Provpredikan

Nu har jag bearbetat början och skrivit om slutet, så här kommer söndagens predikan i reviderad version.

Predikan,
Söndagen efter nyår 2010


Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk. Men ni har gjort det till ett rövarnäste. Säger Jesus efter avslutad bärsärkagång.

Tempelrensningen är inte den berättelse som avbildats på flest vykort, om man säger så. Inte desto mindre finns den med, tydligt beskriven, hos alla fyra evangelisterna. Jesus reagerar starkare än vi är vana att se honom – vi kan nog vara tämligen säkra på att han vare sig brukade kasta möbler omkring sig, eller köra undan folk med piska (som Johannes beskriver det) särskilt ofta. Men i den här situationen är det precis det som händer. Jesus reagerar så starkt att det både provocerar, skrämmer och fascinerar. Människorna som var där då det hände frågade sig säkert samma sak som vi nog gör när vi läser texten – varför gör han så här? Vad ligger bakom detta utbrott egentligen? Vi ska stanna upp vid två saker.

För det första – Jerusalems tempel var så mycket mer än bara en byggnad. Templet var resultatet av, och beviset på Guds godhet mot sitt folk. Han förde dem ut ur Egypten, för att de skulle vara fria från slaveri och lidande, och för att de skulle kunna tillbe honom i sitt eget land, på sitt eget språk och på sitt eget sätt. Han befriade och upprättade dem, gång på gång på gång, för att de skulle vara fria till en rätt tillbedjan och till en god gemenskap, både mellan människa och människa, och mellan Gud och Hans folk. Men det blev inte så. Friheten missbrukades, liksom själva templet, och just handeln som bedrevs där blev ett nästan övertydligt tecken på människans bortvändhet från Gud. Ännu tydligare blir det när översteprästerna, och de skriftlärda, de som fått ansvar och förtroende att så att säga förvalta förbundet, inte lyssnar på Jesus utan tvärtom försöker röja honom ur vägen.

Det hände med Jerusalems tempel, och det händer på precis samma sätt idag, över hela världen, bland alla de människor som är Guds folk. Det sker bland oss, som precis som Israels folk blivit befriade och upprättade av Jesus, för att leva i gemenskap med honom och med varandra. Bland oss, som fått kyrkans gemenskap, kyrkans gudstjänst och också möjligheten att bygga enskilda kyrkobyggnader, som gåvor från Gud, gåvor som ska hjälpa oss att upprätthålla, och fördjupa den gemenskap som Gud ger oss. Det sker när vi, trots detta, låter våra kyrkorum och våra kyrkogemenskaper fyllas av sådant de inte är avsedda för. Det sker när det som skulle vara medel och uttryck för vår tillbedjan, istället blir målet för den. När musiken, orden och gemenskapen börjar finnas till för sin egen skull istället för till Guds ära och människors hjälp. Det sker när vi inte ens försöker hålla vår kristna gemenskap, våra samfund och församlingar, rena från förtal, missunnsamhet och misstänksamhet, utan i Guds namn använder den gemenskap vi fått, till att stänga andra ute. Det sker när vi använder Guds hus, Hans namn och gudstjänstens form för att ära oss själva och det som är vårt, och det sker när vi börjar betrakta gudstjänsten som ett otidsenligt, nödvändigt ont, istället för ett självklart tillfälle till upprättelse, befrielse, och helgelse.

Då är vår bortvändhet från Gud lika smärtsamt uppenbar som den var i templet den där gången. Denna bortvändhet kom Jesus för att vända rätt, försona och förlåta – och det är därför han blir så våldsamt arg. För att människorna, då och nu, ska se och förstå varför de behöver honom. För att Guds hus åter skall bli den plats för uppbyggelse och upprättelse som den är tänkt att vara – till Guds ära, men också till vår hjälp och glädje.

För det andra blir Jesus så där arg därför att vi människor själva ska vara som tempel. Vi är skapade för gemenskap med Gud. De som kom till Jerusalems tempel och vi som kommit till Sankta Ragnhilds Kyrka, vi är bönehus i oss själva. Vi är skapade för att ära Gud med hela våra liv – med vårt arbete, med våra relationer, men våra ord och tankar. Det är inte lätt – men vi har faktiskt redskap för att med den Helige Andes hjälp göra så gott vi kan.

