Bus eller gravljus?

När jag var liten fanns inte Halloween i Sverige. Det slog igenom ganska snabbt omkring 1997-98 någon gång, till alla tonåringars förtjusning och många andras stora ogillande. Fortfarande är det här med Halloween i Sverige inte alls okomplicerat - speciellt inte eftersom Allhelgonahelgen i Sverige har en både snarlik och samtidigt väsenskild innebörd. Många tycker det är osmakligt och vulgärt att spök- och monsterfester sammanfaller i tiden med minnesgudstjänster och ljuständning på kyrkogårdarna. Andra tycker att ondska, död och mörker inte är något att skämta om - särskilt inte om man är kristen.

Jag kan hålla med om att en hel del av Halloweenrekvisitan är rätt grotesk. Jag tycker definitivt inte att de onda makterna är något man ska ta lätt på. Och jag kan verkligen förstå att det inte känns OK alls att komma från en älskad människas grav och mötas av monstermasker och leksaksblod.

Men samtidigt. I alla tider har människor använt humor och trams för att förhålla sig till det som skrämmer. I alla tider har vi så att säga retat döden genom att skämta om den. De allra flesta av oss kan säkert minnas härliga rysningar från barndomens spökhistorier. Vi tycks behöva sånt här för att stå ut med att leva i dödens närhet. Och dessutom - döden och ondskan är besegrad. Att fira Halloween är inte automatiskt en tillbedjan till det mörka. Det kan lika gärna vara en festlig, busig drift med det, eftersom Jesus har vunnit över alla mörkrets makter en gång för alla. Du död, var är din seger, liksom.

Så nej, jag bojkottar inte Halloween. Igår gjorde jag och Ebbas Mamma en pumpalykta (med ett utskuret Kristusmonogram istället för ansikte) och kommer det några Bus-eller-Godisbarn så är de så välkomna. Det förtar på intet sätt glädjen och högtidligheten i högmässan vi firade imorse, eftertanken inför de brinnande ljusen på kyrkogårdarna, eller den stillsamma hoppfullheten som kommer prägla morgondagens högmässa

En stilla undran i allhelgonatid

Jag tycker självklart det är av yttersta vikt att all hantering av döda människor i samband med begravning och gravsättning sker med respekt och värdighet. Griftefriden slutar inte gälla bara för att kistan är i jorden, så att säga.

Jag urskuldar med andra ord ingenting. Men jag kan inte låta bli att undra hur många människor som skulle känna sig helt bekväma med kremation, om de visste i detalj hur det faktiskt går till?

Om diskriminering när det passar

Dagen rapporterar idag att var femte kvinnlig pastor i de svenska s.k. frikyrkor samfunden, känner sig diskriminerade på grund av sitt kön. De berättar om överlägsna kommentarer i stil med "vår duktiga lilla pastor", idéer som inte tas på allvar förrän en manlig kollega har kapat dem, kommentarer om hur de ska lösa familjelogistiken - och så vidare.

Sorgliga fakta. Men inga nyheter. Det här är, skulle jag tro, den absolut vanligaste formen av könsrelaterad diskriminering, tillsammans med lönesättningen då förstås. Den finns på många arbetsplatser, inte bara i kyrkor och samfund. Och den är inte grundad ni någon exegetisk tradition eller i någon speciell bibelsyn, utan i alldeles vanlig, allmänmänsklig "kvinnor-kan-inte"-tradition. Svår att sätta fingret på, eftersom den rätt ofta äger rum i någon sorts omedveten välmening. Svår att komma åt, eftersom de flesta förknippar diskriminering som något mycket större och mer dramatiskt. Svår att bryta, eftersom så många av dem som utför den, har en inre och yttre självförståelse som säger att de är jämställda i tanke och handling.

