Om diskriminering när det passar

Dagen rapporterar idag att var femte kvinnlig pastor i de svenska s.k. frikyrkor samfunden, känner sig diskriminerade på grund av sitt kön. De berättar om överlägsna kommentarer i stil med "vår duktiga lilla pastor", idéer som inte tas på allvar förrän en manlig kollega har kapat dem, kommentarer om hur de ska lösa familjelogistiken - och så vidare.

Sorgliga fakta. Men inga nyheter. Det här är, skulle jag tro, den absolut vanligaste formen av könsrelaterad diskriminering, tillsammans med lönesättningen då förstås. Den finns på många arbetsplatser, inte bara i kyrkor och samfund. Och den är inte grundad ni någon exegetisk tradition eller i någon speciell bibelsyn, utan i alldeles vanlig, allmänmänsklig "kvinnor-kan-inte"-tradition. Svår att sätta fingret på, eftersom den rätt ofta äger rum i någon sorts omedveten välmening. Svår att komma åt, eftersom de flesta förknippar diskriminering som något mycket större och mer dramatiskt. Svår att bryta, eftersom så många av dem som utför den, har en inre och yttre självförståelse som säger att de är jämställda i tanke och handling.

Jag har skrivit om detta förut, flera gånger, så jag kanske inte ska tjata. Men jag kan inte släppa tanken på att Svenska Kyrkan skulle kunna komma åt det här problemet mycket effektivare, om man inte så ofta gömde sig bakom ämbetsfrågan och lade den största delen av problemet där. Min upplevelse är inte sällan att det bakom alla omsorger om mig och mina prästvigda systrar, ligger en syn på kvinnan som en svag och utsatt varelse som måste skyddas. Man behöver inte ens fråga de enskilda exemplaren hur de själva upplever situationen - för då kanske de tolkar verkligheten utanför ramarna och DET vore ju obehagligt. Det är helt enkelt lättare att hålla ryggen fri genom att vara hård mot mörkermännen (oavsett om de verkligen har gjort något), än att på allvar ta itu med löneskillnader, verbala och fysiska klappar på huvudet, och lilla-gumman-kommentarer.

Där tror jag att frikyrkorna har ett bättre läge. De har inte en Ämbetsfråga av närmast mytiska proportioner att gömma sig bakom, eller som stör. Självklart finns den teologiska frågan om kvinnor som församlingsledare även där - men inte i samma skala och inte med samma låsta positioner och upptrampade stigar. Kanske kommer deras jämställdhetsarbete kunna fungera som en förebild för Svenska Kyrkan? Jag tror inte det vore så dumt.

UPPDATERING 091030: Elisabeth Sandlund skriver om jämställdhet och diskriminering på ledarplats i Dagen.

Som vanligt, detta är inte ett angrepp på min tjänstgöringsförsamling, utan en beskrivning av något jag tycker mig se i många olika sammanhang inom Svenska Kyrkan.