Men om vi, till och med i kyrkan och i gudstjänsten, låter oss bli fyllda med sådant som inte hör hemma i ett bönehus, så gör det oss illa. Det hindrar oss från att ta emot den upprättelse, väckelse och det evangelium som Gud vill ge oss. Jesus kastar inte saker omkring sig i templet för att han är besviken för sin egen skull – utan av lidelse, besvikelse och oro för vår skull. Templet, kyrkobyggnaden, gudstjänsten, bibeln, bönen – allt har kommit till för vår skull. Och när vi hindrar oss själva och andra från att tillgodogöra oss det, då blir Jesus arg på ett sätt som liknar den ilska en kärleksfull förälder kan känna när ett barn utsätter sig för fara. Jesus vill inte att vi ska sitta i kyrkbänken och tänka på helt andra saker – för då går vi miste om något vi behöver för att orka leva och våga dö. Han blir vansinnig när andra saker drar oss härifrån – för han vill så innerligt gärna att vi ska fyllas med nåd och kärlek genom Guds ord och sakrament, som är Guds gåvor till oss. Han vill inte heller att det som sägs till oss när vi är i Hans hus, ska vara något leder bort från Honom, som invaggar oss i falsk trygghet eller som trycker ned oss istället för att lyfta upp oss. Jesus vill inte att de rum i våra hjärtan som är avsedda för den kärlek han vill att vi ska ge och ta emot, ska fyllas med kärlek till sådant som inte kommer ge någonting tillbaka. Han vill helt enkelt inte att vi ska missunna oss själva och andra den nåd, kärlek och frälsning han led och dog för att ge oss.

Hur ska vi då ställa oss till Jesu ilska, vi som lever idag och vill vara hans vänner? Hur ska vi låta den påverka oss? Jag tror att vi för det första måste hacka i oss att det är oss han skriker åt, våra tempel han vill rensa. Om vi går i fällan att tro att hans ilska bara gällde Jerusalems tempel, eller bara de som från början kallades Israels folk, så är vi riktigt, riktigt illa ute. Samma sak om vi bara vill att Jesus ska rensa ut det orättfärdiga från de andra – men inte ser att även vi har saker som behöver rensas bort.

Och när vi insett så mycket, då är det också lättare att låta rensningen ske. Inuti oss själva, i våra kyrkorum, i våra församlingar och i våra samfund kan vi låta orättfärdigheten, som visar sig om både otro, oginhet och obarmhärtighet, rensas ut.

Det är inte enkelt. Det går inte att göra på egen hand. Vi behöver både den helige Andes kraft och mod, för att våga öppna oss för den här sortens förändringar, som kan föra med sig både obehag, splittring och – faktiskt – förföljelse. Därför tror jag att alla våra försök till rensning av våra tempel, måste ske med ödmjukhet och inte minst i bön. Det är inte vi själva som rensar, det är Kristus, och han gör det med samma lidelse som han dog med. Vi behöver därför be om modet och kraften att stå kvar när det sker, och inte fly undan då det innebär att vi måste göra, säga och avstå från saker som vi inte alls vill. Eller för delen ge upp när vi inser att det måste göras om och om igen.

Men det är inte omöjligt. För Gud är ingenting omöjligt. Han vill rensa och rena oss, och har gjort det en gång för alla på Golgata. Tar vi emot det som skedde där i våra hjärtan, och sätter det i relation till allt det som är våra tempel och bönehus, så blir vi rensade och renade. Och då kan vi, tillsammans och var för sig, i det vi gör, säger och tänker, faktiskt vara ett sådant levande och heligt offer till Gud som Paulus skriver om. Ett offer som inte alls handlar om att vara passiv, utlämnad och nedtryckt, utan ett aktivt och positivt offer. Ett offer som vi bär fram i trygghet, glädje och tjänstvillighet till den kärlekens Gud som blev människa som vi och dog för att vi ska få leva.

