Som så mycket annat, bygger nedanstående blogginlägg på en generalisering. Den i sin tur bygger på verkliga upplevelser och iakttagelser, men inte desto mindre är den en generalisering.
Med detta sagt, vill jag påpeka två parallella, och kanske också ibland sammanfallande rörelser i Svenska Kyrkan av idag. På sätt och vis är de varandras motsatser - och på sätt och vis inte alls.
Det första är rörelsen av kärleksfullt engagemang för sin nästa. Kristna människor - inte bara svenskkyrkliga, förstås - engagerar sig med kraft och mod för utvisningshotade, för utförsäkrade, för en hållbar utveckling. Jag har inga statistiska belägg för det, men jag tror att detta, att låta sin tro få uttryck i handling och stå upp för rätt och kärlek, blivit lite vanligare på sistone. Orättvisor och orättfärdighet i samhället får helt enkelt inte stå oemotsagda från kyrkligt håll. När vår nästas blod ropar från marken, så skrider vi till handling för att ge upprättelse, eller åtminstone för att förhindra att mer blod hamnar där.
Den andra rörelsen är inte lika tydlig, och mer smalt svenskkyrklig, men den finns där. Nämligen rörelsen bort från talet om de egna orättfärdigheterna och orättvisorna och inte minst vårt behov av att bekänna dem och förlåtas för dem. Syndabekännelsens plats och uttryck i mässan, liksom tanken på att det krävts ett blodsoffer för att göra förlåtelsen möjlig, problematiseras och får andra, snarlika men inte alltid synonyma namn. Kristi blod och vår nästas ropar till oss från marken precis under våra fötter, och vi svarar, om något alls: Det vet jag inte.
Det är alltid lättare att se andras synd än sin egen. Det är alltid lättare att protestera mot synd som begåtts av företag, strukturer, eller grupper av makthavare, än den man själv gjort sig skyldig till. Dessutom är det lättare att se och värdera stora synder med påverkan på skapelsen som helhet, och på många människor, än de små, som bara berör en själv, Gud och några få medmänniskor. På det sättet är vårt dubbla förhållande till orättfärdighet ganska logiskt.
Och ändå haltar det. För den bortvändhet vi protesterar emot, har vi ju faktiskt del i själva. Även om det kanske inte ser så ut. Det finns alltid någon destruktiv, struktur som vi är delar av och något system vi omedvetet upprätthåller - utöver allt det vi gör fel i de riktiga nära relationerna. Den som protesterar mot orättfärdighet är i lika stort behov av förändring och omvändelse som dem vars handlingar de protesterar emot, och i lika stort behov av förlåtelse och upprättelse också, för den delen. Också de vars handlingar vi avskyr allra mest, är våra likar i det att vi har del av världens bortvändhet från Gud.
Inte för att det ursäktar något. Och det ska verkligen inte tas som ett argument för att låta kärleken, engagemanget och trons goda kamp för sanningen svalna. Det är inte där vi behöver tänka om. Men för att inte hamna i ett lagiskt engagemang, där mänskligheten delas upp i de onda och de goda och där engagemanget liksom blir ett villkor för tillhörigheten, och för att kunna kämpa med den kraft som kommer ut att vara förlåten, försonad och upprättad, behöver vi se vår egen synd och inte bara de andras. Vi behöver höra ropet inte bara från det blod som spillts av andra, utan också från det vi själva spillt, och som skriker under våra fotsulor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar