torsdag, oktober 29, 2009

En stilla undran i allhelgonatid


Jag tycker självklart det är av yttersta vikt att all hantering av döda människor i samband med begravning och gravsättning sker med respekt och värdighet. Griftefriden slutar inte gälla bara för att kistan är i jorden, så att säga.

Jag urskuldar med andra ord ingenting. Men jag kan inte låta bli att undra hur många människor som skulle känna sig helt bekväma med kremation, om de visste i detalj hur det faktiskt går till?

7 kommentarer:

Anonym sa...

Det ligger något i det. Många beskriver det otäcka i att grävas ner i jorden, men hur många har varit på en kremation och verkligen fått vara med om hur det går till? Jag har det...

Miriam sa...

Jag med. Det jag menar är att det inte går att komma ifrån att precis som livet ibland är kroppsligt och så att säga lite brutalt, så är också döden det.

Personalen gör, i de allra flesta fall, allt den kan för att alla ska få ett värdigt slut. Men inte desto mindre så trycks alla kistor förr eller senare sönder av jorden. Och de flesta kremationer avslutas med att man använder en kvarn. Det är så det fungerar, och det kan vi inte komma ifrån, hur gärna vi än vill att döden ska vara ren, vit och högtidlig.

Anonym sa...

Jag kan bli en aning förvånad över arbetsmetoderna på våra gravgårdar:
När jag var liten brukade man lägga en råge av lucker jord på den färska graven, så att när kistan sprack av tidens och haturens gång lade sig graven platt till rätta. Jag vet inte varför denna metod inte skulle kunna brukas igen, om det beror på merarbete eller att det skulle vara makabert att se graven röra sig (vilket jag inte tcker). Om det beror på rädslan för dödens och förmultningens realiteter så är det att beklaga, särskilt som det bara verkar väcka en fågel Fenix av cyniska och makabra metoder för att knäcka kistan i förtid. Vi måste prata mer om ämnet helt enkelt /"oxå präst"

Creutz sa...

Jag undrar hur många som skulle välja jordbegravning, om de visste i detalj hur de förändringar ter sig som sker med kroppen där nere i jorden.

Lena sa...

Och jag undrar hur många som skulle välja en kremation om de i detalj får veta hur det går till, med brännugn, utrakande av askan, bortsorterande av metall, benrester genom kvarnen osv. Hoppas du inte misstycker, Mirjam att vi beskriver detta... Men kanske är det okunskapen om vad som händer med kroppen när vi är döda som skrämmer. Eller är det så att det blir mindre skrämmande om vi har ett himmelskt hopp?

Miriam sa...

Jag tror det är en kombination av okunskap om det praktiska, rädsla för det okända och sviktande hopp som gör att all hantering av döden och de döda kan skrämma oss.

Min mormor brukade, på frågan om hur hon ville ha sin egen begravning, krasst konstatera:
- Det kvittar. Jag är ju ändå inte där.

Anonym sa...

"Dom är ju ändå inte där". Det är så jag brukar tänka när jag tänder ljus i en minneslund i stället för på mina föräldrars grav som jag inte har möjlighet att besöka i Allhelgonatid.