Uppvuxen med MTV...

...det är jag faktiskt. Även om jag kanske hellre framhåller det faktum att jag är uppvuxen med Lilla Huset på prärien, Astrid Lindgren och Evert Taube, så fanns MTV också där. Rätt påtagligt. Men de ena behövde inte utesluta det andra. Det gick till exempel utmärkt att läsa Anne på Grönkulla med MTV påslaget i bakgrunden.

Jag blev tonåring långt före Spotify och Youtube - till och med före Rix och Megapol. Jag lyssnade på Tracks och tittade på Listan - och så förstås på MTV. MTV stod på i cafeterian i skolan, när jag kom hem brukade jag titta på MTV i köket medan jag åt mellanmål och på lördagskvällarna med tjejkompisarna, tittade vi nästan alltid på European Top 20 innan hyrfilmen startades.

Det som var lite spännande - men också lite frustrerande - med MTV var att man inte kunde påverka i vilken ordning låtarna dök upp. Man fick helt enkelt ha tålamod och vänta in sina favoriter. Ibland var det låten som var viktigast - men ibland var det videon som helhet. På den tiden hade musikvideor nämligen inte sällan en (rätt banal) handling, eller i alla fall en antydan om en sådan.

Här kommer några av mina MTV-favoriter från den tiden då det begav sig om mest. Vilka var era?








Och inte minst:

Årskrönika nr 1

Vad gjorde du 2009 som du aldrig gjort förut?
Lyssnade på musik via Spotify, deltog i ett präst- och diakonmöte, fyllde 30...lite allt möjligt faktiskt.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2010?
Jag brukar inte avge några

Fick någon i din närhet barn?
Jo, det kan man väl lugnt säga. In i vår närmaste vänkrets föddes Elsa, Axel och William, och i dess ytterkanter tillkom ytterligare några barn.

Dog någon i din närhet?
Ja.

Vilka länder besökte du?
Estland och Italien

Vad skulle du vilja ha 2010 som du saknade 2009?
Tålamod och jämnmod...

Vilket datum kommer du att minnas från 2009?
18 november.

Vad var det största du åstadkom?
En doppastoral. Typ.

Vad var ditt största misslyckande?
Vet inte riktigt - jag gjorde massor, men de flesta var små och inbegrep mat eller kopieringsapparater.

Vems beteende förtjänade att firas?
Min kollega P's - 100 kg kärlek OCH ett fungerande vaktmästarschema!

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Lite fel forum för sånt.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
Till bensin, mat och DVD-boxar

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?
Högmässan med påven i Peterskyrkan

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2009?
Chinese av och med Lily Allen

Bästa filmer 2009?
Oj. Ingen aning. Så jag säger väl Harry Potter och halvblodsprinsen.

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Motionerat, skrattat och läst bra böcker

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Retat mig på småsaker, snackat skit och oroat mig

Favorit-TV-program?
Vita Huset

Vilken var den bästa boken du läste?
Gilead av Marilynn Robinson

Vad gjorde du på din födelsedag?
Fick tårta och fina presenter av mina arbetskamrater, bjöd EmQl-barnen på tårta och åkte bil med min kollega S.

Hur skulle du beskriva din stil 2009?
Svart, enkel och bekväm

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Jag tänkte att det finns ju värre saker än galenskap här i världen.

Vem saknar du?
Lisa.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Det får nog bli Axel, det.

Lärde du dig något nytt under 2009?
Lite allt möjligt smått och gått, såsom att byta torkarblad.

Vad vill du lära dig under 2010?
Till att börja med julseriens lovsång. Sedan vore det ju kanske dags att lära sig behärska en vanlig cigarettändare.

Min themesong alla kategorier

Sånggruppen Fjedur – O Gud All Sannings Källa

Jag har inte tänkt klart än...

...men min aning är att jag, efter att ha tänkt, kommer dela Dag Sandahls tes om att nästa svenskkyrkliga teologiska konfliktfråga kommer att vara den om dopets innebörd och teologi.

Återkommer när jag tänkt klart. Ni kan väl läsa och tänka efter, ni med?

