan föra med sig både obehag, splittring och – faktiskt – förföljelse. Därför tror jag att alla våra försök till rensning av våra tempel, måste ske med ödmjukhet och inte minst i bön. Det är inte vi själva som rensar, det är Kristus, och han gör det med samma lidelse som han dog med. Vi behöver därför be om modet och kraften att stå kvar när det sker, och inte fly undan då det innebär att vi måste göra, säga och avstå från saker som vi inte alls vill. Eller för delen ge upp när vi inser att det måste göras om och om igen.

Men det är inte omöjligt. För Gud är ingenting omöjligt. Han vill rensa och rena oss, och har gjort det en gång för alla på Golgata. Tar vi emot det som skedde där i våra hjärtan, och sätter det i relation till allt det som är våra tempel och bönehus, så blir vi rensade och renade. Och då kan vi, tillsammans och var för sig, i det vi gör, säger och tänker, faktiskt vara ett sådant levande och heligt offer till Gud som Paulus skriver om. Ett offer som inte alls handlar om att vara passiv, utlämnad och nedtryckt, utan ett aktivt och positivt offer. Ett offer som vi bär fram i trygghet, glädje och tjänstvillighet till den kärlekens Gud som blev människa som vi och dog för att vi ska få leva.

5 kommentarer:

Bergmans Bryderier sa...

"...att det är oss han skriker på, våra tempel han vill rensa." Jag ryser när jag kommer fram till detta stycke. Tänker: "Yes!" Och ser samtidigt in i mig själv, och tänker: "Gulp!" =/

Preach it!

/Lars

Maja sa...

Det är verkligen lätt att hitta exempel på dåliga kyrkomönster, men väldigt jobbigt att det kristna uppdraget är att vända blicken mot sig själv. För våra kroppar är ju tempel för Guds ande, men det är svårt (omöjligt?) att finna balansen mellan att kritisera andra och att kritisera sig själv. För även om man inte är syndfri och därför inte kan kasta någon första sten, så visar ju Jesus inte minst genom det här exemplet att man har rätt att kritisera andras beteende. Väldigt, väldigt svårtillämpat!

Om jag ska lägga till en sida av saken så har jag förut tänkt på den aspekten att det här tempelutbrottet är det första Jesus gör efter att han kommit till Jerusalem den vecka som han sedan ska dö. Jag antar att kommersen där i templet handlade om offerdjur. För mig handlar alltså berättelsen om hur Jesus först i templet och sedan på korset förklarar att man kan aldrig offra någon annan än sig själv. Det är inte djuren ni ska offra, ni kan inte lägga över det tunga på någon eller något annat, ni måste själva krypa till korset, tror jag att han menar. Och så genomför han det sen själv i den ultimata didaktiken. Learning by doing, som det heter.

Ulrika A sa...

Håller med "Bergmans Bryderier" i sin kommentar. " det är mig Han skriker till..." Det gav mig en ny tanke på denna text, tack!
Tack för din rakhet i det du skriver. Låt vår tillbedjan inte vara tomma ord utan fyll den med vårt hjärtas tacksägelse till den store Gud som skapat himmel och jord. Till honom som offrade ALLT på Golgata kors för vår skull.

Nyårshälsningar från Ulrika Algesund ( vi har träffats på öppna förskolan och är mamma till Esther o Lydia och vi bor i Nykvarn) Fantastiskt att få läsa en bra predikan hemma vid datorn. FÖr en småbarnsmamma så är söndag kl: 11 den sämsta tänkbara tid att åka på gudstjänst. Tack!

Leif Ekstedt sa...

Först måste vi se till,att det blir fler än 5 i Gudstjänsten."Reningsverket" har mycket högre kapacitet än vad det handhar i dagsläget. Din predikan är tänkvärd och gav mig anledning till självransakan. I kväll tittade jag på TV-filmen med Whoopi Goldberg - förmodligen välsignad och sponsrad av Katolska Kyrkan. En brukbar taktik i ett land med högre mål för evangelisation.

Miriam sa...

Leif, i vissa fall tror jag det kan höra ihop - om kyrkan är full med en massa bråte som skymmer evangeliet, så ser människor ingen anledning att gå dit.