Vi fick en bok tillsänd oss före prästmötet. Den är utgiven av Strängnäs stift och redaktör är Anna S Wikell. Evangelium idag, heter den, och innehåller tolv artiklar. Varje artikel har ett s.k. storord som rubrik, alltså Frihet, Rättfärdiggörelse, Förlåtelse, Guds Rike o.s.v. Vill man läsa den, kan man med största sannolikhet få tag på den via www.strangnasstift.se. Eller så kan man låna någon av våra - jag tror att vi har tre stycken.
I sitt kapitel om Nåd skriver Sofi Lindfors, som är diakon i Kumla församling och tjänstgör bland fångarna på Kumlaanstalten så här:
"Att låta någon ta sitt ansvar är att ge människan möjlighet till befrielse och hopp; det är att återupprätta människorvärdet. Den verkliga befrielsen blir inte möjlig förrän den insikten i den egna brustenhet tydliggörs" (sidan 130)
och vidare:
Jag tycker mig ibland märka en vilja att "hoppa över" de jobbiga stadierna där skulden innebär förkrosselse, och gå direkt till förlåtelsen. (...) Det blir ett slags rättfärdiggörelse av själva handlingen, synden, istället för av syndaren. (sidan 131)
När jag läste, och ännu mer när jag hörde Sofi och hennes katolske medarbetade John McCormack, tala om det här, tänkte jag att här kan vi, som arbetar och lever utanför murarna, lära oss någonting. Detta är sanningar som på en plats som Kumlaanstalten blir så påtagliga att de inte går att bortse ifrån - men som faktiskt gäller alla.
Ofta hör jag människor tala om problemen med syndabekännelse och talet om arvssynd. Hur det skulle lägga sten på börda, skymma nåden och kärleken och istället dra människor bort från Gud. Och det är självklart att det ibland kan bli så, framför allt när kyrkotjänarna brister i sitt ansvar och använder det här temat för att styra människor för egen vinnings skull, eller bara hasplar ur sig saker om den utan att förklara och fördjupa vad detta mysterium egentligen handlar om.
Men samtidigt är det generationer kristnas erfarenhet att förlåtelsen inte blir verkligt befriande förrän man erkänner för sig själv att man faktiskt behöver den, och varför. Inte förrän man ser en koppling mellan sina egna onda gärningar och korset, kan förlåtelsen ta på djupet. Spaltmeter efter spaltmeter uppbyggelselitteratur vittnar om detta - Martin Luther och Lina Sandell är två sinsemellan mycket olika teologer som båda upplevde, och uttryckte detta ärligt och innerligt i både psalmer och andra texter.
Ändå är det så svårt att tala om det. Även om man upplevt det själv. Det är så lätt att frukta människor mer än Gud, så lätt att stryka medhårs, så lätt att sälja nåden billigt. Men varje gång det förmedlas, i ord eller handling, att vår synd inte spelar någon roll, att korset gjorde alla beteenden OK och att ingen människa någonsin behöver svara för något hon gjort - då förs människor inte närmare, utan bort från korset och nåden. Faktiskt.
Därför är Sofi Lindfors vittnesbörd från Kumlaanstalten så viktigt. Där är allting ställt på sin spets, när det kommer till skuld, straff och fångenskap, men också när det handlar om förlåtelse, nåd och frihet. Men, precis som Sofi Lindfors så fantastiskt uttrycker det - detta är faktiskt hela världens verklighet:
"Gud är inte närmare mig än mördaren. Gud lyssnar inte mer på mina böner. Vare sig vi finns i brottsregistret eller ej så har vi alla del i söndrandet och bortvändheten. Vi är alla förlorade söner och döttrar som får vända om igen och igen och igen. Vi blir då emottagna och omslutna med kärlek" (sidan 131)
söndag, maj 31, 2009
lördag, maj 30, 2009
Pingstafton
Konfirmation avklarad och solen skiner. Bortsett från en otäck måsattack på väg till kyrkan har allt förlöpt mycket väl.
För att fira pingsten, solskenet och den lyckade konfirmationen, har jag först läst en snäll roman i hammocken och därefter åkt med maken och badat i Sillen vid Vårdinge Kyrka. Det var uppfriskande - men inte obehagligt kallt på något sätt. Äntligen är badsäsongen igång!
