Det är Guds änglars dag idag...

Guds änglar är hans sändebud 

av eld och vind och ande,
en himmelsk här av liv och ljus

 som glimmar genom natten.
Vi känner dem som bönesvar.
Det är Guds änglars dag idag 

med eldsken över landet. 

Är sången svag, tycks bönen stum, 

och glesnar Guds församling –
hör, templet är av änglar fullt

som lovar Gud trefaldig.
Så sjung med dem till Guds behag. 
Det är Guds änglars dag idag.  

Guds lov ske nu och alltid.  

Sv. Ps. 483 vers 1 och 5 

Olof Hartman

Predikoångestens vågor...

...har gått höga den här veckan. Det var som om det satt ett tjockt, svart moln i vägen för det jag ville säga och bara släppte igenom plattityder och smörja. Men, skam den som ger sig. Här är version tre:

Redan nu, men inte än.

Så skulle man kunna sammanfatta den mer komplicerade delen av att leva som kristen. Redan nu – men inte än.

För vi lever efter Kristus på så sätt att vi lever efter Golgata, och efter uppståndelsen. Vi lever i en värld där döden och ondskan och synden är besegrade. Vi lever med det eviga livet som en verklighet, både i Kristus själv, osynlig men närvarande mitt ibland oss, och något mer påtagligt, om än mystiskt, i sakramenten. Vi innesluts i det eviga livet vid våra dop, och vi tar emot det, om och om igen i nattvardens bröd och vin. Vi får erfara det genom trons gåva och ana det i gemenskapen med varandra. Kort sagt – det eviga livet, frälsningen, himmelriket, Guds tid, är här. Redan nu.

Men, som sagt. Inte än. För parallellt med detta, pågår ju något helt annat. Nämligen det att den besegrade ondskan gör oss illa, att den infernaliska synden får oss att behandla oss själva och varandra som skräp, och inte minst, att den nedstörtade döden om och om igen slår sönder livet och däremellan kastar sina svarta skuggor också över tillvaron. Och i den skuggan, blir det svårt att lita på löftet som säger – inte än, men snart. Och ännu svårare att se något redan nu.

Berättelserna om hur Jesus helar och uppväcker människor, är i det läget inte alltid helt lätta att ta till sig. De kan till och med kännas smärtsamma; Varför uppväcker  och helar Jesus några, och inte med andra?  Lasarus – men inte min bror? Jairus dotter, men inte mitt barn? Officerens tjänare – men inte min vän? Och varför göra det över huvud taget, om det ändå finns en evighet på andra sidan döden, där man slipper allt elände i den här världen, och dessutom måste dö en gång till?

 Och – om Jesus dessutom är närvarande här och nu, i all smärta och ondska som finns i världen – varför säger han inte bara stopp? Det ÄR ju trots allt han, som vunnit. Döden måste lyda honom, så varför inte utnyttja möjligheten? Och varför kunde han inte gjort allt på en gång? Så vi slapp dödläget, med redan nu – men inte än.

Det är frågor människor ställt sig genom alla tider, tror jag. Lärjungarna, som trodde att det bara var en fråga om månader, eller möjligen några år, innan Jesus skulle komma tillbaka, funderade på det, och försökte hitta sätt att förstå och orka med sitt redan nu – och inte än. Dagens episteltext är ett tydligt exempel, där Paulus skriver om hur han bär Jesu död i sin kropp, för att Jesu liv synligt. Och allra tydligast är Marias – och en stund tidigare också Martas – ord Jesus på vägen utanför Betania: Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött. En trosbekännelse – jag vet att du kan – och en förtvivlad fråga – varför gjorde du det inte?? Varför är du här, med allt du är, redan nu – och vi måste vänta till sen?

