fredag, oktober 23, 2009

Förhandsvisning...

...av den predikan jag, om Herren dröjer, kommer att hålla på söndag:

Dagens evangelietext är slutet på en redogörelse för en tämligen hektisk period i Jesus verksamhet. Han har precis kommit hem efter att ha utsett sina lärjungar på ett berg. Innan dess har han både predikat, botat sjuka och drivit ut demoner och helt enkelt börjat bli känd – på gott och ont. Många, många människor har börjat följa honom och de skriftlärda har börjat störa sig ordentligt – de har kommit från Jerusalem för att anklaga Jesus för att stå i förbund med djävulen, att det i själva verket är med djävulens makt han botar och befriar människor. Dessutom är det massor med folk överallt, Jesus och lärjungarna hinner inte ens äta eftersom så många människor vill lyssna på, eller bli botade av honom. Det är alltså en ganska pressad situation som Markus målar upp – huset där Jesus befinner sig är trångt, varmt, rörigt. Jesus har precis förklarat att han inte är i förbund med Satan - och så mitt i alltihop dyker hans mamma och familj upp för att försöka ta med sig honom hem, eftersom de tror att han har blivit galen. Inte vad någon av oss skulle kalla en bra dag på jobbet, direkt.

Men Jesus är Jesus. Han tappar inte vare sig fattningen eller tålamodet. Hans svar när han får höra att hans familj väntar utanför, är inte enbart en markering till dem – det är en kraftfull förkunnelse till alla människor, också till oss.
Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror, och syster och mor.

Det ligger i vår mänskliga natur att vilja sortera upp tillvaron, och därmed också oss själva. Vi bildar grupper – ibland genom att vi till vara tillsammans och ibland genom att INTE vilja vara tillsammans, så att säga. Vi sorterar oss utifrån vad vi tror på, vilket språk vi talar, vilken mat vi äter, hur vi rör oss när vi ber, vad vi tänker, hur vi ser ut, vilken musik vi tycker om… ja, ni vet. Grupper som ger trygghet, gemenskap och sammanhang, där man kan känna sig hemma. Men som också resulterar i vissa krav och förväntningar, både inifrån och utifrån grupperingen i fråga. Ibland helt omedvetna och relativt odramatiska, ibland mycket djupgående. Ibland styrs hela livet av vår grupptillhörighet – du är sån, därför ska du göra så och vara så! Och misslyckas man med detta, att uppfylla kraven och förväntningarna, så får det konsekvenser. Ibland bara små sådana, som höjda ögonbryn och ett och annat missförstånd. Ibland handlar det om liv och död.


Moabitiskan Rut hade lämnat sitt folk och sin tro för att leva med sin make, hans folk och hans tro. Det var förmodligen inte helt okomplicerat. Sedan lät hon bli att återvända hem när tillfälle bjöds, utan stannade i sin nya grupp – av lojalitet och gemenskap med sin svärmor, men också för att deras Gud nu också var hennes Gud. Hon beter sig helt enkelt inte som det förväntas av henne, därför att något annat är viktigare. Det är därför Boas fascineras av henne – och sedan också gör likadant. Han behandlar henne inte som den främling hon rent tekniskt är – utan utifrån den tro deras handlingar bevisar att de delar.

Jesus är, till sin yttre grupptillhörighet, en from snickarson från Nasaret. Hans mamma är, vad man kan utläsa av texten, en änka. Förväntningarna på honom är därför att han ska vårda sig om sin familj och hålla sig till de religiösa konventionerna, istället för att vandra omkring och predika och utmana de religiösa auktoriteterna. Men det har han inte gjort, och därför är de på plats i Kafernaum för att hämta hem honom. De möts av en folkmassa, av människor som fulla av förväntan och hopp kopplat till Jesus – och då törs de inte gå in. De skickar bud istället, och får svaret tillbaka - – Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror, och syster och mor.

Han pekar på dem som sitter omkring honom när han säger det. Lärjungarna, de som kommit för att lyssna, de som kommit för att få hjälp. En ganska spretig samling människor med olika bakgrund och anledningar att vara där, och inte direkt vad vare sig vi eller de skriftlärda skulle kalla överdrivet rättfärdiga. Men de har ändå, uppenbarligen, gjort Guds vilja i sådan utsträckning att de är värda att kallas för Jesu bröder och systrar. För de är där. De har följt efter Jesus, satt sig hos honom, för att lyssna, vara tillsammans och ta emot det han vill ge. De har låtit sin tro på att han kan ge dem det de behöver komma före livets alla andra krav och förväntningar. De har gått från hus, hem och arbete och sitter inpressade i ett trångt hus i Kafernaum, bara för att Jesus är där. Det är DET som är att göra Guds vilja – att vilja vara med Jesus så mycket att man går dit han är. Och detta familjeband, som knyter oss samman både med Jesus och med varandra, är viktigare än de jordiska band som knyter oss till olika grupperingar och sorteringar. Det behöver inte automatiskt innebära motsättningar och splittring – Jesu familj kom ju till exempel senare att även höra till hans lärjungar – men det är alltid det som är viktigast. Att vi gör Guds vilja, utför Hans verk, genom att, som Jesus säger i Johannesvevangeliet, tror på honom som Gud har sänt.

Det här var ord som behövde sägas. Till Jesu familj, som förmodligen fick sig en rätt smärtsam påminnelse om att deras son och bror inte var en vanlig man. Till de skriftlärda, som ville förebrå Jesus för att han inte höll sig inom deras ramar. Till lärjungarna, som hade lämnat allt och följt Jesus. Till människorna som kommit dit för att lyssna. Och till oss, som sitter här nu. Därför att vi tror på Jesus och vill vara där han är, så är vi hans systrar och bröder. Och det är, och förblir, större och viktigare än vilka vi är barn till. Det är viktigare än vilket land vi kommer ifrån, viktigare än vilket språk vi talar när vi ber, viktigare än vår fromhetstradition och viktigare än våra åsikter i teologiska ordningsfrågor. När vi tror på Jesus och låter det få konsekvenser i vårt liv, då gör vi Guds vilja och är, faktiskt, Jesu bröder och systrar.

4 kommentarer:

Gunnel sa...

Miriam
Det är bara lördag och predikan är mycket bra. Kolla bara Orpa och Rut. Det är så få kapitel. Är du intresserad av bildspråket? Alla tre var i samma situation en visste var hon kom ifrån och vågade bryta upp och gå tillbaka hem. Dom två relativt unga kände inte till den "världen" men en av dom vågade bryta upp och gå mot något totalt okänt med orden. "Din Gud är min Gud dit du går vill jag gå...". Den andra vågade inte utan stannade kvar.
Vi går mot ett okänt land eller stannar kvar där vi är.
Fint att du finns! Och predikar...

Miriam sa...

Tack Gunnel!
Jag tror det blir svårt att få in det spåret i predikan just denna gång - men jag spar det defintivt för någon av veckans andakter/gudstjänster!

Bergmans Bryderier sa...

Här var det Ande! Gott, det gör mig glad! Ta med Anden när du levererar också så blir det mycket välsignat! :-)

/Lars

Signe sa...

Jag blev opererad i ryggen för en månad sen och kan fortfarande inte ta mig iväg någonstans, inte till kyrkan heller. Jag hoppas nästa helg, men idag gick inte. Nu har jag fått ta del av din predikan! Tack och all välsignelse!