Det där med enhet

Ni minns det säkert. Hur man stod där, mittemot den man nyss hade slagits med/retat/blivit retad av och så skulle man, på frökens otåliga uppmaning, säga förlåt. Och sedan skulle man vara sams. Fast man kanske fortfarande var jättearg. Eller fast faktiskt egentligen bara var den ena som skulle säga förlåt. Bråk  dåligt, sams bra. Nästan oavsett vad som hade hänt innan bråket var ett faktum. Åtminstone kändes det så.

Jag tänker på de där stunderna i mediateket ibland, när frågan om kristen enhet kommer upp. För å ena sidan så vet vi att splittring dåligt, enhet bra. Och å andra sidan, tycker vi så ofta olika som saker som vi, inte trots att vi är kristna, utan just därför att vi är det, inte kan tänka oss att kompromissa om. Därför resulterar kristen enhet ofta i praktiken antingen i väldigt små sammanhang (som sedan delas i ännu mindre), i kompromisser, eller i någon slags medveten och väluppfostrad enhet kring oenigheten.

Det är klart det är sorgligt, att det är så här. Inte bara sorgligt, utan synd. Kristus ber att vi ska vara ett. Guds vilja är enhet. Självklart är splittring inte något gott, eller eftersträvansvärt. Tvärtom ska vi självklart sträva efter att visa varandra respekt och kärlek, även när vi inte är överens. Men jag tror att det absolut dummaste, och mest kontraproduktiva vi kan hitta på, det är att tro att vi kan skapa enhet på egen han och av egen kraft. Dels för att det ofta innebär att vi omedvetet tvingar någon annan eller oss själva att göra våld på sitt samvete, och dels för att det ligger utanför vad fallna människor i en fallen värld kan åstadkomma. Kanske är det här, i splittringen mellan de människor som tror på Kristus och vet vad han vill, som syndens makt över mänskligheten blir som allra tydligast. Den rår vi inte på själva och ett av det bästa sättet att låta synden få makt över oss, är att tro att vi gör det.

Och därför måste vi kanske leta efter den sanna enheten i den djupaste splittringen - nämligen den som finns på korset. Där Kristus, som själv är ett med Fadern och som vill bli det med var och en av oss, slås sönder. Vi är ett i Kristus, därför att vår inre och yttre splittring slog sönder honom. Vi är ett, därför att han tog och tar vår splittring på sig. Kristen enhet är inte att vara sams. Kristen enhet är att tillsammans med andra, tro på att vi alla, enskilt och tillsammans, har del i det som sker på korset. Att det är vår oförsonlighet, min självgodhet, mitt högmod som får blodet att rinna där. Att det är där ett liv i enhet i Guds rike görs möjlig.

Hade vi kristna klarat att skapa vår egen enhet, hade korset inte behövts. Men det är rätt uppenbart att så är fallet. Korset finns av en anledning, och det är korset som alltihopa handlar om. Det är där vi kan se både konsekvenserna av vår splittring, och den enhet som en dag ska bli verklighet. Den beror inte på oss. Bara på honom som dog där.