Marta och Maria behövde inte vänta. Men de allra flesta sedan dess, har fått göra det. Vänta på, utan att veta säkert, att livet ska segra också för mig. Letat efter bevis, och säkra svar, men inte fått några. Och ändå, har miljoner, miljarder människor, valt att leva i det redan-nu-men-inte-än som kallas för kristendomen. Trots att det många gånger kostat på, både till kropp och själ. Och på samma sätt, så sitter vi här, just nu. Vi kan inte veta säkert, att den död som väntar oss alla, inte kommer få sista ordet. Vi kan inte bevisa det. Många gånger – ja, nästan hela tiden - försöker den värld vi lever i bevisa motsatsen. Men ändå är vi här. Redan nu – men inte än.

Vi är här, för att vi ändå, här i den vakuum-aktiga mittemellanvärld som tiden mellan uppståndelse och återkomst ibland kan kännas som, har hittat ett hopp. Inte några bevis, inte något vaccin mot livets elände eller dödens hot, utan ett hopp, och ett löfte. För, trots allt som verkar så otydligt och så motsägelsefullt med Jesus, så ger han oss ändå ett löfte att sätta vårt hopp till. Han ger det till Marta, lite tidigare i den berättelse om utgör vårt evangelium idag, när han säger: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Han ger det till rövaren på korset, när han säger: Sannerligen, redan idag ska du vara med mig i paradiset och han ger det till lärjungarna, när han säger. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.

Och, faktiskt, så är de ibland så svårtillgängliga helande- och uppväckelseberättelserna också löften, i fysisk form. Jesus visar, med sina handlingar, att han menar vad han säger, att han faktiskt har makt också över döden. Med sina underverk ger han oss – även om de inte var tänkta enbart som uppvisningar och maktdemonstrationer, utan kanske främst som kärlekshandlingar – skäl att tro, att hans makt räcker till att besegra också vår död. Och det faktum att Jesus själv dog och uppstod ger oss skäl att våga tro, att inte ens hans egen död kunde besegra den makten. 

I det liv som levs redan-nu-men-inte-än, är det alltså hoppet som bär oss. Det eviga livets hopp, som inte grundar sig på bevis, utan på löften. Hoppet, som alla människor nog har medskickat i oss från början – men som vi själva får välja om vi vill bejaka och finna tröst i. För, när man tänker på saken – vad är alternativet, till den Jesus som kan vara så svår att förstå, och som säger redan nu inte än utan att förklara varför, när vi ber honom gripa in? Vad är alternativet till att hoppas på löftet om ett evigt liv utan död? Att försöka besegra döden och smärtan på egen hand? Att låtsas som att de inte finns? Att resignera inför lidandet och döden som ett faktum vi inte kan förändra? Inget av det känns särskilt fruktbart – eller ens möjligt. 

Så, kanske får vi helt enkelt, tillsammans med Marta och Petrus och miljontals andra tvivlande, längtande, hoppfulla och förvirrade lärjungar, säga, utan bevis och utan att kunna redogöra riktigt för varför:

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi förstår att du är Guds helige.

Om ni undrar var jag är...

...så befinner jag mig i barntimmebubblan. Återkommer.

Inte samma-lika faktiskt.

Om vi lämnar alla frågor om hur djupt olämpligt det är att göra fåniga filmer för att svartmåla och håna en annan religion, respektive att ta till våld som reaktion på detsamma, så vill jag göra en liten reflektion om en typisk svensk reaktion på ovanstående.  Inte sällan från bekännande kristna, som lutar sig tillbaka och med lätt roat, skapligt hånfullt tonläge säger något i stil med:

"Jamen om nån gjorde en elak film om Jesus, inte skulle vi springa vi omkring och kasta sten på ambassader för det".

Som om kristna lät bli sådana saker enkom på grund av sin fredlighet, civilisation och goda uppfostrans skull. Som om det vore så enkelt.

För givetvis är det inte så enkelt. För det första, så är höjdpunkten, eller åtminstone centralpunkten, i Jesu liv, den djupaste av kränkningar, nämligen döden på korset. En död som inte är särskilt snygg och prydlig, utan åtföljd av hån, bespottning och skam. Det går liksom inte att kränka Jesus mer än så. Det blir inte så laddat om någon försöker - för vi är så vana vid att se honom, ensam, tillintetgjord, halvnaken och blödande. Och dessutom ingår det i tron att det är vårt eget fel.