Jag tycker om oandliga julsånger också...

Och filmen är jättebra!

När juldagsmorgon glimmar...

...gick maken till sin julotta, medan jag (som kom i säng vid halv tre efter midnattsmässa inklusive kollekträkning) snusade och sov några timmar till. Nu har jag både fått julfrukost och mera julsnö, så nu är jag laddad inför fortsatt julfirande med släkten!

GOD JUL alla bloggläsare - och kom ihåg, julen varar flera veckor än! Åtminstone två...

Jag verkar ha blivit vuxen...

...för det känns bara lite, lite förargligt att jag råkade somna mitt i Kalle Anka och missade både Robin Hood och tjuren Ferdinand...

Nu så kommer julen, nu är julen här (snart)

Granen är på plats. Huset är ganska rent. Predikningarna skrivna, kyrkskorna lagda i sin påse, snön lyser vit på fur och gran och så vidare...

Julsniff

Jag tycker inte om julskinka. Jag smakar ibland, för att se om det blivit gott sedan sist, men det har det aldrig.

Däremot tycker jag om lukten av julskinka, allra helst uppblandad med lukten av gran, lummer och lite rengöringsmedel -för så luktar det alltid hemma hos mamma och pappa kvällen före julafton. En gång köpte mamma en färdigkokt skinka, som bara skulle griljeras, men då ynkade min bror och jag oss så mycket över att det "inte luktade jul" så det har inte hänt sedan dess, vad jag vet.

Egentligen skulle jag vilja fylla även mitt hem med denna underbara juldoft. Fast man kan ju inte gärna köpa en hel skinka och koka i ugnen bara för att få känna lukten, så i år är skinkan indragen. Jag ska göra några nejlikeapelsiner istället, och ställa hyacinterna varmt så de slår ut. Och så har jag ju min julspray också!

Julbestyr

I år försöker jag att inte stressa upp mig och fnatta runt så mycket inför julen. Det är nästan lika jobbigt att låta bli som att verkligen fnatta, kan jag meddela.

Men idag har jag bara köpt gran och gjort godis, inget mer. Jag funderade på att baka men det struntade jag i. Jag tittade på The Moth och drack te istället. Ingen kvalitetsfilm direkt, men ibland vill man helt enkelt ha förutsägbarhet, överspel och Jack Davenport i tweedkavaj.

Oj, en vinterhund!

Hej, min vinterkatt!

Hej mitt vinterland!

Plommonträdet, där ljusslingan nästan inte syns...

Melanchthons väg upp till köksfönstret

Hemmets härd

Snart är det jul...

...och det medför i min bransch rätt mycket jobb. Speciellt om begravningar och andra kyrkliga handlingar också hopar sig något.

Om ni undrar varför jag bloggat så dåligt på sista tiden alltså. Men hav tröst, snart tar jag lite jullov och då ska jag blogga desto mer. Tills vidare får ni lyssna på min favoritjulsång:

Snölycka

Det snöar. Jag är lycklig.

Långsint...

...är det inte bra att vara. Därför försöker jag att låta bli. Med Kristus som förebild vill jag verkligen att förlåtelse ska vara på riktigt, och ge möjlighet till nya starter. Jag tror vi är väldigt många som vill vara sådana, eller i alla fall önskar att vi förmådde vilja det.

Verkligheten är dock inte alltid så enkel. Alla oförrätter och konflikter som drabbar oss, kommer inte till ett sådant läge att öppen och utsagd förlåtelse blir möjlig. Ibland för att den vi är arga på inte vet att han eller hon gjort oss arga - för vi har inte sagt något, utan istället gått undan och spillt ut vår ilska någon annanstans än där den hör hemma. Ibland därför att han eller hon inte tycker den har gjort något fel, och följdaktligen inte ber om ursäkt. Och ofta därför att vi själva inte vill ge någon förlåtelse alls. Och så fryser relationen och konflikten fast, för att antingen tinas upp med tiden, eller för evigt vara en isklump.