Maken på badstigen
Den knallgula hinken förtar idyllen något
Plask!
För att fira pingsten, solskenet och den lyckade konfirmationen, har jag först läst en snäll roman i hammocken och därefter åkt med maken och badat i Sillen vid Vårdinge Kyrka. Det var uppfriskande - men inte obehagligt kallt på något sätt. Äntligen är badsäsongen igång!
Maken på badstigen
Den knallgula hinken förtar idyllen något
Plask!fredag, maj 29, 2009
Guds rike... (präst och diakonmöte II)
...talade vi om i tisdags eftermiddag. Mest talade Henrik Glamsjö, som höll i seminariet, och Håkan Sandvik, som var hans inbjudne samtalspartner. Många goda saker sades, om Guds rikes mångtydighet, ogripbarhet och realitet. Men det som jag fortfarande tänker på, är det som kollegan P sa om att Guds rike är som en tvål - man tror att man fångat den, men så slinker det en ur händerna. Det går inte att avgränsa och definiera, knappt ens att beskriva - samtidigt som kristna i alla tider har längtat och sökt efter det.
Jag tror att det är uttänkt så. Människan SKA försöka fånga Guds rike. Och hon SKA misslyckas med att fånga in det, ens i en fast definition. För om hon gjorde det, så skulle hon sluta leta. Hon skulle sluta söka sig djupare in och längre bort och efter ett tag skulle hon tro att hon hade byggt Guds rike alldeles på egen hand. Guds rike är alltså sådär undflyende med flit - för att vi ska fortsätta sökandet och prövandet och alltmer inse att Guds rike inte låter sig avgränsas och styras av någon annan än Honom själv.
Samtidigt finns det, mitt i halkigheten, ändå något som är säkert. Och det är att det är Kristus som kommer med riket. Dels skall det komma med honom i den yttersta tiden, men han kommer också med det här och nu, varje gång någon döps och varje gång mässan firas. I sakramenten är Guds rike synligt närvarande i världen. Även om vi inte kan förstå eller förklara precis hur det går till. Och inför sakramenten är alla människor lika - ingen får mer och ingen får mindre. Dopet gör oss till Guds barn oavsett vilka vi är. Kristi kropp och blod är desamma vem de än ges till. Och i Guds rike definieras vi bara utifrån ett enda kriterium - Kristi kärlek till oss.
Jag tror att det är uttänkt så. Människan SKA försöka fånga Guds rike. Och hon SKA misslyckas med att fånga in det, ens i en fast definition. För om hon gjorde det, så skulle hon sluta leta. Hon skulle sluta söka sig djupare in och längre bort och efter ett tag skulle hon tro att hon hade byggt Guds rike alldeles på egen hand. Guds rike är alltså sådär undflyende med flit - för att vi ska fortsätta sökandet och prövandet och alltmer inse att Guds rike inte låter sig avgränsas och styras av någon annan än Honom själv.
Samtidigt finns det, mitt i halkigheten, ändå något som är säkert. Och det är att det är Kristus som kommer med riket. Dels skall det komma med honom i den yttersta tiden, men han kommer också med det här och nu, varje gång någon döps och varje gång mässan firas. I sakramenten är Guds rike synligt närvarande i världen. Även om vi inte kan förstå eller förklara precis hur det går till. Och inför sakramenten är alla människor lika - ingen får mer och ingen får mindre. Dopet gör oss till Guds barn oavsett vilka vi är. Kristi kropp och blod är desamma vem de än ges till. Och i Guds rike definieras vi bara utifrån ett enda kriterium - Kristi kärlek till oss.
torsdag, maj 28, 2009
Evangelium idag!