Och för det andra, så har sekulariseringen av den kristna världen gjort, att vi redan gjort de flesta potentiellt kränkande bilder och filmsnuttar om Jesus själva. Människor som levt i en kristen miljö, men som inte är bekännande kristna själva, såväl som dem som är det, har provocerat och raljerat och tramsat om Jesus och Maria och om att gå på vattnet och hundratals upptänkliga varianter i åratal. Vi skrattar till och med åt det, ser det som någon sorts självironi eller nyttig drift med det egna sammanhanget och visar inte alltid särskilt mycket hänsyn till dem som till äventyrs tycker det är olämpligt.

Givetvis ursäktar detta inga våldshandlingar från dem som upplever sin religions centralgestalt och därmed sin egen tro, kränkt och skändad. Och det ursäktar inte kränkande påhopp på andra troende heller. Inte alls. Men det förklarar varför kristna i allmänhet är så toleranta eller till och med nonchalanta, inför påhopp på Jesus. 

Gå i barndom

När jag gick i trean, sände SVT Ingmar Bergmans uppsättning av Trollflöjten. Jag var fullkomligt fascinerad och hade nog bokstavligen aldrig upplevt något så vackert. Till min - men kanske inte deras - stora glädje hade mamma och pappa LP-boxen, men tre skivor och ett häfte som innehöll både librettot, Bergmans kommentarer och en massa bilder både från filmen och inspelningen. Jag spelade mina favoritställen (Papagenos munlås, när Monostatos blir dömd till "555 prygelslag", den första prövningen och Papagenos avbrutna hängningsförsök) om och om igen och läste bokstavligen sönder hela häftet. Samt försökte övertyga mina vänner om Trollflöjtens storhet - men det gick inte särskilt bra.

Min Trollflöjten-period planade ut något framåt högstadiet, men den har alltid varit min favoritopera alla kategorier och när filmen av Kenneth Branagh och Stephen Fry kom för några år sedan, tror jag faktiskt vi såg den på premiären. Men, Bergmans version är och förblir bäst, och idag kom den på posten från Discshop. Vad vårt fredagsmys ska innehålla imorgon är med andra ord rätt givet...

Jag fattar inte riktigt

Hänger med gamla studiekamrater - vi pratar Strukturutredningen. Pratar med mamma - vi pratar Strukturutredningen. Morgonfikat på jobbet - vi pratar om Strukturutredningen. Jag läser lite bloggar - som i flera fall handlar om Strukturutredningen. Kollar Facebook - där också. Massor. Finns speciella diskussionsgrupper utifrån den till och med. Kollar Twitter - där är det inte lika mycket, men visst finns det. Mest länkar till bloggarna iofs, men samtalet förs. Ständigt denna Strukturutredning. Kollar så Kyrkans Tidnings hemsida. Och visst finns det artiklar - mest debattartiklar - på ämnet. Men inte särskilt många. Knappt 20 stycken hittills i år, parallellt med att det pågått lokala utredningar och stiftsstyrelserna har tagit beslut och kyrkomötet hela tiden ryckt närmare.

Är det jag som är en Strukturutredningsnörd med skeva förväntningar på KT? Eller är det faktiskt något som är lite konstigt?

Nåja. Vill man som jag nörda ned sig i ämnet, rekommenderas bloggen Stillsam
Och snart även Tidskriften Evangelium, vars första nummer kommer i oktober och har temat Strukturer - om än i en avsevärt vidare bemärkelse än just Strukturutredningen!

Det där med enhet

Ni minns det säkert. Hur man stod där, mittemot den man nyss hade slagits med/retat/blivit retad av och så skulle man, på frökens otåliga uppmaning, säga förlåt. Och sedan skulle man vara sams. Fast man kanske fortfarande var jättearg. Eller fast faktiskt egentligen bara var den ena som skulle säga förlåt. Bråk  dåligt, sams bra. Nästan oavsett vad som hade hänt innan bråket var ett faktum. Åtminstone kändes det så.