För min del är det allra svårast att låta bli att vara långsint när det gäller de oförrätter som begås mot någon annan, mot någon jag tycker om. Personer som behandlar mina vänner eller min familj illa, dem har jag ofta mycket svårt för - även när den som faktiskt drabbades har glömt och förlåtit för länge sedan. Jag vet inte riktigt varför, men så har det varit ända sedan jag var liten och det har inte blivit bättre, fast jag vet att det inte är vare sig logiskt eller särskilt konstruktivt. Kanske beror det på att man i sådana lägen är tvåa på varje puck - man föreställer sig den andres känslor istället för att uppleva dem. Och om eller när en försoning sker, så är man inte där och är med i den, och därför blir det svårare att ta den till sig.

Hur som helst, förlåtelse människor emellan är bland det svåraste som finns. För Gud är det till synes så enkelt - tills man tänker efter och inser att den förlåtelse vi får ta emot av honom, den är betald med blod. Vilket i sin tur kan vara en uppmaning att själv förlåta dem som gjort mig - eller någon jag tycker om - illa. Även när man egentligen inte vill.

En glitterhatares bekännelser

Jag har aldrig gillat glitter. När jag var liten och tärnade runt i en massa olika luciatåg, tyckte jag alltid att det kliade, gick av och blev tussigt. Dessutom var det jättesvårt att få det att sitta snyggt, särskilt om midjan. Jag tyckte alltid allra bäst om luciatågen i S:t Mikaels Kyrka hemma i Örebro, för där fick tärnorna ha lingonkrans och rött band, de också. Kransarna luktade lite skumt (för lingonriset var egentligen buxbom) och kliade rätt mycket - men man kände sig fin i dem, och framför allt slapp man äckliga glitterflarn i håret.

Nu för tiden kan jag inte se en kartong glitter utan att tänka på tröstlös dammsugning. Hur något som har så svårt att sitta kvar på sitt snöre ska ha så svårt att släppa taget om golvet övergår min fattningsförmåga, men faktum kvarstår - har man en gång haft glitter i ett rum, så kommer släktled efter släktled kunna hitta små silvriga spån därinne.

Om glitter inte var en så perifer företeelse i samhället, skulle någon förmodligen ha uppfunnit hållbart glitter. Men nu är det ett perifert I-landsproblem som bara dyker upp en vecka varje år, så jag antar att jag får stå ut. Men jag vill ändå påminna alla luciatågsgeneraler därute: Det ÄR finare med lingonkrans. Äkta naturmaterial, och man kan hänga dem på dörren efteråt om man vill. Dessutom kommer en lokalvårdare nära dig vara dig evigt tacksam!

Ett bra ord

Jag när som vanligt drömmen om en vit jul. Just nu ser väderleksprognosen rätt hoppfull ut, men jag törs inte ta ut något i förskott - då blir man bara besviken.

Hur som helst, när man när snödrömmar, så hamnar man lätt på meteorologiska hemsidor. Min favorit är norsk, och där har jag lärt mig det lilla ordet slud. Det betyder "snöblandat regn" eller kort och gott slask och är ett sånt där ord som låter som det det beskriver.

För övrigt beror stiltjen som råder här på bloggen på att det inte är fullt så stilla i mitt prästliv. Advent, ni vet...

En lista! Som jag inte gjort förut!

Den här listan kan man svara på hur pretentiöst som helst. Jag ska försöka låta bli¨de värsta klyschorna. Ni som läser uppmanas härmed att kopiera och svara, ni med, pretentiöst eller ej!


1.Vilket är ditt mest uttalade karaktärsdrag?
Plikttrogen

2. Vilken egenskap sätter du före alla andra hos en man?
Intelligens

3. Vilken egenskap sätter du före alla andra hos en kvinna?
Intelligens

4. Vad uppskattar du mest i en vänskapsrelation?
Lojalitet

5. Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?
Hypokondri

6. Vilken är din favoritsysselsättning?
Vad som helst tillsammans med folk jag gillar

7. Hur blir man helt lycklig?
Genom att hacka i sig att det blir man ändå aldrig och dessutom har många andra det tusen gånger värre.

