Fönster på glänt

"Jag har suttit skeptisk och väntat på att tron ska komma till mig, som om det vore en present från någon. Gud har all rätt att vara irriterad på mig. Jag gav hen ingenting. Och Gud sa: ”Det gör ingenting. Jag välsignar dig ändå.”

Alex Schulman beskriver i en krönika i Aftonbladet hur han på en vigsel sitter och liksom väntar på att det ska hända något. Att Gud ska öppna fönstret han ställt på glänt på vid gavel och låta honom ."...förvandlas, förtrollas, bli övermannad av trons kraft".

Å ena sidan beskriver Schulmann Guds kärlek på ett alldeles ypperligt sätt. Även om vi inte ger någonting alls, är vi omslutna av Hans välsignelse och kärlek. Det krävs liksom aldrig någon betalning, eller motprestation. Precis så där är det, och vi kan aldrig straffa ut oss från den kärleken, hur skeptiska eller nonchalanta eller för den delen elaka vi än är. Det är det som är grejen, det som man tror på om man är kristen.

Å andra sidan, så är ju faktiskt tron en present från något, även om vi oftare kallar det gåva. Gud ger oss tro, i alla möjliga former. Några blir förvandlas, förtrollad, övermannad, bara så där. Någon annan öppnar prövande ett av själens fönster på glänt. En del blir troende på bara några timmar - för andra tar det många år. För någon är det en intensiv upplevelse. För andra ett konstaterande i stil med "den Guden gillar jag". Och även om trons gåva är gratis, så måste man ta bort papperet och snörena själv för att kunna börja använda den. Om, eller när, man vill, alltså.


Jag försöker inte skriva Alex Schulman på näsan och säga att han är troende fast han inte vet det/vill stå för det/törs känna in det. Det har jag nämligen ingen aning om och dessutom angår det bara Schulman och Gud.

Men att gilla Gud, och tycka att Han är fin, det är en jättebra första trosbekännelse. Om eller när man vill öppna sin present.

Dagen skriver också.