Jag har skrivit om detta förut, flera gånger, så jag kanske inte ska tjata. Men jag kan inte släppa tanken på att Svenska Kyrkan skulle kunna komma åt det här problemet mycket effektivare, om man inte så ofta gömde sig bakom ämbetsfrågan och lade den största delen av problemet där. Min upplevelse är inte sällan att det bakom alla omsorger om mig och mina prästvigda systrar, ligger en syn på kvinnan som en svag och utsatt varelse som måste skyddas. Man behöver inte ens fråga de enskilda exemplaren hur de själva upplever situationen - för då kanske de tolkar verkligheten utanför ramarna och DET vore ju obehagligt. Det är helt enkelt lättare att hålla ryggen fri genom att vara hård mot mörkermännen (oavsett om de verkligen har gjort något), än att på allvar ta itu med löneskillnader, verbala och fysiska klappar på huvudet, och lilla-gumman-kommentarer.

Där tror jag att frikyrkorna har ett bättre läge. De har inte en Ämbetsfråga av närmast mytiska proportioner att gömma sig bakom, eller som stör. Självklart finns den teologiska frågan om kvinnor som församlingsledare även där - men inte i samma skala och inte med samma låsta positioner och upptrampade stigar. Kanske kommer deras jämställdhetsarbete kunna fungera som en förebild för Svenska Kyrkan? Jag tror inte det vore så dumt.

UPPDATERING 091030: Elisabeth Sandlund skriver om jämställdhet och diskriminering på ledarplats i Dagen.

Som vanligt, detta är inte ett angrepp på min tjänstgöringsförsamling, utan en beskrivning av något jag tycker mig se i många olika sammanhang inom Svenska Kyrkan.

Länktips - olika sorters aktualiteter

Brygubben skriver intressant om Dag Sandahl och Helle Klein - som båda i sin tur skriver om Kyrkomötet och om händelserna där.

Liselotte delar sin predikan från i söndags. Stillsam har varit i Skottland. Och Maja funderar över Seglora Smedja och girigheten.

Själv skriver jag ingenting idag. Vad tycker ni jag ska skriva imorgon?

En riktigt bra krönika...

...går att läsa här. Anna Sophia Bonde levererar som vanligt!

Förhandsvisning...

...av den predikan jag, om Herren dröjer, kommer att hålla på söndag:

Dagens evangelietext är slutet på en redogörelse för en tämligen hektisk period i Jesus verksamhet. Han har precis kommit hem efter att ha utsett sina lärjungar på ett berg. Innan dess har han både predikat, botat sjuka och drivit ut demoner och helt enkelt börjat bli känd – på gott och ont. Många, många människor har börjat följa honom och de skriftlärda har börjat störa sig ordentligt – de har kommit från Jerusalem för att anklaga Jesus för att stå i förbund med djävulen, att det i själva verket är med djävulens makt han botar och befriar människor. Dessutom är det massor med folk överallt, Jesus och lärjungarna hinner inte ens äta eftersom så många människor vill lyssna på, eller bli botade av honom. Det är alltså en ganska pressad situation som Markus målar upp – huset där Jesus befinner sig är trångt, varmt, rörigt. Jesus har precis förklarat att han inte är i förbund med Satan - och så mitt i alltihop dyker hans mamma och familj upp för att försöka ta med sig honom hem, eftersom de tror att han har blivit galen. Inte vad någon av oss skulle kalla en bra dag på jobbet, direkt.

Men Jesus är Jesus. Han tappar inte vare sig fattningen eller tålamodet. Hans svar när han får höra att hans familj väntar utanför, är inte enbart en markering till dem – det är en kraftfull förkunnelse till alla människor, också till oss.
– Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror, och syster och mor.

Det ligger i vår mänskliga natur att vilja sortera upp tillvaron, och därmed också oss själva. Vi bildar grupper – ibland genom att vi till vara tillsammans och ibland genom att INTE vilja vara tillsammans, så att säga. Vi sorterar oss utifrån vad vi tror på, vilket språk vi talar, vilken mat vi äter, hur vi rör oss när vi ber, vad vi tänker, hur vi ser ut, vilken musik vi tycker om… ja, ni vet. Grupper som ger trygghet, gemenskap och sammanhang, där man kan känna sig hemma. Men som också resulterar i vissa krav och förväntningar, både inifrån och utifrån grupperingen i fråga. Ibland helt omedvetna och relativt odramatiska, ibland mycket djupgående. Ibland styrs hela livet av vår grupptillhörighet – du är sån, därför ska du göra så och vara så! Och misslyckas man med detta, att uppfylla kraven och förväntningarna, så får det konsekvenser. Ibland bara små sådana, som höjda ögonbryn och ett och annat missförstånd. Ibland handlar det om liv och död.

