Predikoångestens vågor...

...har gått höga den här veckan. Det var som om det satt ett tjockt, svart moln i vägen för det jag ville säga och bara släppte igenom plattityder och smörja. Men, skam den som ger sig. Här är version tre:

Redan nu, men inte än.

Så skulle man kunna sammanfatta den mer komplicerade delen av att leva som kristen. Redan nu – men inte än.

För vi lever efter Kristus på så sätt att vi lever efter Golgata, och efter uppståndelsen. Vi lever i en värld där döden och ondskan och synden är besegrade. Vi lever med det eviga livet som en verklighet, både i Kristus själv, osynlig men närvarande mitt ibland oss, och något mer påtagligt, om än mystiskt, i sakramenten. Vi innesluts i det eviga livet vid våra dop, och vi tar emot det, om och om igen i nattvardens bröd och vin. Vi får erfara det genom trons gåva och ana det i gemenskapen med varandra. Kort sagt – det eviga livet, frälsningen, himmelriket, Guds tid, är här. Redan nu.

Men, som sagt. Inte än. För parallellt med detta, pågår ju något helt annat. Nämligen det att den besegrade ondskan gör oss illa, att den infernaliska synden får oss att behandla oss själva och varandra som skräp, och inte minst, att den nedstörtade döden om och om igen slår sönder livet och däremellan kastar sina svarta skuggor också över tillvaron. Och i den skuggan, blir det svårt att lita på löftet som säger – inte än, men snart. Och ännu svårare att se något redan nu.

Berättelserna om hur Jesus helar och uppväcker människor, är i det läget inte alltid helt lätta att ta till sig. De kan till och med kännas smärtsamma; Varför uppväcker  och helar Jesus några, och inte med andra?  Lasarus – men inte min bror? Jairus dotter, men inte mitt barn? Officerens tjänare – men inte min vän? Och varför göra det över huvud taget, om det ändå finns en evighet på andra sidan döden, där man slipper allt elände i den här världen, och dessutom måste dö en gång till?

 Och – om Jesus dessutom är närvarande här och nu, i all smärta och ondska som finns i världen – varför säger han inte bara stopp? Det ÄR ju trots allt han, som vunnit. Döden måste lyda honom, så varför inte utnyttja möjligheten? Och varför kunde han inte gjort allt på en gång? Så vi slapp dödläget, med redan nu – men inte än.

Det är frågor människor ställt sig genom alla tider, tror jag. Lärjungarna, som trodde att det bara var en fråga om månader, eller möjligen några år, innan Jesus skulle komma tillbaka, funderade på det, och försökte hitta sätt att förstå och orka med sitt redan nu – och inte än. Dagens episteltext är ett tydligt exempel, där Paulus skriver om hur han bär Jesu död i sin kropp, för att Jesu liv synligt. Och allra tydligast är Marias – och en stund tidigare också Martas – ord Jesus på vägen utanför Betania: Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött. En trosbekännelse – jag vet att du kan – och en förtvivlad fråga – varför gjorde du det inte?? Varför är du här, med allt du är, redan nu – och vi måste vänta till sen?

Marta och Maria behövde inte vänta. Men de allra flesta sedan dess, har fått göra det. Vänta på, utan att veta säkert, att livet ska segra också för mig. Letat efter bevis, och säkra svar, men inte fått några. Och ändå, har miljoner, miljarder människor, valt att leva i det redan-nu-men-inte-än som kallas för kristendomen. Trots att det många gånger kostat på, både till kropp och själ. Och på samma sätt, så sitter vi här, just nu. Vi kan inte veta säkert, att den död som väntar oss alla, inte kommer få sista ordet. Vi kan inte bevisa det. Många gånger – ja, nästan hela tiden - försöker den värld vi lever i bevisa motsatsen. Men ändå är vi här. Redan nu – men inte än.

Vi är här, för att vi ändå, här i den vakuum-aktiga mittemellanvärld som tiden mellan uppståndelse och återkomst ibland kan kännas som, har hittat ett hopp. Inte några bevis, inte något vaccin mot livets elände eller dödens hot, utan ett hopp, och ett löfte. För, trots allt som verkar så otydligt och så motsägelsefullt med Jesus, så ger han oss ändå ett löfte att sätta vårt hopp till. Han ger det till Marta, lite tidigare i den berättelse om utgör vårt evangelium idag, när han säger: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Han ger det till rövaren på korset, när han säger: Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset och han ger det till lärjungarna, när han säger. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.

Och, faktiskt, så är de ibland så svårtillgängliga helande- och uppväckelseberättelserna också löften, i fysisk form. Jesus visar, med sina handlingar, att han menar vad han säger, att han faktiskt har makt också över döden. Med sina underverk ger han oss – även om de inte var tänkta enbart som uppvisningar och maktdemonstrationer, utan kanske främst som kärlekshandlingar – skäl att tro, att hans makt räcker till att besegra också vår död. Och det faktum att Jesus själv dog och uppstod ger oss skäl att våga tro, att inte ens hans egen död kunde besegra den makten. 

I det liv som levs redan-nu-men-inte-än, är det alltså hoppet som bär oss. Det eviga livets hopp, som inte grundar sig på bevis, utan på löften. Hoppet, som alla människor nog har medskickat i oss från början – men som vi själva får välja om vi vill bejaka och finna tröst i. För, när man tänker på saken – vad är alternativet, till den Jesus som kan vara så svår att förstå, och som säger redan nu inte än utan att förklara varför, när vi ber honom gripa in? Vad är alternativet till att hoppas på löftet om ett evigt liv utan död? Att försöka besegra döden och smärtan på egen hand? Att låtsas som att de inte finns? Att resignera inför lidandet och döden som ett faktum vi inte kan förändra? Inget av det känns särskilt fruktbart – eller ens möjligt. 

Så, kanske får vi helt enkelt, tillsammans med Marta och Petrus och miljontals andra tvivlande, längtande, hoppfulla och förvirrade lärjungar, säga, utan bevis och utan att kunna redogöra riktigt för varför:

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi förstår att du är Guds helige.