8. Vad betraktar du som din största olycka?
Det vet jag inte.

9. I vilket land vill du bo?
Sverige har funkat bra hittills, men just nu funderar jag en hel del på hur det skulle vara att bo i Brasilien

10. Vem är din favoritförfattare?
Just nu Curtis Sittenfield

11. Vem är din favoritpoet
Nils Ferlin

12a. Vem är din favorithjälte från böckernas värld?
Adam Dalgliesh

12b. Vem är din favorithjältinna från böckernas värld?
Laura Ingalls

13. Vem är din favoritkompositör?
Händel

14. Vem är din favoritmålare?
Vet inte

15. Vilket är ditt favoritnamn?
Maria

16. Vad hatar du allra mest?
Fåglar och förtryck

17. Vilken talang skulle du helst vilja besitta?
Musikalitet

18. Hur kan du tänka dig att dö?
Fort och smärtfritt

19. Hur är ditt nuvarande sinnestillstånd?
Helt OK

20. Vad är ditt motto?
Allting blir godare av ost och ingenting blir godare av lingonsylt

Nostalgi (för vilken gång i ordningen vet jag inte...)

I lördags var jag på en tebjudning. En riktig, med snittar och scones och te i kannor, en sådan som man oftast bara läser om. Men, det var på riktigt, med anledning av att min vän J fyllde 30 år.

Det pratades om allt möjligt över de många kopparna med te. Bland annat så upptäckte jag och vännen M att vi som barn hade samma favoritbok: Barnen vid Yangtze-Kiang av Svend Otto S (som för övrigt illustrerat en del Astrid Lingren-böcker och väldigt många HC Andersen-sagor). Jag hade inte tänkt på den boken på flera år, men nu minns jag väldigt tydligt hur spännande det var med översvämningen, det kinesiska nyåret och det faktum att det åts rissoppa. Jag har gjort liter efterforskningar på nätet (det hade varit kul med en bild på Mei-Mei, som hjältinnan heter, t.ex.) men där finns inte särskilt mycket information. Dock upptäckte jag att flera av mina andra favoriter, nämligen Mads och Milalik, Helgis stora dag samt Den Stora Fisken, har samma upphovsman.

Jag får för mig att Svend Otto S inte är så känd i Sverige, men jag kanske har fel. Hur är det med er läsare, har ni också läst Den Stora Fisken och Barnen vid Yangtze-Kiang när ni var små?

Kollaps

Gudstjänstlivet är på vissa håll på väg att kollapsa. Det meddelar Eskilstunakuriren såväl som Dagen att biskop Hans-Erik har sagt på nya stiftsfullmäktiges första möte.

Det är bra att det blir sagt. Extra bra att det blir sagt av biskopen. För om man inte säger det rakt ut på detta fördömliga sätt, då är det nämligen rätt enkelt att mörka vad som håller på att ske. Inställda gudstjänster på landet kan gömmas bakom det lilla ordet "sammanlysning", andra gudstjänster kan ersättas med konserter, söndagens högmässa kan ersättas med veckomässan i församlingshemmet - det finns många sätt.

Att använda det tydliga, och klart negativt betingade, ordet kollaps är ett sätt att visa att detta faktiskt är något viktigt som håller på att försvinna. Det är inte tal om en paradigmskifte, eller om att traditioner förändras. Det handlar om att Kyrkans huvuduppgift, den händelse förutan vilken hennes existensberättigande är klart tveksamt, håller på att gå under.

Vad ska vi då göra åt saken? Jag tror att svaret är enkelt. Vi ska fira gudstjänst. Vi ska fira mässa. Varje söndag. Även om det inte kommer så många. Även om det är tråkigt. Även om det kostar att värma upp. Även om vi inte blir bekräftade och underhållna varje minut av gudstjänsten. Vi som kallar oss för kristna ska dra konsekvenserna av Tredje Budet och för Guds, vår nästas och vår egen skull helga vilodagen på det mest självklara av sätt. Det är en fråga om trovärdighet, som inte minst gäller oss som varje månad får ett lönebesked som det står Svenska Kyrkan på. Om inte vi, med våra liv, visar att det vi står för varje dag i veckan också är viktigt för oss på söndagen, hur ska vi då kunna begära av andra att de ska gå dit? Hur ska vi kunna kritisera sekulariseringen om vi själva är delaktiga i att genomföra den - inifrån?