Jag har aldrig förut saknat en bärbar dator. Jag tycker mest sådana är opraktiska och har för små tangenter. Men under de senaste dagarnas präst- och diakonmöte i Strängnäs, så hade det faktiskt varit bra att ha en. Allt eftersom dagarna fyllts med intryck, insikter, besvikelser och glädjeämnen, har jag formulerat både ett och två och sju blogginlägg i huvudet, som säkert hade blivit riktigt läsvärda om jag haft tid och möjlighet att skriva ned dem på en gång. Nu är jag dock lyckligen hemma igen och förstås ska jag blogga om mötet. Flera gånger, till och med. Om begreppen Nåd och Guds rike (jag deltog i seminarier om dessa ämnen) till exempel, och om hur besvikelser också kan vara bärare av evangelium. Men just nu är jag för trött för allvarsamheter, så jag gör helt enkelt en lista, i bästa tonårsmanér, som en sammanfattning av mötet som helhet.
Alltså - det bästa med präst- och diakonmötet i Strängnäs 2009
Utan inbördes ordning
1. Enastående kontraktsprost K
2. Den härliga kavalkaden av stolor under sändningsmässan
3. Den flytande pannacottan på onsdagens kväll - eller snarare den munterhet den väckte
4. Att träffa och krama söndagsskolefröken C
5. Min besläktade själ och ämbetssyster
Y6. Minnesgudstjänsten i domkyrkan - aldrig har väl tre timmars gudstjänst gått så fort!
7. Kollegan och medbloggaren Prästerik
8. Upplevelsen av hur psalmsången faktiskt överröstar domkyrkans orgel
9. Att träffa Stillsam på riktigt för första gången på flera år
10. Den fantastiska psalmen 923, och då särskilt raderna
Hjälp oss att bedöma riktigt,
vad vi, Gud, skall anse viktigt.
Macka, kaffe, elva - omistliga inslag i möte av detta slag!måndag, maj 25, 2009
Packa upp, packa om...
Igår var det läger, imorgon är det dags för prästmöte.
Bloggtorka igen med andra ord. Ni överlever säkert även denna gång.
söndag, maj 24, 2009
Tillbaka i verkligheten
När man är på läger lever man på sätt och vis i ett parallellt universum utan någon djupare kontakt med den vanliga verkligheten. Det har absolut sin charm, och förmodligen är det därför läger oftast blir så bra och produktiva. Alla är liksom i samma bubbla av redovisningsförberedelser, lägerbål, lekar, andakter, sömnbrist och sockerchock och därför blir allt man gör tillsammans liksom dubbelt så bra som hemma.
Lägerbubblan jag just kom ut ur var inget undantag. Men det är onekligen väldigt skönt att återinstallera sig i sitt vanliga universum igen. Särskilt när man lyckats skaffa sig en präktig lägerförkylning...
Lägerbubblan jag just kom ut ur var inget undantag. Men det är onekligen väldigt skönt att återinstallera sig i sitt vanliga universum igen. Särskilt när man lyckats skaffa sig en präktig lägerförkylning...
söndag, maj 17, 2009
Rekreationspresent
Ännu en 30-årspresent är tagen i bruk. Hammocken från makens familj och släktingar står nu i trädgårdens soligaste hörn och väntar på att jag ska inta den. Vilket jag tänker göra snarast, i sällskap med Om Jesus av Jonas Gardell och kanske ett glas saft.
lördag, maj 16, 2009
Två kloka kvinnor:
Elisabet Sandlund skriver i Dagen om andlighet, och om att "ge folket vad folket vill ha".
Ann Heberlein skriver i Expressen om gott syfte och oetisk metod.
Båda artiklarna är klart läs- och tänkvärda.
Ann Heberlein skriver i Expressen om gott syfte och oetisk metod.
Båda artiklarna är klart läs- och tänkvärda.
fredag, maj 15, 2009
Skäl att vara tacksam
Digitalboxen och modemet har försonats, så ikväll har vi sett The other Boleyn Girl med Scarlett Johansson och Natalie Portman. Den är en mindre orgie i kreativa huvudbonader och anledningar att vara väldigt glad åt det faktum att man inte lever på 1500-talet.
onsdag, maj 13, 2009
Kommunikationsproblem
Min digitalbox och mitt modem har gjort slut.
Jag har ägnat större delen av kvällen åt att parterapi men de vägrar tala med varandra. Jag har verkligen försökt allt, men vi kommer ingenstans.
Inget Grey´s Anatomy för mig ikväll alltså. Typiskt.
Jag har ägnat större delen av kvällen åt att parterapi men de vägrar tala med varandra. Jag har verkligen försökt allt, men vi kommer ingenstans.
Inget Grey´s Anatomy för mig ikväll alltså. Typiskt.
tisdag, maj 12, 2009
Rekommenderas:
Stillsam skriver:
"Men när det man fyller sitt huvud och sitt liv med inte inrymmer en medveten öppenhet för Gud (som innesluter hela trons värld) så blir det ju enbart min egen förmåga det kommer an på. Om jag kan orka att relatera det sekulära till Gud. Och det är en alltigenom idealistisk illusion att det skulle låta sig göras"
Läs hela det lysande inlägget här. Analysen är knivskarp. Tänkvärt för alla oss som lever i Mp3- och Ipod-bubblorna.
"Men när det man fyller sitt huvud och sitt liv med inte inrymmer en medveten öppenhet för Gud (som innesluter hela trons värld) så blir det ju enbart min egen förmåga det kommer an på. Om jag kan orka att relatera det sekulära till Gud. Och det är en alltigenom idealistisk illusion att det skulle låta sig göras"
Läs hela det lysande inlägget här. Analysen är knivskarp. Tänkvärt för alla oss som lever i Mp3- och Ipod-bubblorna.
måndag, maj 11, 2009
När man kremerar igelkottar...
Det har brunnit i församlingshemmets kompost. Jag tror det var anlagt, om än kanske inte riktigt med flit. Maken släckte duktigt med hink och vattenslang och varken personer eller byggnader kom till skada. Men de levande varelser som eventuellt befann sig i komposten då branden bröt ut, är det nog värre med. Maskarna brann säkert upp, och bodde Familjen Igelkott i just den komposten, så är har de med all säkerhet mött en plågsam död.
Kanske vore det ett effektivt sätt att få vissa delar av den yngre generationen att sluta elda upp saker - visa dem några kremerade igelkottbebisar? Fast då måste man gräva fram dem ur den sotiga kompostgeggan förstås...
Ett känsligt system
Sverige är ett litet land. Kyrksverige ännu mindre. Svenska Kyrkan är liten, och ett stift kan inte sällan kännas pyttelitet. Låt mig ta ett exempel:
I Strängnäs domkapitel sitter (bland andra) en präst som tidigare var min mors kyrkoherde, en diakon som jag själv delat arbetsrum med, samt en lekman som var och är kyrkvärd i min missivförsamling. Med andra ord tre personer som känner mig, eller mig närstående personer, tämligen väl. Personer som jag har en relation till utöver det faktum att de tillhör den instans som bland annat ska utöva "granskning av hur präster och diakoner utövar sina uppdrag och efterlever avgivna vigningslöften" (stiftets hemsida). Och jag är knappast ensam om att ha dylika kontakter i domkapitlet.
På sätt och vis är det en trygghet - de människor som ska utöva tillsyn är väl kända i, och känner stiftet väl. Domkapitlet består inte av anonyma maktutövare, utan av kända bröder och systrar i Kristus, som både ämbetsbärare och lekfolk själva har valt. Detta borgar för att det är svårt att föra Domkapitlet bakom ljuset med hjälp av falska uppgifter och det blir svårt för domkapitlet att i sin tur fatta beslut utan att bokstavligen se människorna bakom ärendet.
Men samtidigt är detta också något som gör systemet med domkapitel så sårbart. Man lever ständigt i gränslandet till jäv, ständigt med risken för "kontaktmissbruk". De som prövar någons lämplighet att få behålla sitt ämbete, kan vara samma personer som bara några år tidigare tog beslutet att godkänna dem för vigning, och jag tror att vi alla vet hur svårt det kan vara att tvingas inse att man gjort en missbedömning, eller att hantera att någon missbrukat det förtroende man givit dem.
Helena Edlund och Janna Bäckström tog upp detta svåra, men mycket angelägna, ämne i en debattartikel i Kyrkans Tidning i torsdags, och idag skriver Helle Klein om samma sak i en krönika i Aftonbladet. Jag vet ingenting om de nu aktuella fallen med två präster som anmälts för att ha haft otillbörliga relationer med mycket unga församlingsmedlemmar. Däremot vet jag, prästbarn och kyrknörd som jag är, att kyrkan verkligen är en liten värld där alla känner alla - eller där alla i alla fall känner någons mamma eller har gjort praktik med någons fru eller helt enkelt är kusin med någons kyrkorådsordförande.