Moabitiskan Rut hade lämnat sitt folk och sin tro för att leva med sin make, hans folk och hans tro. Det var förmodligen inte helt okomplicerat. Sedan lät hon bli att återvända hem när tillfälle bjöds, utan stannade i sin nya grupp – av lojalitet och gemenskap med sin svärmor, men också för att deras Gud nu också var hennes Gud. Hon beter sig helt enkelt inte som det förväntas av henne, därför att något annat är viktigare. Det är därför Boas fascineras av henne – och sedan också gör likadant. Han behandlar henne inte som den främling hon rent tekniskt är – utan utifrån den tro deras handlingar bevisar att de delar.

Jesus är, till sin yttre grupptillhörighet, en from snickarson från Nasaret. Hans mamma är, vad man kan utläsa av texten, en änka. Förväntningarna på honom är därför att han ska vårda sig om sin familj och hålla sig till de religiösa konventionerna, istället för att vandra omkring och predika och utmana de religiösa auktoriteterna. Men det har han inte gjort, och därför är de på plats i Kafernaum för att hämta hem honom. De möts av en folkmassa, av människor som fulla av förväntan och hopp kopplat till Jesus – och då törs de inte gå in. De skickar bud istället, och får svaret tillbaka - – Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror, och syster och mor.

Han pekar på dem som sitter omkring honom när han säger det. Lärjungarna, de som kommit för att lyssna, de som kommit för att få hjälp. En ganska spretig samling människor med olika bakgrund och anledningar att vara där, och inte direkt vad vare sig vi eller de skriftlärda skulle kalla överdrivet rättfärdiga. Men de har ändå, uppenbarligen, gjort Guds vilja i sådan utsträckning att de är värda att kallas för Jesu bröder och systrar. För de är där. De har följt efter Jesus, satt sig hos honom, för att lyssna, vara tillsammans och ta emot det han vill ge. De har låtit sin tro på att han kan ge dem det de behöver komma före livets alla andra krav och förväntningar. De har gått från hus, hem och arbete och sitter inpressade i ett trångt hus i Kafernaum, bara för att Jesus är där. Det är DET som är att göra Guds vilja – att vilja vara med Jesus så mycket att man går dit han är. Och detta familjeband, som knyter oss samman både med Jesus och med varandra, är viktigare än de jordiska band som knyter oss till olika grupperingar och sorteringar. Det behöver inte automatiskt innebära motsättningar och splittring – Jesu familj kom ju till exempel senare att även höra till hans lärjungar – men det är alltid det som är viktigast. Att vi gör Guds vilja, utför Hans verk, genom att, som Jesus säger i Johannesvevangeliet, tror på honom som Gud har sänt.

Det här var ord som behövde sägas. Till Jesu familj, som förmodligen fick sig en rätt smärtsam påminnelse om att deras son och bror inte var en vanlig man. Till de skriftlärda, som ville förebrå Jesus för att han inte höll sig inom deras ramar. Till lärjungarna, som hade lämnat allt och följt Jesus. Till människorna som kommit dit för att lyssna. Och till oss, som sitter här nu. Därför att vi tror på Jesus och vill vara där han är, så är vi hans systrar och bröder. Och det är, och förblir, större och viktigare än vilka vi är barn till. Det är viktigare än vilket land vi kommer ifrån, viktigare än vilket språk vi talar när vi ber, viktigare än vår fromhetstradition och viktigare än våra åsikter i teologiska ordningsfrågor. När vi tror på Jesus och låter det få konsekvenser i vårt liv, då gör vi Guds vilja och är, faktiskt, Jesu bröder och systrar.

Apropå tolkningsföreträde och färdiga svar...

...så kan man läsa denna ledare från Länstidningen. Därefter kan man leka med tanken att skribenten, med samma retorik och argumentation, hade förespråkat den andra linjen i äktenskapsfrågan, och därefter fråga sig hur många kommentarer om färdiga svar, tolkningsföreträde och tvärsäkerhet som en sådan artikel skulle kunna generera.

Apropå dagens beslut...

