KISSE KOM HEM!!

Hon är bara ett oskäligt djur...men hon är VÅRT oskäliga djur och nu verkar hon vara försvunnen. Sedan vi kom hem igår eftermiddag har hon inte visat sig, det är inte färska tassmärken på bilen och nu snöar det ute!

Uppdatering ett dygn senare: Fortfarande ingen kissekontakt, tredje dagen nu, och snön bara vräker ned. Matte har i ärlighetens namn inte långt till tårarna....

Om min ungdoms passion

Idag är det söndagen efter jul och dagens tema är Guds Barn. Själv funderar jag lite på de mer världsliga delarna av att vara barn respektive vuxen. Jag tycker i allmänhet att barndomen och framförallt tonåren är en överskattad period och är så tacksam att jag är vuxen nu och har åtminstone skuggan av en chans att för det första förstå och för det andra hjälpligt hantera vardagen på egen hand. Men det är en sak jag saknar, något jag hade trott skulle överleva vuxenblivandet men som inte riktigt gjorde det. Det är lite svårt att kategorisera det, så jag får helt enkelt förklara. Så här var det:

Jag lärde mig läsa tidigt (jag fick en lillebror och insåg att om min litterära konsumtion skulle bestå var jag tvungen att ta tag i saken själv) och det var det bästa som hänt mig. I lågstadieåldern när jag inte ville ha cykelhjälm var det enda argument som bet på mig hotet om att läsförmågan kunde försvinna om man slog i huvudet. I alla fall. Hur underbart det än var med böcker, så fanns det ett problem med dem - handlingen blev inte alltid sådan som jag önskade. I mitt huvud fanns det kapitel i Lilla Huset på Prärien som vida överträffade det med indianupproret, Madicken fortsatte leva vidare långt efter att den galne mannen bytt lillasyster mot en kattunge och ganska snart skrev jag ned både dem och helt nya historier. Det började med en berättelse om ett stall en sommar hemma hos mormor och blå anteckningsböcker (Berättelseboken, kallad) i skolan, fortsatte med A4-block som fyllde mina skrivbordslådor och sedan, när det helt enkelt gick för långsamt, ritblockspapper som jag körde ned i pappas manuella skrivmaskin. Jag skrev hela tiden, flera timmar om dagen. Om pionjärflygplan, om medeltida hjältinnor, om mellanstadieintriger och framför allt om krig. Amerikanska inbördeskriget, första världskriget, andra världskriget, finska vinterkriget - jag var av någon anledning helt besatt av kriget som miljö.

När jag fyllde fjorton hade övriga familjen insett vidden av mitt största fritidsintresse och jag fick en egen, elektrisk skrivmaskin i present och faktiskt helt fri tillgång till färgbandskassetter. Och jag skrev vidare, mer och mer självständigt i förhållande till favoritböckerna samtidigt som mina ökade kunskaper i grammatik och språkvård begränsade kreativiteten något. När jag började gymnasiet avtog det något och blev samtidigt lite svartare i tonen, när jag flyttade hemifrån ytterligare något och nu är det länge sedan jag skrev något utan att köra fast efter tre sidor. Min sista långa berättelse skrev jag när jag gick på PIUS, den är inte färdig än och det är ingen överdrift att säga att det jag skrev i åttan är dubbelt så bra. Det går liksom inte längre, det är som att den delen av min hjärna har invaderats av något annat, tråkigt och hämmat och kinkigt.