Helt utan specialkompetens när det gäller kyrkorätt, funderar jag därför på om det skulle kunna vara inte en lösning, men i alla fall en förbättring, om sådana här mycket svåra fall helt enkelt skickades på remiss till ett annat domkapitel? Tänk om de präster som nyligen prövades i Stockholms domkapitel istället hade prövats av domkapitlet i Härnösand, till exempel? Eller rentav av både Stockholms domkapitel och ett annat, ungefär som när en läkare ber om en second opinion.Vore inte det ett sätt att både stärka trovärdigheten och rättsäkerheten, ett sätt att aktivt ta anmälningar av det här slaget på största allvar?
Mer om saken här.
I Strängnäs domkapitel sitter (bland andra) en präst som tidigare var min mors kyrkoherde, en diakon som jag själv delat arbetsrum med, samt en lekman som var och är kyrkvärd i min missivförsamling. Med andra ord tre personer som känner mig, eller mig närstående personer, tämligen väl. Personer som jag har en relation till utöver det faktum att de tillhör den instans som bland annat ska utöva "granskning av hur präster och diakoner utövar sina uppdrag och efterlever avgivna vigningslöften" (stiftets hemsida). Och jag är knappast ensam om att ha dylika kontakter i domkapitlet.
På sätt och vis är det en trygghet - de människor som ska utöva tillsyn är väl kända i, och känner stiftet väl. Domkapitlet består inte av anonyma maktutövare, utan av kända bröder och systrar i Kristus, som både ämbetsbärare och lekfolk själva har valt. Detta borgar för att det är svårt att föra Domkapitlet bakom ljuset med hjälp av falska uppgifter och det blir svårt för domkapitlet att i sin tur fatta beslut utan att bokstavligen se människorna bakom ärendet.
Men samtidigt är detta också något som gör systemet med domkapitel så sårbart. Man lever ständigt i gränslandet till jäv, ständigt med risken för "kontaktmissbruk". De som prövar någons lämplighet att få behålla sitt ämbete, kan vara samma personer som bara några år tidigare tog beslutet att godkänna dem för vigning, och jag tror att vi alla vet hur svårt det kan vara att tvingas inse att man gjort en missbedömning, eller att hantera att någon missbrukat det förtroende man givit dem.
Helena Edlund och Janna Bäckström tog upp detta svåra, men mycket angelägna, ämne i en debattartikel i Kyrkans Tidning i torsdags, och idag skriver Helle Klein om samma sak i en krönika i Aftonbladet. Jag vet ingenting om de nu aktuella fallen med två präster som anmälts för att ha haft otillbörliga relationer med mycket unga församlingsmedlemmar. Däremot vet jag, prästbarn och kyrknörd som jag är, att kyrkan verkligen är en liten värld där alla känner alla - eller där alla i alla fall känner någons mamma eller har gjort praktik med någons fru eller helt enkelt är kusin med någons kyrkorådsordförande.
Helt utan specialkompetens när det gäller kyrkorätt, funderar jag därför på om det skulle kunna vara inte en lösning, men i alla fall en förbättring, om sådana här mycket svåra fall helt enkelt skickades på remiss till ett annat domkapitel? Tänk om de präster som nyligen prövades i Stockholms domkapitel istället hade prövats av domkapitlet i Härnösand, till exempel? Eller rentav av både Stockholms domkapitel och ett annat, ungefär som när en läkare ber om en second opinion.Vore inte det ett sätt att både stärka trovärdigheten och rättsäkerheten, ett sätt att aktivt ta anmälningar av det här slaget på största allvar?
Mer om saken här.
söndag, maj 10, 2009
Glad söndag!
Oftare än jag egentligen skulle vilja, ligger det irritation bakom mina bloggposter. Jag skriver inte sällan om något jag retar mig på, vill förändra eller helt enkelt tycker illa om. Är man svag för adrenlinkickar, så är man.