Något annat vi ska göra, det är att uppvärdera alla de gudstjänstgemenskaper som faktiskt lever och blomstrar. Även när de äger rum i ett sammanhang där vi själva inte känner oss hemma, även när delar av gudstjänsten står för en annan tradition än den som är vår egen. För det finns faktiskt levande församlingar i Svenska Kyrkan. De finns i Allhelgonakyrkan på Söder, i Hovsjö Kyrka i Södertälje, i Helgeands församling i Lund, i Ängskyrkan i Tumba, i Klara Kyrka i Stockholm och i S:t Ansgars kyrka i Uppsala, för att bara nämna några. De har alla sin profil - ibland ganska spetsig i relation till Svenska Kyrkan generellt och centralt, men det betyder inte att de ska avfärdas eller förtigas - för de firar gudstjänst. Varje söndag, oförtrutet - precis som kyrkan gjort och ska göra i alla tider.

Glad Advent II

Adventsåsnan säger hej!

Om puckade protester

Någon har målat över de nya 60- och 80-skyltarna på 57:an med svart färg och dessutom gjort samma sak med fartkamerorna. Resultatet är just nu att det är svårt att se vilken hastighet som gäller över huvud taget.

Jag vet att det finns folk som tycker att det är trafiksäkrare med lite högre hastigheter, som inte tyckte sänkningarna var en bra idé. Jag tror dock inte att de som varit ute med målarburk i diket hör till dem, utan till någon som antingen inte tänker alls, eller som tänker att det är viktigare att de själva får köra så fort de vill mellan Järna och Mölnbo, än att vägen är säker för alla andra som gärna vill köra där utan att dö.

Farliga fördomar

Antidepressiva mediciner är ingenting som ska hanteras slarvigt. Det är starka preparat som ska förskrivas av kompetenta läkare och behandlingen ska följas upp. Felaktig användning eller självmedicinering kan få ödesdigra konsekvenser.

Samtidigt vittnar många, många människor, patienter såväl som läkare, om att antidepressiv medicin ibland är skillnaden mellan liv och död. Det kan hjälpa människor tillbaka till ett fungerande liv, ge styrkan att orka ta tag i de problem som ibland (inte alltid, även psykiatriska problem kan vara fysiska) ligger bakom ångesten, depressionen eller vad det nu kan vara.

Trots detta, finns det många som förnekar sig själva den hjälp som faktiskt finns att få, och många som skäms för den hjälp de tar emot. Som mår dåligt i onödan, eller skäms över att de faktiskt använder medicin för att få ett drägligt liv. Massor med människor skulle, tror jag, kunna må så väldigt mycket bättre om de slapp höra idiotiska saker som att man kan bota en klinisk depression eller svår panikångest genom att gå promenader, eller klappa katten eller tänka positivt. Eller för den delen att antidepressiv medicin är något man tar till för att man är lat, ovillig att ta ansvar eller för den delen korkad och misslyckad. För de allra flesta är det ett jättestort steg att våga börja med medicin. Många lider i tysthet i åratal innan de kommer så långt.

Och jag önskar verkligen att dessa människor skulle få slippa dessa kvasipsykologiska, ytliga och fördomsalstrande kommentarer som lägger sten på börda och ökar de känslor av skam och misslyckande som så ofta finns med i sjukdomsbilden redan från början. Kommentarer som ofta fälls av människor som vare sig är läkare, eller har någon erfarenhet av psykisk skörhet, utan helt enkelt bara Vet Hur Det Är.

Antidepressiv medicin ska självklart granskas, testas, utvärderas och ifrågasättas - av patienter, läkare och forskare. Vi andra kan koncentrera oss på att finnas till hands när vår nästa får ont i själen. Man kommer längre med en kram och en kopp te, än med förnumstiga kommentarer om sånt man inte har koll på.