Det är inte själva skrivandet jag saknar mest, hur underbart det än var att stänga dörren, sätta ett nytt papper i maskinen, trycka på det för handlingen mest lämpliga blandbandet och sedan helt gå upp i det som kom ut. Nej, det jag saknar mest är tillgången till min berättelsevärld och mitt skrivarjag. Att när som helst kunna förlora sig i den miljö, de personer och den handling som jag själv bestämde över. Att låta mina alter egon leva ut allt det jag inte vågade eller inte kunde för att jag bodde i ett villaområde i Örebro på 1990-talet och inte i Flandern 1915. Långa bilresor, tråkiga släktmiddagar, kvällar när det var svårt att somna, mattelektioner - det var inte så farligt. För jag det fanns alltid en berättelse som behövde ett nytt kapitel, val som behövde göras om intrigens riktning, nya personer som behövdes utmejslas. Ofta låg jag på den rosa mattan i mitt flickrum med fötterna på skrivbordsstolen och tänkte, djupt koncentrerat, på vad jag sedan skulle skriva. Jag skrev utkast längst bak i kemiblocket eller på lösa blad om jag råkade befinna mig i skrivsbordslöst land. Och var livet i övrigt hopplöst krångligt eller (oftast) hopplöst ointressant, så hade jag i alla detta att jag skrev. Jag hade något meningsfullt att göra, jag var upphovskvinnan till något även om jag i övrigt var en meningslös individ i en sorgligt oromantisk värld.

Nu är jag ohjälpligt vuxen. Det känns som min mest skrivande period (13-16) är ljusår bort och jag tror knappt att de som idag är mina vänner vet om att den har funnits. Jag kan fortfarande skriva och tycker det är roligt. Eftersom jag skrivit maskin varje dag sedan jag var tolv är min teknik rätt god. Men jag kan inte hitta på längre, inte på samma sätt. Min fantasi och min kreativitet går åt till andra saker. Vardagens logik verkar hämmande och mina känslor har sina naturliga platser i verkliga relationer och i mitt trosliv. Det är gott så. Jag tänker oftast inte ens på förändringen. Men så ibland, när jag stöter på en bågnande mapp med tättskrivna sidor, eller hittar en diskett med kryptisk etikett eller som nu, ser den gamla skrivmaskinen hemma hos mamma och pappa, då kan jag faktiskt sakna det, och sakna den perioden i livet när jag hade barnaskapets frihet kvar.

Det här blev långt och något egocentriskt, men å andra sidan för en gångs skull ganska djupsinnigt. Så jag ber inte om ursäkt utan övergår till att leta reda på några gamla anteckningsböcker...

Dags att summera

Så är det snart nyår igen. Har ägnat delar av min dag åt att läsa årskrönikor i Smålandstidningen - summeringar av vad som egentligen hände i Aneby, Vetlanda, Eksjö, Nässjö och Sävsjö under 2007. Inspirerad av detta - och av fina tacklistor hos Hosanna - gör jag nu en summering av mitt eget år och omvärldens år genom mina ögon. Kategorierna kommer från Karin, förra årets krönika.

Alltså. 2007 års...

Nyheter: Den tragiskt kväsda revolten i Burma, mordet på Kungsholmen, Madeleines försvinnande - usch, bara hemska saker.

skvaller: Budgetposten för kungafamiljsbröllop - så rolig källa till den sortens skvaller.

plats: Mölnbo. Så klart.

vardagsmys: Trädgårdsmöbeln under äppelträden i min trädgård

seger: Mona Sahlin. Faktiskt. Det hade ingen trott för tio år sedan.

författare: Doris Lessing

bok: "Svart flicka, vit flicka "

film: The Waitress

skor: Crocs eller Angelus

väska: 10-gruppens axelremsväska av tyg.

plagg: Tunika

modehändelse: Att leggingsen bestod ännu en säsong

designer: Gudrun Sjödén (alltid!)

accessoar: (diskret) Hello Kitty-klocka

artist: Sofia Karlsson

låt: Om du lämnade mig nu

hatlåt: The Ping-Pong-Song

love-to-hate-kändis: Filip och Fredrik

Irriterande kändis: Ernst Kirschsteiger

BästaTV-program: Rakt på med KG Bergström

bästa dokusåpa: Stjärnorna på Slottet

sämsta dokusåpa: alla andra, tack och lov börjar de bli färre av dem.

ögonskugga: Isadoras med fyra nyanser av grått

mascara: Apotekets

doft: DKNY Delicious, (Green Apple)

hårprodukt: Finesse Selfadjusting Schampoo

hudcréme: Nivea Visage Light Moisturizing Day Care (den blå på tub)

Modevision av mig själv inför våren 08 - Uppsatt hår, prydliga naglar, snygga skor.

Var god dröj, omkoppling sker.

Mätt och däst efter Annandagskalaset med delar av Familjen, orkar jag inte skriva så mycket idag. Låter istället några familjemedlemmar tala för sig själva:

Svåger Peder

Mamma Kerstin

Pappa Åke

Juldagsmorgon...

Nåja, riktigt så här idylliskt var det inte imorse. Maken ottepredikade i Vårdinge Kyrka medan jag snusade och sov i min julklappspyjamas. Till mitt försvar ska dock sägas att jag firade julnattsmässa med viss emfas igår kväll - jag var inte hemma förrän efter klockan två.

Nåväl, vad jag egentligen ville säga var: En god och välsignad fortsättning på julen önskas alla mina läsare. Kom ihåg - den har bara just börjat!

I väntan på Jesusbarnet...

Grodan och Grisen har bänkat sig i barnhörnan i Sankta Ragnhild och väntar på Jesusbarnet.

Hittade denna underbara bild på tjänstgöringsförsamlingens hemsida.

Förmodligen är den tagen av min fotograferingsskicklige kollega P-A.

And man will live forever more, because of Christmas Day

Fjärde söndagen i advent har idag firats i Ytterjärna Kyrka, tillsammans med glädjande många andra. För läsare som inte är så orienterade i östra Sörmlands geografi kan jag berätta att Ytterjärna kyrka är en relativt stor medeltida kyrka som ligger lite för sig själv högt upp över havet (Södertäljeviken) i en liten socken där de flesta är mer eller mindre antroposofiskt lagda och sålunda inte hör till det svenskkyrkliga kyrkfolket. Därför var det extra roligt att vi var nästan 20 personer där imorse. Fjärde Advent är en så fin dag, det är lite synd sådana här år när julafton nästan äter upp den.

Nu är vi hemma igen. Julgardinerna är uppe, skinkan i ugnen och dukarna är på. Snart ska jag dyka in i garderoben för att hämta ut pyntkartongerna och Maken ska försöka hyfsa till stammen på bautagranen så den går ned i julgransfoten. Jag ska bara lyssna på den här underbara julsången en gång till innan jag sätter fart.

Julstädning

De som känner mig väl vet att städning inte är riktigt min grej. Så länge mitt hem inte är direkt smutsigt, så lever jag obekymrat i min vanliga röra av papper - massor av papper -, böcker, kattleksaker, kläder, hårspännen och allt annat som flyter omkring. Maken fick lite krupp i början, men han har vant sig. Och jag har kanske skärpt mig lite också.


Men en gång per år gör jag ett undantag från mitt bohemiska kaos. Är det jul, ska det vara fint. Rent, snyggt, skrubbat, organiserat. Följdaktligen har jag ägnat hela dagen idag åt att plocka, dammsuga, skrubba och svabba. Och just i julstädning får jag små tvångsmässiga saker för mig som att vilja skrika och svära när det kommer damm i moppen (jag har ju dammsugit två gånger!!!), och tänker att det är lika bra att dammsuga en gång till när det torkat upp...


Men på det hela taget är det rätt kul att julstäda och min investering i rengöringsmedel med juldoft har visat sig lika underbar i praktiken som i teorin. Här luktar så gott, så gott och riktigt effektiv var den också. Den som vill se bevis kan kolla min blänkande kylskåpsdörr...

Julig lista!

En julrelaterad lista, norpad hos Hosanna och därefter något utbyggd.

1. Jag tittar på: Kalle Anka. Och Karl-Bertil ibland.

2. Jag tittar absolut inte på: Något mer än ovanstående.

3. Jag dricker till maten: Must, massor med must!!

4. Godast på julbordet: Lax och ål.

5. Jag äter inte på julbordet: Gröt, rödkål, doppa

6. Gör jag julaftonsmorgon 07.00: Sover, hoppas jag :-)

7. Gör jag julaftonskvällen 22.00: Sitter i bilen på väg till julnattsmässan.

8. Gör jag under annandagen: Går i kyrkan och äter sedan kalkon med Familjen.

Utmanar härmed mina vanliga offer: Prästfruarna, Ebbas Mamma och Helene.

Fint igen

Lyssna och njut. Bilderna är också fina.

Tio teser om julen

1. Jul, jul, strålande jul är kättersk (tillbedjan av "julen" istället för Kristus) och smörig och borde därför förbjudas - eller i alla fall sjungas lite mer sällan.

2. Inget julbord är komplett utan rökt ål.

3. Det är av yttersta vikt att minnas att barnet i krubban växte upp till en man som förändrade världen. Och att mannen som förändrade världen en gång var ett litet barn. Missar man ena halvan blir julen teologiskt meningslös.

4. Att för den goda sakens skull påpeka att julen handlar om gemenskap, familj och harmoni (till skillnad från konsumtion, frosseri och materialism) är att missa målet ännu en gång. Julen handlar om Jesus.

5. Julgranar i kyrkor bör endast dekoreras med ljus. För detta har jag inga teologiska skäl, bara estetiska. Men det är ändå mitt hjärtas mening.

6. Julottans inledande växelsång är bland det vackraste liturgiska partiet som finns. Och den slutar med en så rolig knorr.

7. Trettondedag jul är en härlig dag som firas alldels för lite nuförtiden. Mer guld, rökelse och myrra åt folket!

8. I julgranen bör strikt hierarki råda. Änglar, stjärnor och andra andliga ting högst upp. Tomtar, troll och hedendom längst ned mot underjorden. Däremellan äpplen, kulor, hjärtan och annat inomvärldsligt.

9. Julskinka luktar godare när den är i ugnen dagen än vad den smakar när det väl är dags.

10. Julpsalmerna 429, 128 och 120 förtjänar att sjungas oftare än de gör.


Nu har jag varit nog tvärsäker för idag. Pepparkaksgrisen smakar gott, sängen väntar och det är bara fyra dagar och en natt kvar till julafton....

Fint!

For unto us a child is born...

Husandakt

För första gången sedan januari (då jag hade magsjuka) har jag blivit tvungen att fira enskild söndagssgudstjänst i hemmet. Det är inte roligt. Men det går, har jag upptäckt, ganska bra. Världen är full av hjälpmedel. Dessa har jag använt idag:

1. Psalmbok med evangeliebok
2. Söndagsboken - predikningar av Bo Giertz för ett helt kyrkoår
3. Andliga sånger på P1 - via Lyssna-igen-funktionen på Internet

Jag hade tänkt använda mig av radiogudstjänsten, men den var utbytt mot ett samtal om tro med Ylva Eggehorn, Tomas Sjödin och Ingemar Johansson. Förvisso väldigt gott samtal, men en gudstjänst är det faktiskt inte i sig självt.

Men andliga sånger, det är allt nästa det. Det är bredd och djup, allt från Einar Ekberg (som sjunger Psaltaren 32 i mina lurar just nu) till små barnkörer i Norrland, till Adolf Fredriks Bachkör till gitarrknäppande lovsångstanter från 70-talet. Psalm, lovsång, visa - det är jättebra! Förtjänar faktiskt en bättre sändningstid än mörkaste ottan.

Och så Söndagsboken, den har jag skrivit om förut. Varje gång jag läser en av Giertz predikningar blir jag mer eller mindre tagen - det är så bra! Så exakt tilltal, så pedagogiskt när det kommer till rena exegetiska fakta, så kärleksfullt när det kommer till själavården.

Lite gulligt...

...lite sockrigt men vad tusan...

Från halsflussnästet rapporteras...

Nej, jag kanske inte tycker det är så där alldeles klockrent med Jonas Gardell som hedersdoktor i teologi. Men jag förstår samtidigt inte riktigt de enorma svavelsreaktionerna på diverse bloggar och framför allt i dess kommentatorsfunktioner - Jonas Gardell vet nog bra mycket mer om teologi än vad Göran Persson vet om medicin - och det är han hedersdoktor i....

Riktigt bra om det hela kan man läsa här. Håller med David Nyström om att kritiken främst borde riktas mot dem som delar ut hedersdoktoraten, inte mot dem som får dem.

Vad man inte behöver mellan 2:a och 3:e Advent

Halsfluss. Inte för att det någonsin känns nödvändigt med halsfluss men just Luciaveckan känns verkligen helt fel. Mellan sjunde och åttonde efter Trefaldighet vore det kanske ingen hit men det vore 100 gånger bättre.

Men halsfluss -eller tonsillit som det står på medicinasken - har jag husomhelst. De sista dagarna har jag levt på te, yoghurt, penicillin och Piggelin, lyssnat på allt som finns att lyssna på på P1 (inklusive Plånboken och Dagens Dikt) och maratontittat på Grey´s Anatomy. Jag vill inte ens tänka på hur mycket extrajobb som greve Streptokocker har gett mina kollegor och fast jag VET att det inte är mitt fel känner jag mig ändå skamsen. Och lite förundrad över att människan är så funtad att hon kan lägga moraliska värderingar i att ha en bakterieinfektion i halsmandlarna...

Nåja, snart är det jul. Då brukar ingenting ordna sig men det blir i alla fall inte värre.

Goda föresatser

Saker jag som student trodde jag skulle ägna mina lediga måndagar åt:

1. Läsa teologiska böcker
2. Gå långa promenader
3. Simma många längder
4. Läsa andra kloka böcker
5. Lyssna på P1 medan jag lagar avancerad helyllig mat


Saker jag faktiskt gör på mina lediga måndagar

1. Läser episod-guider på nätet
2. Tittar på Grey´s anatomy på DVD (fyra avsnitt per dag...nästan i sträck)
3. Lyssnar på tysk 90-tals-pop på Youtube
4. Läser Amelia
5. Lyssnar på P1 medan jag halvsover

Men jag brukar faktiskt vara utvilad när tisdagen gryr...:-)

Andra Advent...

...och Guds rike är nära. Faktiskt är tvåan och fyran mina favoriter i advent. Jag vet inte vad det säger om min teologiska profil och jag bryr mig inte så mycket om det.

Firade högmässa i Sankta Ragnhild (i bänken, bredvid maken, vilket är ovanligt men inte desto mindre trevligt) och fick sjunga fina psalmer (103, 421, 110, 105, 108), höra en rejäl och god predikan (tredelad!) och bevittna hur ett ljus i adventsljusstaken i koret gick av och fortsatte brinna - på golvet - under hela nattvardsbönen. Vaktmästaren ställde sig dold bakom julgranen med ögonen på den lilla eldsvådan och så snart O Guds Lamm började gled hans diskret fram, släckte elden med foten och gick sedan lugnt tillbaka igen. Mycket proffsigt.

Åkte hem och förberedde eftermiddagens middag. En kvart innan gästernas tåg kom in, konstaterade jag att jag definitivt hade fått migrän. Inte så bra timing, men gästerna är migränister själva och visade stor förståelse för sin gråbleka värdinna. Efter att ha fått gå undan i mörker en stund, så blev det bättre igen och jag kunde ansluta mig till glassätandet. Aldrig är insikten om att nådens tid är nu som det där ögonblicket när det äntligen, äntligen släpper...

Gudsbevis

Du blir hysteriskt godissugen. Din man får en hel ask Toblerone (blandade smaker) i present av sina miniorer. Samma dag. Är inte det ett gudsbevis så vet jag inte vad som är det. Säg emot mig den som törs.

Önska önska runt i ring

Har blivit utmanad av Anna (typ) att skriva en önskelista.Så här fungerar det: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.

Läsare med världssamvete ombeds notera att jag håller önskningarna på ett personligt och inomvärdsligt plan. Självklart önskar jag fred och rättvisa på jorden, brinnande väckelse, ett ödmjuk hjärta och Kristi återkomst i härlighet. Såklart.

1. Att familjen och vännerna får vara friska och ha det bra. (Härmas lite)

2. En miljöbil (utöver Skrapade Skodan, det skulle verkligen underlätta vardagen)

3. En Welsh Springer Spaniel (och en stark kärlek till hundar hos min man)

4. Linneprästskjortor från Maria Sjödin (nej, man borde inte tänka estetiskt om prästskjortor. Men tro mig, Clergy Collections buckliga syntet kan i längden få vem som helst att falla i fåfänglighetens träsk)

5. Presentkort på KNULP. (Alla skor jag behöver finns i den affären. Plus några till som jag inte behöver men kan köpa ändå)

6. En iPod/mp3 (och inspiration att med den i öronen promenera, gymma och åka pendeltåg)

Härmed utmanar jag Ebbas Mamma, Fru L och fru J, Karin LV, Lillstrumpan och Heléne att önska vidare

Fyraårsjubileum

Idag är det exakt och precis fyra år sedan vi flyttade till Mölnbo.

DÅ
...var huset smurfblått
...var maken pastoradjunkt i Östertälje
...gick jag på PIUS och vantrivdes till den grad att jag inte kunde äta fast föda.
...hade vi en rostig Skoda
...hade vi ingen katt
...var sovrummet prickigt och matsalen lila
...byggde de om på bron
...var det plusgrader och snöglopp
...var Abbes pizza den godaste någonsin

NU
...är huset rött
...är maken präst på plats
...är jag präst i Södertälje och äter allt.
...har vi en orostig Skoda
...har vi Misse Melanchthon
...är sovrummet grönt och matsalen vit
...bygger de om på bron
...är det plusgrader och regn
...är Abbes pizza den godaste någonsin

Ja, Mölnbo fortsätter att övertyga. Kommer det bara an på byn, bor jag gärna kvar fyra år till. Minst.

Ombytta roller

Innan ni ens tänker tanken - jag är FULLSTÄNDIGT medveten om hur hot- och våldsbilden gentemot homosexuella ser ut och den är en skam. Och jag håller inte helt med den norske biskopen om sexualitetens förhållande till prästvigningen.

Men jag reagerar ändå på den uteblivna mediereaktionen på hoten mot biskop Odd. Det står inte en rad på Kyrkans Tidnings hemsida. Dagen och TV4 har med det, men ingen annan tidning var jag kan se just nu (18.45). Googlar jag på biskopens namn får jag inte upp en enda svensk bloggpost.

Hade en biskop med motsatt uppfattning blivit mordhotad tror jag däremot att reaktionerna från både media- och bloggvärlden hade blivit helt annorlunda - de hade nämligen ägt rum över huvud taget. Då hade det talats om demokrati, om yttrandefrihet, om respekt för den enskildes trosuppfattning, om att det inte bara kan finnas en sanning. Och så vidare.

Men mörkermän är det inte så noga med, ett mordhot mer eller mindre är bara rätt åt dem. Eller?

Snöböner

Adventstiden fortlöper och det ösregnar. Inte för att det förändrar förberedelserna inför inkarnationens fest, men jag tycker det är SÅ tråkigt. Lillebror som hade tillbringat helgen i Lycksele rapporterade om snö och jag blev faktiskt avundsjuk.

Samtidigt har jag inte klimatångest. Inte än. Nog för att jag tror att forskningsresultaten är sanna, det är inte det. Samtidigt rapporterar äldre släktningar om tokmilda vintrar på 30-talet, jag minns regniga jular på 80-talet och det är länge sedan det (i Sörmland) var både en vit jul (2004) och en ordentlig snövinter (2005-2006) så även om det går åt fel håll så finns fortfarande den vanliga variationen med i spelet också. Så jag slutar inte hoppas på och be om snö än på ett tag. Kanske är det i-landsreligiositet att be Gud som snö men jag gör det ändå...

Någon annan hade otur den här gången.

Idag hände en sak som rent sannolikhetsmässigt nog egentligen skulle hänt mig. En sak som helt enkelt hade varit typiskt mig att råka göra. Nå, i alla fall. Personen ifråga (vars identitet jag skyddar lite grand så där) hade satt sin vigselring på sin klocka för att kunna tvätta sin hund om tassarna. Efter att ha gjort detta, tyckte hon att hon behövde kasta lite skräp i vedspisen i köket. Och började efter några minuter leta förbrilt efter klockan och ringen överallt i badrummet och hallen och köket...tills hon upptäckte dem när spisluckande öppnades för att lägga in mer ved. De hade helt enkelt följt med skräpet in. Klocka och ring bärgades med spiskroken, klockan är bortom räddning men ringen hann inte ens börja smälta.

Eftersom det slutade lyckligt, känns det lite skönt att det inte var jag som gjorde det. Den här gången.