Jag tänker på de där stunderna i mediateket ibland, när frågan om kristen enhet kommer upp. För å ena sidan så vet vi att splittring dåligt, enhet bra. Och å andra sidan, tycker vi så ofta olika som saker som vi, inte trots att vi är kristna, utan just därför att vi är det, inte kan tänka oss att kompromissa om. Därför resulterar kristen enhet ofta i praktiken antingen i väldigt små sammanhang (som sedan delas i ännu mindre), i kompromisser, eller i någon slags medveten och väluppfostrad enhet kring oenigheten.

Det är klart det är sorgligt, att det är så här. Inte bara sorgligt, utan synd. Kristus ber att vi ska vara ett. Guds vilja är enhet. Självklart är splittring inte något gott, eller eftersträvansvärt. Tvärtom ska vi självklart sträva efter att visa varandra respekt och kärlek, även när vi inte är överens. Men jag tror att det absolut dummaste, och mest kontraproduktiva vi kan hitta på, det är att tro att vi kan skapa enhet på egen han och av egen kraft. Dels för att det ofta innebär att vi omedvetet tvingar någon annan eller oss själva att göra våld på sitt samvete, och dels för att det ligger utanför vad fallna människor i en fallen värld kan åstadkomma. Kanske är det här, i splittringen mellan de människor som tror på Kristus och vet vad han vill, som syndens makt över mänskligheten blir som allra tydligast. Den rår vi inte på själva och ett av det bästa sättet att låta synden få makt över oss, är att tro att vi gör det.

Och därför måste vi kanske leta efter den sanna enheten i den djupaste splittringen - nämligen den som finns på korset. Där Kristus, som själv är ett med Fadern och som vill bli det med var och en av oss, slås sönder. Vi är ett i Kristus, därför att vår inre och yttre splittring slog sönder honom. Vi är ett, därför att han tog och tar vår splittring på sig. Kristen enhet är inte att vara sams. Kristen enhet är att tillsammans med andra, tro på att vi alla, enskilt och tillsammans, har del i det som sker på korset. Att det är vår oförsonlighet, min självgodhet, mitt högmod som får blodet att rinna där. Att det är där ett liv i enhet i Guds rike görs möjlig.

Hade vi kristna klarat att skapa vår egen enhet, hade korset inte behövts. Men det är rätt uppenbart att så är fallet. Korset finns av en anledning, och det är korset som alltihopa handlar om. Det är där vi kan se både konsekvenserna av vår splittring, och den enhet som en dag ska bli verklighet. Den beror inte på oss. Bara på honom som dog där.

Fönster på glänt

"Jag har suttit skeptisk och väntat på att tron ska komma till mig, som om det vore en present från någon. Gud har all rätt att vara irriterad på mig. Jag gav hen ingenting. Och Gud sa: ”Det gör ingenting. Jag välsignar dig ändå.”

Alex Schulman beskriver i en krönika i Aftonbladet hur han på en vigsel sitter och liksom väntar på att det ska hända något. Att Gud ska öppna fönstret han ställt på glänt på vid gavel och låta honom ."...förvandlas, förtrollas, bli övermannad av trons kraft".

Å ena sidan beskriver Schulmann Guds kärlek på ett alldeles ypperligt sätt. Även om vi inte ger någonting alls, är vi omslutna av Hans välsignelse och kärlek. Det krävs liksom aldrig någon betalning, eller motprestation. Precis så där är det, och vi kan aldrig straffa ut oss från den kärleken, hur skeptiska eller nonchalanta eller för den delen elaka vi än är. Det är det som är grejen, det som man tror på om man är kristen.

Å andra sidan, så är ju faktiskt tron en present från något, även om vi oftare kallar det gåva. Gud ger oss tro, i alla möjliga former. Några blir förvandlas, förtrollad, övermannad, bara så där. Någon annan öppnar prövande ett av själens fönster på glänt. En del blir troende på bara några timmar - för andra tar det många år. För någon är det en intensiv upplevelse. För andra ett konstaterande i stil med "den Guden gillar jag". Och även om trons gåva är gratis, så måste man ta bort papperet och snörena själv för att kunna börja använda den. Om, eller när, man vill, alltså.