Men idag är jag inte irriterad. Tvärtom. Jag har firat högmässa i en bänk i Sankta Ragnhild tillsammans med en hel massa folk. Kollegorna P och M förvaltade sitt ansvar att celebrera respektive predika lika tryggt och gediget som de alltid gör - jag vet få präster som kompletterar varandra så perfekt som just de två gör. Kyrkkkaffet var gott och sällskapet trevligt - jag blev kvar till klockan var nästan två. Väl hemma har maken och jag hunnit med både sen lunch (kycklingsallad) och en solig promenad genom både skog och samhälle. Nu ska vi dricka lite eftermiddagskaffe och jag ska kontemplera över hur man bäst odlar denna stillsamma känsla av att vara alldeles tillfreds.
Men idag är jag inte irriterad. Tvärtom. Jag har firat högmässa i en bänk i Sankta Ragnhild tillsammans med en hel massa folk. Kollegorna P och M förvaltade sitt ansvar att celebrera respektive predika lika tryggt och gediget som de alltid gör - jag vet få präster som kompletterar varandra så perfekt som just de två gör. Kyrkkkaffet var gott och sällskapet trevligt - jag blev kvar till klockan var nästan två. Väl hemma har maken och jag hunnit med både sen lunch (kycklingsallad) och en solig promenad genom både skog och samhälle. Nu ska vi dricka lite eftermiddagskaffe och jag ska kontemplera över hur man bäst odlar denna stillsamma känsla av att vara alldeles tillfreds.
lördag, maj 09, 2009
Det går ingen örebroare förlorad i mig
Idag döptes makens systerdotter i Almby Kyrka i Örebro. Det var fint, roligt och bra på alla sätt. Innan dopet passade vi på att hälsa på min lillebror, som bor en knapp kilometer därifrån, i Örebros nyaste stadsdel (?) Näsby. Det var också fint och roligt.
Men som alltid när jag besöker staden som jag växte upp i, erfar jag med all önskvärd tydlighet att här ska jag inte bo igen. Inte för att det är något fel på Örebro - det är en fin stad på alla sätt och vis. Vi har lite småtaskig personkemi bara, Örebro och jag. Jag reagerar mycket bättre med Södertälje. Och med Mölnbo, förstås!
Men som alltid när jag besöker staden som jag växte upp i, erfar jag med all önskvärd tydlighet att här ska jag inte bo igen. Inte för att det är något fel på Örebro - det är en fin stad på alla sätt och vis. Vi har lite småtaskig personkemi bara, Örebro och jag. Jag reagerar mycket bättre med Södertälje. Och med Mölnbo, förstås!
torsdag, maj 07, 2009
Läsupplevelser!
Detta är en utmaning helt i min smak!
1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Lilla Huset på Prärien-böckerna, Anne På Grönkulla-böckerna och Anne Franks dagbok
2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Viktiga vet jag inte om de var direkt, men som liten läste jag Bamse, sedan läste jag Familjeliv i KP och som tonåring upptäckte jag Rocky.
3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl. Och My sister, My Love av Joyce Carol Oates.
4. Musik eller inte när du läser?
Helst inte. När jag var yngre hade jag alltid musik på, nu stör det mig mest.
5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Det är ingen som har sagt något, men jag tror inte jag är tjejen som folk tror ska gilla Kanonerna på Navarone och sånt. Men det gör jag.
6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Special Topics in Calamity Physics vore roligt att se vad man kan göra av. Eldflugornas Sommar av Maeve Binchy skulle kunna bli en riktigt mysig mini-serie och Stephen Booths böcker om Ben Cooper och Diane Fry tror jag skulle kunna bli bra sommardeckare.
7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
Sagan om Ringen. Men jag ska säga att jag verkligen försökt. Tre gånger, minst, men jag ger alltid upp. Jag förstår inte grejen. Jag förstår faktiskt ingenting.
8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Kram till Maeve Binchy för hon verkar vara en kramvänlig tant som skriver hemtrevliga mysböcker.
Öl med Curtis Sittenfeld för hon verkar vara en spännande personlighet och enormt begåvad.
Stryk (verbalt sådant, förstås) till Nora Roberts för att hon skriver precis samma story om och om igen fast hon med all säkerhet är mer begåvad än så.