...så vill jag citera min vän och kollega B-K, var Facebook-status just nu lyder så här:

Låt oss be för dagens arbete, ord, beslut i Kyrkomötet. Om Jesu Kristi sinne...bortom åsikter...
Och låt oss fortsätta be för varandra i morgon.

Vi tror och tycker olika om äktenskapet. Vi tror och tycker olika om väldigt många saker. Men vi tror alla på Jesus Kristus, vår och världens frälsare. Bara han som är sanningen, vet sanningen helt och fullt. Vi som lever här och nu kan ha fel och komma att bli tvugna att svara för det - oavsett vilken åsikt vi har.

Svartsjuka är inte vackert...

...men man kan sjunga väldigt vackert om det ändå:

Två röster om beslutet som skall tas:

Karin Johannesson skriver i Kyrkans Tidning, Helle Klein i Aftonbladet. Klein har uppenbarligen inte läst Johannesson.

???

Martin Garlöv, a.k.a. Brygubben fick i uppgift att skriva en krönika i Kyrkomötets tidning. Det gjorde han. Men si, den ville tidningen ifråga inte ha, för den stred mot en deras kommunikationspolicy.

Jag har läst Garlövs krönika flera gånger och fattar faktiskt inte vad problemet skulle vara? Gör ni?

Påsklovs-Jesus

Vi visade Jesus från Nasaret på konfirmandlägret igår. Konfirmanderna hade inte sett den. Faktiskt inte de unga ledarna heller. Vi ledare på 30-nånting däremot, vi gick i barndom så fort de första tonerna av ledmotivet hördes.
- Åh, suckade min pedagogkollega lyriskt, det här är verkligen påsk!

För var det något som hörde till påskloven på 80-talet, så var det Jesus från Nasaret. Åtminstone för oss kyrknördar. Jag tyckte alltid att den första delen, som brukade sändas på långfredagen, men som mest handlar om bebådelsen och julen, var bäst. Jungfru Maria var så fin och barnamorden i Betlehem så otäcka att håren på armarna ställde sig rakt upp. Jesus som barn hade lite konstiga ögon, och vuxne Jesus hade väldigt konstiga ögon, men det gjorde inte så mycket. Det andra avsnittet var inte lika underbart. De pratade så mycket, och jag tyckte Jesus åbäkade sig så väldigt när han botade folk. Dessutom hade han som sagt väldigt konstiga ögon. Men det var ändå kul - och på påskafton brukade man ha lite godis att mumsa på under tiden. Och så var det sista delen - den med korsfästelsen. Först pratade de och pratade och pratade, sedan blev det blodigt och otäckt. Och sedan, när regnet öste ned och allt var lerigt och Jesus var död och Maria bara skrek och grät, då kunde jag inte låta bli att gråta lite, jag med. Fast jag visste hur det skulle gå sedan. Faktum är att jag hade svårt för den scenen långt upp i tonåren.

Att se om alltsammans som vuxen, var en positiv upplevelse. Visst - ögonfärgen på Jesus är faktiskt rätt underlig. Förlossningsscenen måste vara det minst realistiska som gjorts i den vägen i modern tid, och stundtals är det väldigt övertydligt spelat - men det är bra. Jesus åbäkade sig klart mindre än jag mindes, så att säga. Om jag kommer gråta när vi ser sista delen, återstår dock att se.

Färdigfixat

Nytt typsnitt, en nykomling i länklistan. Det får räcka för denna gång.

Jag borde verkligen göra något åt den här bloggen...

Till exempel borde jag städa min länklista så att det lönar sig att klicka på en länk. Jag borde lägga till alla nya, fina bloggar därute, greja till layouten lite och kanske byta typsnitt. Jag borde sätta roliga etiketter på alla inlägg (eller åtminstone på fler) och jag borde skriva lite oftare, om lite roligare och innehållsrikare ämnen.

Men inte idag. Idag meddelar jag bara att jag är fullt medveten om behovet - men alldeles för lat för att ta itu med saken.

Om det som en gång var

För nio år sedan läste jag nytestamentlig grekiska - det har jag bloggat om förut. Vad som dock inte framgick av det inlägget, var den stora roll som mina studiekamrater spelade i att göra grekiskan till en så positiv upplevelse.