Jag försöker inte skriva Alex Schulman på näsan och säga att han är troende fast han inte vet det/vill stå för det/törs känna in det. Det har jag nämligen ingen aning om och dessutom angår det bara Schulman och Gud.

Men att gilla Gud, och tycka att Han är fin, det är en jättebra första trosbekännelse. Om eller när man vill öppna sin present.

Dagen skriver också.

Din brors blod ropar till mig från marken

Som så mycket annat, bygger nedanstående blogginlägg på en generalisering. Den i sin tur bygger på verkliga upplevelser och iakttagelser, men inte desto mindre är den en generalisering.

Med detta sagt, vill jag påpeka två parallella, och kanske också ibland sammanfallande rörelser i Svenska Kyrkan av idag. På sätt och vis är de varandras motsatser - och på sätt och vis inte alls.

Det första är rörelsen av kärleksfullt engagemang för sin nästa. Kristna människor - inte bara svenskkyrkliga, förstås - engagerar sig med kraft och mod för utvisningshotade, för utförsäkrade, för en hållbar utveckling. Jag har inga statistiska belägg för det, men jag tror att detta, att låta sin tro få uttryck i handling och stå upp för rätt och kärlek, blivit lite vanligare på sistone. Orättvisor och orättfärdighet i samhället får helt enkelt inte stå oemotsagda från kyrkligt håll. När vår nästas blod ropar från marken, så skrider vi till handling för att ge upprättelse, eller åtminstone för att förhindra att mer blod hamnar där.

Den andra rörelsen är inte lika tydlig, och mer smalt svenskkyrklig, men den finns där. Nämligen rörelsen bort från talet om de egna orättfärdigheterna och orättvisorna och inte minst vårt behov av att bekänna dem och förlåtas för dem. Syndabekännelsens plats och uttryck i mässan, liksom tanken på att det krävts ett blodsoffer för att göra förlåtelsen möjlig, problematiseras och får andra, snarlika men inte alltid synonyma namn. Kristi blod och vår nästas ropar till oss från marken precis under våra fötter, och vi svarar, om något alls: Det vet jag inte.

Det är alltid lättare att se andras synd än sin egen. Det är alltid lättare att protestera mot synd som begåtts av företag, strukturer, eller grupper av makthavare, än den man själv gjort sig skyldig till. Dessutom är det lättare att se och värdera stora synder med påverkan på skapelsen som helhet, och på många människor, än de små, som bara berör en själv, Gud och några få medmänniskor. På det sättet är vårt dubbla förhållande till orättfärdighet ganska logiskt.

Och ändå haltar det. För den bortvändhet vi protesterar emot, har vi ju faktiskt del i själva. Även om det kanske inte ser så ut. Det finns alltid någon destruktiv, struktur som vi är delar av och något system vi omedvetet upprätthåller - utöver allt det vi gör fel i de riktiga nära relationerna. Den som protesterar mot orättfärdighet är i lika stort behov av förändring och omvändelse som dem vars handlingar de protesterar emot, och i lika stort behov av förlåtelse och upprättelse också, för den delen. Också de vars handlingar vi avskyr allra mest, är våra likar i det att vi har del av världens bortvändhet från Gud.

Inte för att det ursäktar något. Och det ska verkligen inte tas som ett argument för att låta kärleken, engagemanget och trons goda kamp för sanningen svalna. Det är inte där vi behöver tänka om. Men för att inte hamna i ett lagiskt engagemang, där mänskligheten delas upp i de onda och de goda och där engagemanget liksom blir ett villkor för tillhörigheten, och för att kunna kämpa med den kraft som kommer ut att vara förlåten, försonad och upprättad, behöver vi se vår egen synd och inte bara de andras. Vi behöver höra ropet inte bara från det blod som spillts av andra, utan också från det vi själva spillt, och som skriker under våra fotsulor.