Och nu utmanar jag härmed mina läsande bloggvänner Emelie, Lisa och Ylva!
1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?
Lilla Huset på Prärien-böckerna, Anne På Grönkulla-böckerna och Anne Franks dagbok
2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?
Viktiga vet jag inte om de var direkt, men som liten läste jag Bamse, sedan läste jag Familjeliv i KP och som tonåring upptäckte jag Rocky.
3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?
Special Topics in Calamity Physics av Marisha Pessl. Och My sister, My Love av Joyce Carol Oates.
4. Musik eller inte när du läser?
Helst inte. När jag var yngre hade jag alltid musik på, nu stör det mig mest.
5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?
Det är ingen som har sagt något, men jag tror inte jag är tjejen som folk tror ska gilla Kanonerna på Navarone och sånt. Men det gör jag.
6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?
Special Topics in Calamity Physics vore roligt att se vad man kan göra av. Eldflugornas Sommar av Maeve Binchy skulle kunna bli en riktigt mysig mini-serie och Stephen Booths böcker om Ben Cooper och Diane Fry tror jag skulle kunna bli bra sommardeckare.
7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?
Sagan om Ringen. Men jag ska säga att jag verkligen försökt. Tre gånger, minst, men jag ger alltid upp. Jag förstår inte grejen. Jag förstår faktiskt ingenting.
8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?
Kram till Maeve Binchy för hon verkar vara en kramvänlig tant som skriver hemtrevliga mysböcker.
Öl med Curtis Sittenfeld för hon verkar vara en spännande personlighet och enormt begåvad.
Stryk (verbalt sådant, förstås) till Nora Roberts för att hon skriver precis samma story om och om igen fast hon med all säkerhet är mer begåvad än så.
Och nu utmanar jag härmed mina läsande bloggvänner Emelie, Lisa och Ylva!
onsdag, maj 06, 2009
För otålig för livsnjutning
Jag skulle säkert få tråkigt efter tre minuter. Men när jag går förbi krikonblommen, så känns det som om jag vill stå under trädet och sniffa hela dagen. Eller i alla fall en kvart.måndag, maj 04, 2009
Tillbaka till brottsplatsen...
Bröllopsdagen har firats med utflykt till Mariefred, där jag varit både praktikant och pastorsadjunkt och lärt mig ungefär allt jag kan. Vi har ätit god lunch och smaskigt fika, strosat omkring och givetvis beundrat Gripsholms slott.
söndag, maj 03, 2009
Mitt gospelförflutna
En ansenlig del av min tonårstid ägnades åt gospel. Det är en tid jag ser tillbaka på med blandade känslor, speciellt idag när jag varit på gospelmässa och sjungit med i sånger jag lärde mig som tonåring och fortfarande, upptäckte jag, kan.
Dels var det där med gospel fantastiskt - alla mina kompisar sjöng gospel, vi åkte på gospeldagar och gospelfestivaler och hade hur roligt som helst, samtidigt som vi lärde oss en hel del om gospelns historia och ursprung och förstås träffa en massa spännande människor. Vår körledare använde sig av utantill-principen, med den följden att vi sällan eller aldrig hade några noter, något som jag misstänker ligger bakom det faktum att jag fortfarande har väldigt lätt att lära mig saker utantill. Musik är för övrigt mer självhäftande än andra saker - det är svårt att glömma en melodi man en gång lärt sig.
Men i alla fall, min gospeltid präglades också av ett rätt stort mått av tvehågsenhet. Dels rent musikaliskt - jag föredrog egentligen folkliga koraler redan då, och tyckte innerst inne att de bästa sångerna stod i psalmboken. Gospelmelodierna var enahanda, tjatiga och liksom...inte min grej. Men det var inget socialt gångbart alternativ att börja i kyrkokören med tanterna, så det var bara att göra det bästa av situationen.