Att läsa grekiska på egen hand är ingen lätt uppgift. Man behöver vara minst två för att besegra aoristerna. Och allra helst tre, som vi var - CJ, Kristoffer och jag. Det var ett klart vinnande koncept - vi delade texten i tre delar, tog ansvar för var sin del, gick sedan igenom tillsammans. Dagarna inleddes med lektion i Dekanhuset, sedan åt vi antingen 39-kronorspasta i Saffets källare eller det som Kristoffer kallade för "slafs" på Pinocchio, innan vi fortsatte arbetet, ofta i grupprummen på Dekan, uppehållsrummet på Regnell eller i någons kök. Vi femtiden gick vi hem, var och en till sitt, för att fortsätta på egen hand, innan vi sammanstrålade morgonen därpå. Och så där fortsatte det, medan hösten 2000 förflöt i ett ständigt ösregnande, med inslag av gåsmiddagar, Taizémöten, onsdagsmässor och framåt jul också adventskonserter, julklappsinköp, julpysselkväll (med högläsning ur ett Novum som vi rökte in med en indisk rökelsepinne...) och diverse annat.

Umgås man så där, varje dag, med alldeles bestämda förutsättningar (Markusevangeliet och Paulus brev), får man lätt en alldeles egen, och för den övriga omgivningen rätt outhärdlig, jargong. Som till exempel C-Js tes "Hela Johannesevangeliet kan sammanfattas "Du och jag Alfred" eller Kristoffers oförglömliga utbrott: När jag kommer till himlen, då ska Paulus få se på..." eller för den delen min egen oskuldsfulla fråga till föreläsaren vad det är Paulus tycker att förespråkarna för det gamla förbundet egentligen borde skära av sig...

I lördags gifte sig C-J med sin Maria, och därmed kan man säga att vi alla tre är ordentligt vuxna, åtminstone när det kommer till de yttre attributen såsom jobb, ålder och civilstånd. Och jag, som är den sentimentalaste av oss tre, tycker det känns på en gång fantastiskt att C-J har gift sig (såklart!) men också lite vemodigt - för nu är grekiskahösten ännu mer påtagligt en del av en svunnen ungdomstid.

Nåja, livet går vidare. Jag är glad att jag inte läser grekiska längre - för ändamålet var trots allt ännu roligare!

Spikmatta?

Ebbas Mamma är en skarpsynt kvinna som inte går på vad som helst, vilket jag som är mer godtrogen ofta har nytta av. När jag tittade nyfiket på en av alla spikmattor som florerar i handeln just nu, påpekade hon att det faktiskt finns flera likheter mellan reaktionen man sägs få på en spikmatta, och reaktionen hos en människa som skär, eller på andra sätt skadar sig själv. Den självförvållade smärtan distraherar från den inre smärtan, stressen eller obehaget, samtidigt som den får endorfin och adrenalin att rusa runt i kroppen - vilket ger en avslappnande och uppiggande effekt. Men ska det verkligen behöva göra ont att slappna av? Jag är tveksam. Men fortfarande lite nyfiken. Nån av mina läsare som har provat?

Hur det gick med skorna?

Jodå, jag köpte dem. Sedan gick jag in dem. I Rom. Här ovan ser ni dem någonstans i Vatikanmuséerna.

Paulus är inte att leka med...

Jag är som sagt fortfarande lutheran...

Om man beställer in en latte i Rom...

...så är det latte man får.

Jag är fortfarande lutheran, men...

...det här är faktiskt påven och jag har tagit kortet själv!!!!

Det årliga "jag är så förkyld"-inlägget.

Det dröjde lite längre än det brukar, men nu är jag slutligen officiellt förkyld. I tider av svininfluensa känns det dock mer OK än det vanligtvis brukar göra. Dessutom, satt jag just här och tänkte på, så ger förkylningar en hel massa små gyllene ögonblick av lättnad och tillfredsställelse som man inte får uppleva i friskt tillstånd. Som till exempel det där kännbara "klock"-ljudet som uppstår när nässprayen kickar in och luften plötsligt kan passera genom näsan...

Det är alltså inte alls så synd om mig som det brukar vara i dessa lägen. Jag har nässpray, halstabletter och framför allt ingen svininfluensa.