- Åh, suckade min pedagogkollega lyriskt, det här är verkligen påsk!
För var det något som hörde till påskloven på 80-talet, så var det Jesus från Nasaret. Åtminstone för oss kyrknördar. Jag tyckte alltid att den första delen, som brukade sändas på långfredagen, men som mest handlar om bebådelsen och julen, var bäst. Jungfru Maria var så fin och barnamorden i Betlehem så otäcka att håren på armarna ställde sig rakt upp. Jesus som barn hade lite konstiga ögon, och vuxne Jesus hade väldigt konstiga ögon, men det gjorde inte så mycket. Det andra avsnittet var inte lika underbart. De pratade så mycket, och jag tyckte Jesus åbäkade sig så väldigt när han botade folk. Dessutom hade han som sagt väldigt konstiga ögon. Men det var ändå kul - och på påskafton brukade man ha lite godis att mumsa på under tiden. Och så var det sista delen - den med korsfästelsen. Först pratade de och pratade och pratade, sedan blev det blodigt och otäckt. Och sedan, när regnet öste ned och allt var lerigt och Jesus var död och Maria bara skrek och grät, då kunde jag inte låta bli att gråta lite, jag med. Fast jag visste hur det skulle gå sedan. Faktum är att jag hade svårt för den scenen långt upp i tonåren.
Att se om alltsammans som vuxen, var en positiv upplevelse. Visst - ögonfärgen på Jesus är faktiskt rätt underlig. Förlossningsscenen måste vara det minst realistiska som gjorts i den vägen i modern tid, och stundtals är det väldigt övertydligt spelat - men det är bra. Jesus åbäkade sig klart mindre än jag mindes, så att säga. Om jag kommer gråta när vi ser sista delen, återstår dock att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar