lördag, september 22, 2012

Predikoångestens vågor...

...har gått höga den här veckan. Det var som om det satt ett tjockt, svart moln i vägen för det jag ville säga och bara släppte igenom plattityder och smörja. Men, skam den som ger sig. Här är version tre:



Redan nu, men inte än.

Så skulle man kunna sammanfatta den mer komplicerade delen av att leva som kristen. Redan nu – men inte än.
För vi lever efter Kristus på så sätt att vi lever efter Golgata, och efter uppståndelsen. Vi lever i en värld där döden och ondskan och synden är besegrade. Vi lever med det eviga livet som en verklighet, både i Kristus själv, osynlig men närvarande mitt ibland oss, och något mer påtagligt, om än mystiskt, i sakramenten. Vi innesluts i det eviga livet vid våra dop, och vi tar emot det, om och om igen i nattvardens bröd och vin. Vi får erfara det genom trons gåva och ana det i gemenskapen med varandra. Kort sagt – det eviga livet, frälsningen, himmelriket, Guds tid, är här. Redan nu.
Men, som sagt. Inte än. För parallellt med detta, pågår ju något helt annat. Nämligen det att den besegrade ondskan gör oss illa, att den infernaliska synden får oss att behandla oss själva och varandra som skräp, och inte minst, att den nedstörtade döden om och om igen slår sönder livet och däremellan kastar sina svarta skuggor också över tillvaron. Och i den skuggan, blir det svårt att lita på löftet som säger – inte än, men snart. Och ännu svårare att se något redan nu.

Berättelserna om hur Jesus helar och uppväcker människor, är i det läget inte alltid helt lätta att ta till sig. De kan till och med kännas smärtsamma; Varför uppväcker  och helar Jesus några, och inte med andra?  Lasarus – men inte min bror? Jairus dotter, men inte mitt barn? Officerens tjänare – men inte min vän? Och varför göra det över huvud taget, om det ändå finns en evighet på andra sidan döden, där man slipper allt elände i den här världen, och dessutom måste dö en gång till?
 Och – om Jesus dessutom är närvarande här och nu, i all smärta och ondska som finns i världen – varför säger han inte bara stopp? Det ÄR ju trots allt han, som vunnit. Döden måste lyda honom, så varför inte utnyttja möjligheten? Och varför kunde han inte gjort allt på en gång? Så vi slapp dödläget, med redan nu – men inte än.

Det är frågor människor ställt sig genom alla tider, tror jag. Lärjungarna, som trodde att det bara var en fråga om månader, eller möjligen några år, innan Jesus skulle komma tillbaka, funderade på det, och försökte hitta sätt att förstå och orka med sitt redan nu – och inte än. Dagens episteltext är ett tydligt exempel, där Paulus skriver om hur han bär Jesu död i sin kropp, för att Jesu liv synligt. Och allra tydligast är Marias – och en stund tidigare också Martas – ord Jesus på vägen utanför Betania: Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött. En trosbekännelse – jag vet att du kan – och en förtvivlad fråga – varför gjorde du det inte?? Varför är du här, med allt du är, redan nu – och vi måste vänta till sen?

Marta och Maria behövde inte vänta. Men de allra flesta sedan dess, har fått göra det. Vänta på, utan att veta säkert, att livet ska segra också för mig. Letat efter bevis, och säkra svar, men inte fått några. Och ändå, har miljoner, miljarder människor, valt att leva i det redan-nu-men-inte-än som kallas för kristendomen. Trots att det många gånger kostat på, både till kropp och själ. Och på samma sätt, så sitter vi här, just nu. Vi kan inte veta säkert, att den död som väntar oss alla, inte kommer få sista ordet. Vi kan inte bevisa det. Många gånger – ja, nästan hela tiden - försöker den värld vi lever i bevisa motsatsen. Men ändå är vi här. Redan nu – men inte än.

Vi är här, för att vi ändå, här i den vakuum-aktiga mittemellanvärld som tiden mellan uppståndelse och återkomst ibland kan kännas som, har hittat ett hopp. Inte några bevis, inte något vaccin mot livets elände eller dödens hot, utan ett hopp, och ett löfte. För, trots allt som verkar så otydligt och så motsägelsefullt med Jesus, så ger han oss ändå ett löfte att sätta vårt hopp till. Han ger det till Marta, lite tidigare i den berättelse om utgör vårt evangelium idag, när han säger: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Han ger det till rövaren på korset, när han säger: Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset och han ger det till lärjungarna, när han säger. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.

Och, faktiskt, så är de ibland så svårtillgängliga helande- och uppväckelseberättelserna också löften, i fysisk form. Jesus visar, med sina handlingar, att han menar vad han säger, att han faktiskt har makt också över döden. Med sina underverk ger han oss – även om de inte var tänkta enbart som uppvisningar och maktdemonstrationer, utan kanske främst som kärlekshandlingar – skäl att tro, att hans makt räcker till att besegra också vår död. Och det faktum att Jesus själv dog och uppstod ger oss skäl att våga tro, att inte ens hans egen död kunde besegra den makten. 

I det liv som levs redan-nu-men-inte-än, är det alltså hoppet som bär oss. Det eviga livets hopp, som inte grundar sig på bevis, utan på löften. Hoppet, som alla människor nog har medskickat i oss från början – men som vi själva får välja om vi vill bejaka och finna tröst i. För, när man tänker på saken – vad är alternativet, till den Jesus som kan vara så svår att förstå, och som säger redan nu inte än utan att förklara varför, när vi ber honom gripa in? Vad är alternativet till att hoppas på löftet om ett evigt liv utan död? Att försöka besegra döden och smärtan på egen hand? Att låtsas som att de inte finns? Att resignera inför lidandet och döden som ett faktum vi inte kan förändra? Inget av det känns särskilt fruktbart – eller ens möjligt. 