Men det handlade om mer än så - jag kände mig obekväm med gospelns uttryck, för den hörde ihop med en fromhet som inte var, och fortfarande inte är, min. Visst trodde jag på budskapet i texterna - Jesus är Herre, jag är så glad, jag kan alltid lita på Gud, jag är räddad, Jesus älskar mig - men gospelns upprepande av enkla, trosvissa satser var inte mitt sätt att säga dessa sanningar på. Det var dessutom något som saknades, något jag som 17-åring inte riktigt kunde formulera. I efterhand inser jag att det jag saknade var det större sammanhanget - Kyrkan, Guds folk, sakramenten - sånt som var en del av mitt tonåriga kyrkvardagsliv även om jag inte tänkte på, eller pratade om det, i den terminologin. Jag, som idag inte alls skäms för att mina favoritpsalmer är skrivna på 1500- och 1800-talen, ville redan då helt enkelt ha det lite mer dogmatiskt. Men jag var ung, kristen och musikalisk och därför förväntades det på något sätt av mig att jag skulle tycka att gospel var häftigt och psalmer tråkigt.
Jag menar inte att förringa vare sig gospeln, eller den fromhetstradition den står i. Den är en god och viktig typ av lovsång som berör och engagerar många och som har fått många människor att våga närma sig evangeliet. Men för mig var gospel som ett runt hål för en fyrkantig kloss. Vilket kan vara bra att minnas, i de situationer när man liksom utgår ifrån att unga människor tycker om det ena eller det andra, bara för att de är unga. Det finns till exempel konfirmander som är helt sålda på prefationen och sjuåringar som tycker att Hosianna är det bästa ordet...
Dels var det där med gospel fantastiskt - alla mina kompisar sjöng gospel, vi åkte på gospeldagar och gospelfestivaler och hade hur roligt som helst, samtidigt som vi lärde oss en hel del om gospelns historia och ursprung och förstås träffa en massa spännande människor. Vår körledare använde sig av utantill-principen, med den följden att vi sällan eller aldrig hade några noter, något som jag misstänker ligger bakom det faktum att jag fortfarande har väldigt lätt att lära mig saker utantill. Musik är för övrigt mer självhäftande än andra saker - det är svårt att glömma en melodi man en gång lärt sig.
Men i alla fall, min gospeltid präglades också av ett rätt stort mått av tvehågsenhet. Dels rent musikaliskt - jag föredrog egentligen folkliga koraler redan då, och tyckte innerst inne att de bästa sångerna stod i psalmboken. Gospelmelodierna var enahanda, tjatiga och liksom...inte min grej. Men det var inget socialt gångbart alternativ att börja i kyrkokören med tanterna, så det var bara att göra det bästa av situationen.
Men det handlade om mer än så - jag kände mig obekväm med gospelns uttryck, för den hörde ihop med en fromhet som inte var, och fortfarande inte är, min. Visst trodde jag på budskapet i texterna - Jesus är Herre, jag är så glad, jag kan alltid lita på Gud, jag är räddad, Jesus älskar mig - men gospelns upprepande av enkla, trosvissa satser var inte mitt sätt att säga dessa sanningar på. Det var dessutom något som saknades, något jag som 17-åring inte riktigt kunde formulera. I efterhand inser jag att det jag saknade var det större sammanhanget - Kyrkan, Guds folk, sakramenten - sånt som var en del av mitt tonåriga kyrkvardagsliv även om jag inte tänkte på, eller pratade om det, i den terminologin. Jag, som idag inte alls skäms för att mina favoritpsalmer är skrivna på 1500- och 1800-talen, ville redan då helt enkelt ha det lite mer dogmatiskt. Men jag var ung, kristen och musikalisk och därför förväntades det på något sätt av mig att jag skulle tycka att gospel var häftigt och psalmer tråkigt.
Jag menar inte att förringa vare sig gospeln, eller den fromhetstradition den står i. Den är en god och viktig typ av lovsång som berör och engagerar många och som har fått många människor att våga närma sig evangeliet. Men för mig var gospel som ett runt hål för en fyrkantig kloss. Vilket kan vara bra att minnas, i de situationer när man liksom utgår ifrån att unga människor tycker om det ena eller det andra, bara för att de är unga. Det finns till exempel konfirmander som är helt sålda på prefationen och sjuåringar som tycker att Hosianna är det bästa ordet...
lördag, maj 02, 2009
fredag, maj 01, 2009
American Wife
Just nu pågår Projekt Sträckläsning av boken ovan. Den, liksom allt annat av Curtis Sittenfeld, rekommenderas varmt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)