Så, kanske får vi helt enkelt, tillsammans med Marta och Petrus och miljontals andra tvivlande, längtande, hoppfulla och förvirrade lärjungar, säga, utan bevis och utan att kunna redogöra riktigt för varför:

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi förstår att du är Guds helige.

11 kommentarer:

Gudmund Danielson sa...

Jag känner igen predikokampen.
Din kamp gav ett gott resultat som jag tacksamt tar emot.

Gunnel sa...

Detta är som bäst, när prästen kämpar med texterna i bibeln och vågar tala om det! Detta är som bäst, när prästen inte lämnar Guds ord, som det står skrivet och talar om annat för att imponera. Det var en av mitt livs lyckligaste period (fem år), när jag måste kämpa med de föreslagna bibeltexterna under kyrkoåret! Den våndan ledde mig in i Gamla Testamentets texter om orsak och sammanhang Joh kap 4:1-
Tack Miriam!
(Jag har varit på begravning nyligen och fått lyssna på en troende präst. Då blir jag lycklig!)
Ge inte upp!

Miriam sa...

Tack Gunnel! Jag blir så nyfiken - vad menas med uttrycket "troende präster"?

Gunnel sa...

Miriam, jag har följt din blogg så länge. Du är bäst, när du sätter ner foten och formulerar trons självklara grund och källa.
År 2000 blev jag totalt omtumlad i mitt möte med teologer och tolkningar. Jag lyssnade både på Krister Brandt (Bibel 2000) och på Seth Erlandsson (Svenska Folkbibeln) och fattar fortfarande inte varför inte det som står får stå där i bibeltexterna utan att det skall ifrågasättas och tolkas på ett annat sätt eventuellt. Svenska Kyrkan har kvar trosbekännelsen. Den är bra och tydlig som sammanfattning av trons lära genom snart 2000 år. Så jag frågade Erling Ivarsson, när han levde om det är sant, att det finns präster, som inte tror på jungfrufödelsen. Det ordet finns ju inte i bibeln men det finns inget evangelium kvar om inte Jesus är Guds son! Så en präst, som inte kan tro på bibelns grund är inte en troende präst.

Miriam sa...

Då förstår jag. Fast jag tror de kollegor som inte tror att Jesus är Guds som är YTTERST få.

Gunnel sa...

Miriam, någon har klickat fram en gammal Blogg på min plats
http://gunnelsplats.wordpress.com/2009/11/26/majas-tank/
Är det så svårt att fatta hur omtumlad jag som vanlig bibelläsare blev, när Sverige fick en ny ärkebiskop med ett obegripligt akademiskt språk?

Jag har "plöjt" Sofia Camnerins doktorsavhandling på grund av min envishet utan att begripa något! (Försoningens mellanrum) Försoningen med Gud är mitt stora intresse! Nu har hennes begripliga bok kommit ut: "Försoning behövs". Det var inte så dumt med min utbildning i anatomi om blodets betydelse och funktion före teologi!

Andreas Holmberg sa...

Miriam, Jesus som Guds Son i någon bemärkelse (eller som "herre" i någon bemärkelse) tror nog alla präster på - eftersom i a f just det ordvalet krävs om man ska bli präst ("herre" kanske den extremaste feministteologin har ett ont öga till, men annars). Hur mycket av evangelisk-katolsk tro som läggs i dessa uttryck är en annan sak.

Och även om den fysiska (inte bara "teologiska") jungfrufödelsen inte automatiskt kan kopplas till tron på Jesus som Guds Son, och även om tron på den fysiska uppståndelsen inte automatiskt gör någon "frommare" än någon annan, delar jag Gunnels upplevelse att man idag inte kan vara säker på att präster eller ens biskopar - hur var det med biskop Erik och hur är det med biskop Åke? - tror på de fysiska implikationerna av Lukas 1-2 eller tror att Jesus aldrig ruttnade. Man kan ju återuppstå och fortleva på så många "finare", lite mer andliga sätt, bevars.

Jfr den flera gånger inbjudne charlatanbiskopen Spong (uppenbarligen erkänd som biskop och andlig ledare av t.ex. förre ärkebiskopen, förre västeråsbiskopen och Stockholms nye domprost) och den aldrig avsatta, bara för dålig mötespassning kritíserade aspebodakomministern.

Andreas Holmberg sa...

Men tack för en fin predikan, Miriam! Man får nog säga att den helige Mikael löste er präster från en ännu värre predikovånda sjuttonde söndagen efter trefaldighet (om den rike mannen och den andre Lasaros)! Satan och änglakampen är i o f sej inte lätta heller - särskilt om man satsar på barn- och familjesöndag - men att "pinas svårt i dessa lågor" tar nog priset, särskilt för oss materiellt rika.

Andreas Holmberg sa...

Fick f.ö. Rune Pär Olofssons vänliga tillåtelse att nätpublicera den fina dikten "Lasarus är död" http://www.diktarna.blogspot.se/search/label/En%20sparv%20har%20fallit%20ur%20sin%20herres%20h%C3%A4nder

Cecilia N sa...

Jag tycker om de predikningar som du publicerar på bloggen.
Det här var inte den första.

Anonym sa...

Bra text. Tid och nåd följs åt. Tempus är en nyckel till nåden som är konstant presens. /Magnus Olsson